Goood game player - The Fooo fanfiction

Bonuskapitel #5 - tillit

Matildas perspektiv:
Elin hade stormat ut ur lägenheten med Oscar efter sig och Felix samt Omar hade gått då de båda förstod att det kanske inte riktigt var läge att hänga hemma hos mig efter det här som precis hade hänt. Faktiskt hade jag aldrig trott att Elin skulle rusa in i min lägenhet och gapa som hon gjorde. Något i mig hade trott att hon skulle hålla tyst och lägga det hela bakom sig men jag hade fel. Kanske var det inte det smartaste draget av mig själv heller att bestämma mig för att kyssa henne men det var det enda som kändes rätt just för det tillfället. Efteråt kändes det dock inte rätt utan riktigt fel.

Just för tillfället gick Ogge fram och tillbaks över golvet inne på mitt rum grubblandes. Han gav mig inte en enda blick, inte ett enda leende, inget. Jag satt på sängkanten och pillade på mina nagelband och lite då och då bet jag på någon av naglarna som för övrigt såg hemska ut. Tyst och försiktigt ställde jag mig upp på golvet och precis när jag var påväg att gå ut genom dörren mot köket så kände jag hur Ogge tryckte upp mig mot väggen. Mitt huvud dunkade hårt mot den hårda gipsväggen som var täckt med helvita tapeter och jag kände hans kropp tätt intill min. Hans andetag kunde jag både höra och känna lite försiktigt mot min hud då han andades ut.

- Varför ljög du för mig? röt han och spärrade upp ögonen obehagligt mycket. Man kunde se på hela hans kroppsspråk att han var arg, besviken och ledsen på samma gång. Det här kunde jag inte heller skylla på honom utan jag kunde bara skylla det på mig själv eftersom det var jag som hade utfört händelsen och inte han. Jag försökte få fram ett litet ord men inget gick, jag fick inte fram något mer än några grymtande ljud.

- Matilda för i helvetet prata med mig! Varför ljög du? upprepade han sig och jag kände hur tårarna var påväg att tränga fram i tårkanalerna. Jag ville inte gråta, det var jag som hade gjort fel och därför hade jag ingen som helst rätt till att ens tänka på att börja gråta. Jag slog i ett långsamt tempo igen ögonlocken och blinkade bort det vattniga på ögongloben.

- J-jag v-vet inte, stammade jag fram. Han skakade på huvudet åt mig och pressade sig ännu närmre mig så att vi nästan stod läskigt nära varandra. Hans tunga andetag hördes ännu högre och varje gång han pressade ut luft ur hans näsa träffade det min bara, iskalla hud precis vid halsen.

- Du sade till mig tidigare att det inte var något mellan dig och henne och vad är det första du gör när du träffar henne? Jo, du kysser henne, sa han högt och tydligt. Jag fnös till, det var inte tänkt att jag skulle kyssa henne utan det bara blev så av någon anledning. Det var absolut inte för att visa för henne att jag hade några som helst känslor för henne, för det hade jag inte. Det kanske bara var så enkelt att jag blev så tagen av stunden och tack vare det reagerade som jag gjorde.

- Men det är inget mellan mig och henne! utbrast jag. Förvånad var jag över att min röst faktiskt höll när jag nästan skrek honom rakt i ansiktet.

- Varför kysste du henne då? Vad var det för något som fick dig att ens få upp tanken i huvudet om att kyssa henne? Jag vill veta, svarade han argt. Tårarna brände som bara den i tårkanalerna och tillsist orkade jag inte hålla dem inne utan lät dem rinna i ett långsamt tempo nerför mina kinder. Varför skulle jag alltid göra fel hela tiden? Jag var riktigt värdelös.

- Förlåt, viskade jag fram bakom mina tårar. Han skakade på huvudet åt mig och backade några steg bakåt. Man kunde se att han var nära på att säga något men vad det var fick jag nog aldrig reda på då jag flikade in precis när han skulle öppna munnen för att tala.

- Förlåt, det var verkligen inte meningen. Inga känslor låg bakom det och jag hoppas att du förstår det, jag hoppas att du förstår att jag verkligen älskar dig! sa jag och torkade mina tårar med handryggen. Han skakade ännu en gång på huvudet och bet sig sedan i läppen.

- Grejen är den att jag har tappat all tillit till dig, jag vet inte vad jag ska tro längre, jag vet inte om jag någonsin kommer kunna säga de tre orden igen för ärligt så vet jag inte om jag älskar dig längre. Jag finns inte längre i dina tankar utan det är alltid någon annan som cirkulerar där uppe för dig, sa han tyst och började gå mot dörren inne på mitt rum.

- Nej snälla gå inte! Jag ber om ursäkt tusen gånger om, jag behöver dig, kontrade jag men det enda jag fick som svar var ett skakande huvud och en ledsen min.

- Jag tror att det är bäst att vi tar en paus från varandra, hejdå, sa han ledsamt och gick ut ur lägenheten med sorgsna steg.