Matildas perspektiv:
På bussen mot Ogge satt jag med hörlurar inpluggade i öronen. Det var en gammal låt som jag knappt visste vad den hette men det var ett sköt gung i den så man hängde lätt med i svänget då det var ganska mycket upptempo i den. Jag hade ingen större lust att gå och gräva ner mig i en deppig kärlekslåt bara för att jag och Ogge råkade ha haft ett bråk under kvällen igår. Förmodligen var allt bara ett missförstånd, han var säkert bara uppjagad över det som hade hänt mellan han och killarna tidigare under dagen och gjorde därför som han gjorde. Själv var jag inte sur eller arg på honom alls utan mer besviken på att han inte ville berätta hur det egentligen stod till. Han kanske hade rätt att jag var som en liten svans som hängde efter honom allt mest jämt hela tiden men det var faktiskt han som oftast ringde eller skrev att han ville vara med mig. I vårt förhållande så var det han som skrev mest, som ville träffas mest och ville göra mest saker. Jag nöjde mig själv ganska mycket med att ligga i sängen eller stå och skjuta på ett öppet mål. Det var väl det jag hade gjort på dagarna om jag inte hade träffat honom. Fast om jag inte hade träffat honom, om han inte var med i bandet eller var känd överhuvudtaget så kanske jag skulle intresserat mig för någon annan kille, kanske en fotbollsnörd.
När jag hade klivit av bussen så gick jag den korta biten det var från hållplatsen till hans hus. På framsidan av huset stod hans mamma tillsammans med Ossian som var iklädd en Bayern München tröja samtidigt som han testade på att skjuta några skott på henne som stod i ett litet mål. När han satte bollen i målet så gjorde han en målgest och ropade något som han säkerligen hade hört spelarna i de äldre lagen ropa när de gjorde mål.
- Såg du det Matilda! Jag satte den i krysset, ropade han när jag öppnade grinden och gick in. Jag nickade och gav honom ett brett leende.
- Sjukt snyggt! Jag gillar din tröja förresten - Bayern München är mitt favoritlag, svarade jag och blinkade med ena ögat. Han sken upp som en sol och tittade stolt ner på tröjan.
- Ogge har stängt in sig på sitt rum och har blockerat hela världen runtomkring sig, det är bara att stiga på. Han skulle nog behöva några uppiggande ord, sa hans mamma och nickade mot dörren. Jag log försiktigt och öppnade dörren. I den ljusa hallen ställde jag mina skor prydligt i skostället och tittade mig sedan om. Jag hade bara varit här någon gång förut och varje gång var jag rädd att smutsa ner något eftersom det var kliniskt rent överallt. Jag gick uppför den vitmålade öppna trappan med svarta trappsteg upp på övervåningen och in på första rummet till vänster.
- MAMMA VAD HAR JAG SAGT OM ATT KNACKA!? utbrast han när jag öppnade dörren och gick in på hans lagom stora rum. Han låg nerbäddad med hela kroppen under hans mörkblå täcke. På golvet nedanför låg hans dator och telefon samt ett par hörlurar.
- Det är inte mamma, det är Matilda, svarade jag och stängde dörren bakom mig.
- Jaha, det spelar ingen roll du kan också lära dig att knacka på dörren, muttrade han under täcket. Jag fnös till och skakade på huvudet innan jag gick och ställde mig vid fönstret i hans rum. Härifrån kunde man se ner på långsidan av deras gård, ett äppelträd stod ganska precis nedanför fönstret och hade grenar som nästan hade vandrat sig upp hit på andra våningen. Vid tomtgräns var det en häck som avskiljde grannarnas gård från deras.
- Ska vi göra om det precis som man gör med småbarnen när något går fel? Alltså ska jag gå ut, knacka på och vänta tills jag får ett godkännande att komma in? frågade jag och slängde ännu en blick på hans säng. Han lyfte lite försiktigt på täcket så att huvudet kom fram och sedan så blängde han irriterat.
- Men snälla kan du bara gå? frågade han.
- Jag tänker inte gå förrän du berättar vad det är som inte står rätt till! svarade jag och vände ut blicken ut genom fönstret. Ett stort svart regnmoln hade bildat sig och inom kort skulle regnet falla ner som ett skyfall över oss. Alltså skulle jag inte kunna ta mig hem förrän regnet hade slutat om jag nu inte ville bli dyblöt.
- Varför ska du vara så jobbig hela tiden? frågade han surt. Jag kröp upp i sängen bredvid honom och sade mig i skräddarställning. Mina händer knäppte jag i knät och sedan så tittade jag rätt in i hans ögon.
- För att jag älskar dig och därför vill jag veta vad det är för fel, vad det är som har hänt och varför du försöker stänga mig ute. Jag vill dela det här med dig, svarade jag. Han satte sig upp i sängen och lutade huvudet mot väggen medan två djupa suckar lämnade hans läppar. Min blick vandrade ner på hans bara överkropp men sedan upp till hans ansikte igen.
- Berätta! sa jag och lade min hand på hans. Han berättade om det lilla bråket som hade blivit stort, hur de hade rivit upp gamla sår och försökt förstöra för varandra så gott som det gick. Eftersom de hade känt varandra allt bra länge visste de om varandras svaga punkter och hur de skulle göra för att förstöra för varandra. Felix och Oscar hade teamat ihop sig med varandra och sänkte Ogge hela tiden. När han bad dem att sluta så gjorde de inte det. När de hade lämnat danssalen så var han kvar där ensam och sårad.
- Varför berättade du inte direkt för mig när jag kom dit? frågade jag försiktigt. Han tittade nervöst bort och försökte att inte låta mig titta in i hans ögon.
- Jag ville inte tynga ner dig, antar att jag var för feg, mumlade han.
- Du behöver aldrig oroa dig för att du är till besvär, jag älskar dig och vill inte se dig sårad, sa jag och slog armarna om honom.
- Jag älskar dig med! svarade han mot min nacke och tryckte min kropp ännu lite närmre sin.