Matildas perspektiv:
Klockan var halvsex på morgonen då jag vaknade av min jobbiga ringsignal. Tröttsamt satte jag mig upp i sängen och tittade sömnigt ut över det ljusa rummet här hemma. Det var skönt att vara hemma på riktigt. Lägenheten hos mamma i Stockholm kände jag mig inte riktigt som hemma i än och det skulle nog ta ett tag innan jag skulle börja kunna kalla det för mitt hem. Det här huset hade jag bott i större delen av mitt liv, här i just det här rummet så hade jag skrattat, gråtit, mått bra och mått dåligt, varit sjuk och varit frisk. Allt, nästan allt rättare sagt hade jag hunnit med inom de femton kvadratmetrarna som utgjorde grunden för mitt rum.
Jag sträckte mig över Ogge som låg vid min sida i den smala enkelsängen och plockade telefonen från bordet bredvid. Det var mysigt att sova två i en smal säng men det var varmt. Tur som det var så hade vi myggfönster insatta i de två fönstren så lite korsdrag blev det ändå. På mobilens skärm så stod det Elins namn. Snabbt började jag räkna efter det här med tidszonerna men insåg ganska direkt att vi låg i samma tidszon, alltså var klockan också strax före sex hos henne. Tidigare den här veckan hade hon inte ringt mig en enda gång och det betydde säkert att det hade hänt henne något nu.
- Ja det är Matilda, svarade jag sömnigt och reste på mig från sängen för att inte väcka Ogge som låg och sov. Jag slet åt mig en tjocktröja och ett par mjukisbyxor som jag tog på mig med telefonen pressat mot örat.
- D-d-d-et är Elin, stammade Elin fram på andra sidan, hon lät gråtfärdig och sårad på något sätt. Bara inte Oscar hade gjort något. Jag satte fart nerför trappan och ut på verandan innan jag svarade henne med att fråga hur det var men det visade sig inte vara en så bra fråga då hon bröt ihop på riktigt i telefonen.
- Elin, vad har hänt? frågade jag försiktigt. Hon snyftade till igen och försökte säga något med hennes skakiga röst.
- Jag hade sex med honom, Matilda, jag hade sex med honom, snyftade hon fram. Jag blev förvånad av hennes ord då hon innan hade varit så övertygad om att hon inte tyckte om Oscar det minsta. Det första som kom upp i mitt huvud var därför att han hade tvingat henne till något hon inte ville göra.
- Ville du eller lyssnade han inte när du sade nej? frågade jag försiktigt.
- Det är inte själva sexet jag gråter över, det är bara det att det inte fanns några känslor bakom det, han tvingade mig inte, absolut inte utan jag ville, jag ville mer än gärna. Nu känns det bara som att jag har svikit någon som jag verkligen tycker om o-och-och-och jag vet inte vad jag ska ta mig till, fick hon fram. Jag kunde se hur hon satt och grät inne på någon toalett tillhörande hotellet hon bodde på.
- Vart är du nu? frågade jag lite försiktigt.
- Jag smet ut i morse, Oscar ligger och sover i sängen medan jag sitter på en cementklump nere vid havet och tittar ner på vågorna som slår upp mot klippväggarna runtom mig, svarade hon. I det här läget så skulle jag vilja komma dit och krama om henne allt vad jag kunde. Hon var inte värd att sitta och gråta i hennes ensamhet, hon behövde en vän vid hennes sida som tröstade och den vännen skulle kunnat varit jag. Min blick vandrade över gårdsplanet där jag bodde. Från verandan på vårt gula hus kunde man se till närmsta fotbollsplan som var en gräsplan. Det var förbjudet att beträda planen om man inte var A-lagsspelare eller hade tillstånd men på kvällarna brukade vi ändå smita in och spela eftersom vi inte alltid orkade åka tre kilometer till närmsta plan. I huset bredvid vårt som såg likadan ut som vår, en gul sjuttiotalsvilla med vita knutar, där bodde en väldigt nära kompis till mig - Caroline. På somrarna var hon inte hemma så ofta, det kunde hända någon gång då och då att hennes familj kom hem men de var ofta i deras sommarstuga, vart den nu låg.
- Hjärtat, vem är det du gillar som du tror att du har sårat? frågade jag försiktigt. Jag kunde se henne framför mig rycka på axlarna åt min fråga.
- Du ryckte på axlarna, eller hur? frågade jag och lade till ett litet försiktigt skratt på slutet.
- Hur visste du? skrattade hon lite tyst fram.
- Jag känner dig Elin, svarade jag.
- Men vem var det du trodde att du hade sårat? Är det någon jag känner eller vet vem det är? Du kan berätta för mig, jag lovar att allt som sägs stannar mellan oss två, sa jag.
- Jag kan inte berätta, det går inte, mumlade hon. Det gjorde aningen ont i mitt hjärta att veta att hon kanske inte litade på mig fullt ut men hon kanske bara sade så för att hon var osäker. Inte för att jag visste om jag vågade berätta allt för henne, inte för att jag inte litade på henne utan för att jag var rädd för att berätta.
- Om det är Felix så kan du säga det till mig, det är helt okej, sa jag. Hon fnös till på andra sidan luren.
- Det är inte Felix, det är någon helt annan och om jag berättar vem det är så kommer du bara skratta åt mig, jag orkar inte prata mer, hejdå, sa hon och lade på. Jag tittade på telefonens skärm som nu var låst. Fundersamt gick jag från verandan, in genom dörren som jag lät stå en aning på glänt innan jag kilade uppför trappan och in på mitt rum där Ogge låg nyvaken.
- Vart har du varit? frågade han sömnigt. Jag bara ryckte på axlarna och kröp ner under hans täcke. Elins ord förstod jag inte, varför skulle jag skratta åt henne om hon berättade? Vem var personen egentligen?