Goood game player - The Fooo fanfiction

Kapitel 51 - träffa Omar i smyg

Elins perspektiv:

"Jag måste prata med dig och inte över telefon, kan vi ses?"

Meddelandet till Omar skickades iväg och jag väntade på ett svar för jag behövde verkligen prata med honom, ensam. Han var den enda som visste om allt det här med Matilda och förmodligen den enda som förstod sig på mig och mina känslor för tillfället då han satte sig in i hur det var för mig. Jag visste inte om han själv hade gått igenom detsamma någon gång eller hjälpt någon med samma känslor någon gång men han verkade verkligen kunna det han gjorde. Oscar hade hursomhelst sovit över hos mig och för första gången på väldigt, väldigt lång tid så hade jag känt att det vi hade var på riktigt och inte bara något trams. Han hade visat så mycket kärlek, han hade älskat på riktigt och det hade jag också för den delen.

"Visst, ska jag komma hem till dig eller? Jag är nämligen nere hos Matilda tillsammans med Ogge och henne"

"Kom upp, dörren är öppen"

"Två minuter sedan är jag hos dig"

Genast ställde jag mig upp och rätade till mina kläder fixade till ögonbrynen som hade en tendens till att lägga sig knasigt. På mina fnasiga läppar lade jag ett lager med läppsyl, mer hann jag inte göra då Omar hade kommit in genom dörren i hallen. Jag gick ut ur mitt rum och stängde dörren bakom mig.

- Hur är det min vän? frågade han och lade en arm om min axel. Jag bara ryckte lite försiktigt på dem och visade honom in till köket med ett runt bord och sex stycken stolar. Vi hade två extrastolar vid köksbordet för att vi skulle kunna bjuda minst två personer på middag utan att behöva göra det omständigt för oss själva. Han tittade ner på den svarta stolen med en sittdyna innan han slog sig ner och likaså jag.

- Det handlar om Oscar, visst? frågade han och jag nickade innan jag började förklara om vår gårdag tillsammans. Jag berättade inget i detalj, mest ytligt då han bad om att inte behöva höra varenda liten grej vi gjorde tillsammans. Han sade några lugnande ord till mig innan han precis som sist vi pratade kupade sina händer om mina. Det kändes tryggt att ha honom här. Han var så förstående och så lätt att prata med, han dömde inte heller vilket gjorde allt mycket bättre.

- Jag tror ändå allt kommer att ordna sig Elin, Oscar kommer förstå dig för han är egentligen en väldigt förståndig kille om man säger så, sa han. Det var faktiskt sant, han var en klok kille även fast han inte alltid använde den sidan när man var med honom och speciellt inte när man bråkade med honom men han plockade fram den sidan när man förde en normal konversation. Det fick mig att minnas tillbaks på middagen på den spanska restaurangen han hade tagit med mig till på Kanarieöarna. Där hade vi pratat om en hel del djupa grejer, om livets gåtor och varför saker och ting var som de var. Det var inte med många människor jag kunde föra sådana djupa konversationer som gick in i detalj på varenda liten grej.

- Oscar kommer nog ändå aldrig förstå hur klok han än är, svarade jag.

- Vad kommer jag inte förstå? hörde jag en röst fråga. Jag tittade upp och såg Oscar stående och stirrade på våra sammanflätande händer, han såg besviken ut och jag drog genast mina händer från Omars.

- Det är inte som det ser ut, sa jag.

- Jag skulle bara komma förbi och hämta min väska som jag glömde på ditt rum när jag stack iväg i morse samt säga hej en snabbis men det visade sig att det kanske var mindre bra idé, mumlade han och försvann in på mitt rum där han hämtade sin ryggsäck. Snabbt reste jag mig upp från den hårda trästolen som jag hade suttit på och joggade in på mitt rum där han slängde ner en del grejer som han hade liggandes utspritt i mitt rum.

- Oscar, det är inget mellan mig och Omar! sa jag försiktigt.

- Nej men precis, ni sitter bara och håller hand med varandra och pratar något som jag inte kommer förstå! svarade han och tryckte ner alla hans grejer i väskan.

- Oscar, snälla! Det är inget mellan mig och honom jag kan lova dig, sa jag och lade en hand på hans axel.

- Men vad är det då? Berätta här och nu istället för att hålla det inom dig! utbrast han irriterat och skakade av sig min hand.

- J-jag kan inte, mumlade jag och slog ner min blick i golvet.

- Jag förstod väl det, sa han och försvann ut i hallen och sedan vidare ut genom dörren som han drämde igen hårt bakom sig.