Goood game player - The Fooo fanfiction

Kapitel 44 - välkommen hem

Matildas perspektiv

Hela gårdagen hade jag fått spendera inne på först primärvården där jag fick träffa en allt-i-allo sköterska som kollade på mitt ben, speciellt mitt svullna knä men han kunde själv inte avgöra vad det var för fel så han skickade en remiss till röntgen på sjukhuset. Jag blev sittandes i väntrummet utanför röntgen i tretimmar och fyrtiominuter innan jag fick träffa en röntgenläkare. Inne i det lilla rummet med den stora maskinen som skulle föreställa en röntgenmaskin så började allt strula till sig. Först försvann de första bilderna som togs och sedan så så visades det att mitt personnummer inte fanns i registret även fast jag hängde här oftare än många andra i min egen ålder. Senaste gången jag var på sjukhuset så hade jag åkt ambulans från en match, gången innan det så hade jag åkt bil in men jag hade blivit av buren fotbollsplanen med en bår från fotbollsplanen. Nästan alla mina olyckor som jag behövde åka in på sjukhuset med var på grund av fotbollen som jag kanske gick in lite för mycket i spelet och gjorde allt till hundratioprocent.

Hursomhelst så kunde de inte se precis vad det var som hade hänt med mitt knä på rötgenplåtarna vilket betydde att jag fick gå till en knäspecialist som förklarade att det var en allvarlig sträckning och att mjukdelarna runtom hade tagit skada. Eftersom jag redan innan hade gjort illa precis samma ben för inte alltför längesedan då jag ramlade från cykeln så hade det bara gjort saken värre. Han sade till mig att jag hade tur som inte slet av mig korsbandet för då skulle det varit riktigt illa. Innan jag gick därifrån så fick jag ett par kryckor som skulle användas några dagar och ett träningsschema med tråkiga övningar som jag skulle vara tvungen att göra i minst en månadstid. Att jag skulle spela någon cup kunde jag helt och hållet glömma eftersom chansen att jag skulle skada mig ännu mer var stor.

Nu satt jag, Ogge och mina två bröder på tunnelbanan hemåt. Vi hade tidigare den här dagen tagit tåget från Göteborg upp hit eftersom det var bytesdag. Mamma skulle nu äntligen få träffa hennes så kallade älsklingspojkar som hon hade pratat om enda sedan hon träffade dem sist. Om jag skulle vara helt ärlig så var det nog bara mamma som var sugen på att träffa dem, de tyckte mest att det var jobbigt. Ingen av dem hade varit så värst mammig av sig utan de hade nästan alltid varit pappaspojkar och jag förstod dem. Med pappa hände det mer spännande grejer, han tog med oss på spännande utflykter och skidresor medan mamma gärna var lite mer lugn av sig. Hon tog gärna med oss på restauranger och små mini semestrar till rivieran i Frankrike. Det förvånade mig faktiskt att mamma och pappa höll ihop så länge som de gjorde, tjugo hela år. Dock hade de bråkat väldigt mycket under de fem sista åren av deras förhållande.

- När börjar du jobba igen? frågade jag Ogge försiktigt. Mitt huvud låg vilat mot hans axel och min vänstra hand låg i hans högra. Mina brorsor som satt mittemot oss på de blåa sätena mittemot rullade med ögonen åt oss och gav ifrån sig några tunga suckar. De hade påpekat många gånger att de tyckte att vi var alldeles för pluttinuttiga med varandra och att de tyckte att vi nästan var störande, men bara nästan.

- I morgon sätter vi igång lite halvt men vi kommer knappt hinna med något eftersom Oscar inte kan vara med från morgonen så vi ska mest prata, svarade han.

- Ni kan ju prata och allt det där hemma hos mig och sedan på kvällen kan vi hitta på något kul, sa jag. Han tyckte att det lät som en bra idé men vi hann inte säga så mycket mer innan vår station kom och vi skulle hoppa av. Alla vi fyra gick i ett lugnt tempo från stationen, efter cykelbanan bort mot lägenheterna som jag och mamma bodde i. Det var lite regn som låg i luften så vi skyndade på våra steg för att inte hamna mitt uppe i ett regnkaos. Ogge bar min tunga träningsbag med alla mina grejer medan jag själv hoppade fram på kryckorna. Marcus gnällde att jag var så töntig som hela tiden skulle ha Ogges hjälp till allt jag gjorde men det var inte jag som frågade honom om han kunde hjälpa mig utan det var han som erbjöd sig. Om han aldrig hade erbjudit sig och inte tvingat med kryckorna på tåget så hade jag envist stapplat fram med min tunga väska bara för att visa för alla att jag kunde.

- Åh Maximilian och Marcus! Välkommen hem till oss, utbrast mamma när vi kom in genom dörren i lägenheten. Hon omfamnade de båda i sådana där riktiga mamma kramar. De båda kramade lite stelt tillbaks och jag nästan skrattade lite åt hur stelt det egentligen såg ut.

- Åh Matilda och Oscar, ni är också välkomna hem, log mamma och gav även oss två varsin kram. Ogge ställde hans skor prydligt i hallen och gick sedan in med träningsväskan på mitt rum och kom sedan ut i hallen igen.

- Stannar du på middag? frågade mamma Ogge med ett litet leende på läpparna.

- Det hade varit trevligt men jag måste tyvärr tacka nej, jag måste hem och säga hej till min familj som jag inte träffat på ett tag, svarade han. Mamma nickade förstående och tittade sedan besvärat på mig och mina kryckor. Hon var van vid att se mig på det här viset men det var nog ingen syn hon gillade.

- Ring mig om det är något och sedan så ses vi i morgon, sa han och placerade en liten lätt puss på mina läppar. Mamma som fortfarande stod i hallen tittade på oss med förvånade ögon och mina kinder skiftade i en liten rödare ton igen.

- Jag lovar! svarade jag och sedan försvann han ut ur lägenheten med hans egen väska hängd över axeln. Mamma tittade chockat på mig när jag hoppade in och slog mig ner vid köksbordet där mina bröder redan satt. Hon verkade helt stum.

- Vad har mer hänt under veckan du varit borta, inte bara det där med knäet och de tråkiga nyheterna om att du inte får spela Gothia? frågade mamma med höjda ögonbryn och hennes armar korsade över bröstet. Marcus flinade åt mig och Max satt bara där och försökte hålla inne ett skratt.

- Du vet ungdomar nuförtiden, de har samlag och sådant med varandra allt mest jämt hela tiden, flinade Marcus och försökte efterlikna min pappas röst så gott som det gick. Jag kunde inte låta bli att fnissa till en aning men såg genast mammas seriösa blick på mig.

- Nej mamma, jag och Ogge vi har inte gjort något med varandra det är bara Marcus som är en retsticka och avundsjuk på att jag har ett förhållande och inte han själv, sa jag och försökte försvara mig så gott som det gick.

- Tjejer älskar mig Matilda, det vet du, svarade han och genast så höll Max på att sätta vattnet han hade i munnen i halsen och spottade ut det över hela Marcus vilket fick oss alla att börja skratta allt mer.

- Det är skönt att ha er hemma igen, log mamma.

- Det är skönt att vara hemma, svarade jag. Den här lägenheten var mitt hem nu när alla var samlade den enda som saknades var pappa men det kändes på något sätt som att han skulle klampa in genom dörren med matkassar och att allt skulle vara precis som förut men det var det inte. Inget var som förr.