Elins perspektiv:
Jag satt fortfarande på bryggan i min ensamhet. Tårarna hade börjat forsa nerför mina kinder och jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Aldrig i hela mitt liv hade jag gråtit såhär mycket som jag gjorde nu och tro mig, jag hade gråtit mycket tidigare i mitt liv - innan jag hade träffat Oscar. Jag kände mig svag, liten och ensam där jag satt och jag ogillade den hur mycket som helst. Att vara svag och på gränsen till att falla samman var inget jag föredrog att vara, inte för att jag trodde att det fanns någon som ville känna sig så.
Tårarna bara rann ännu mer ju längre jag satt och smärtan jag hade i bröstet gjorde olidiligt ont. Det var som att någon hade stuckit en kniv rakt igenom bröstet, vidare genom hjärtat på mig. Allt jag skulle behövt för tillfället var ett par trygga starka armar om min kropp men det kunde jag glömma att jag skulle få. Jag önskade att jag var en annan person, en person som inte var så svår att förstå sig på. Jag ville inte vara så annorlunda som jag var utan jag ville vara precis som alla andra tjejer som inte verkade ha några bekymmer med sitt liv. Jag ville vara lite mer som Matilda för hon var perfekt. Hon var inte bara perfekt utifrån ett kärleksperspektiv utan utifrån alla andra perspektiv också. Hon hade allt som jag önskade mig ha, personligheten, utseendet, kroppen, vännerna, livet, ja listan kunde bli lång om jag skulle gå in på varenda liten detalj som jag ville ha som hon hade.
Jag snörvlade till en sista gång och ställde mig sedan upp. Jag vinglade till en aning av att jag knappt hade någon syn då mina salta tårar hade fått mina ögonlock att obehagligt klibba ihop i varandra. Jag drog med handryggen över ögonen och tackade mig själv att jag hade hoppat över att sminka mig idag då jag annars skulle ha kladdat ut mascara över hela ansiktet.
Med dystra steg drog jag mig hemåt där mamma förmodligen var och väntade på mig. Jag hade inte sagt till henne vart jag hade tagit vägen imorse och förmodligen satt hon och var lite orolig över mig. Klockan visste jag inte vad den var men jag gissade på någon gång efter två på eftermiddagen. Det var svalt i luften och så fort man hamnade i ett skuggparti så blev det isande kallt, i solen var det dock varmt och det fanns ingenting där mittemellan.
Medan jag gick efter byvägen så började jag tänka på om någon skulle sakna mig om jag helt plötsligt bara bestämde mig för att försvinna. Eller alltså inte försvinna med innebörden att dö utan att försvinna och inte höra av mig. Flytta och gå skolan någon annanstans. Det kanske var enda vägen ut att se om någon verkligen skulle sakna en och om känslorna för de man tyckte om kunde svalna. För jag behövde glömma både Oscar och Matilda, jag behövde släppa dem och sluta bry mig om vilken eller vilka de bestämde sig för att vara med. Jag ställde ändå bara till för dem.
- Mamma? ropade jag när jag kom in genom dörren men fick inget svar. Jag tassade därför genom stugan bort mot altandörren och ut genom den. Där satt mamma på en stol och solade med hennes tunna dunjacka på. En ganska rolig syn faktiskt. Det var inte så troligt att hon skulle få någon färg överhuvudtaget då solen stod så lågt som den gjorde.
- Mamma? upprepade jag mig. Hon fällde ner glasögonen och tittade på mig med ett leende.
- Ja, vad är det? frågade hon.
- Jag orkar inte mer, mumlade jag och tittade bort. Det var sanningen, jag orkade faktiskt inte mer. Jag orkade inte med Oscar, Matilda, skolan, de andra killarna, Felix känslor för mig, livet, allt.
The end
(En epilog till detta kommer, håll ut)