Matildas perspektiv:
Onsdag - den jobbigaste dagen i skolan samt den dagen då jag hade mest att göra efter skolan. Jag hade stressat runt som en riktig galning i skolan hela dagen och mina närmsta vänner i skolan, som egentligen inte stod mig så nära alls på fritiden, sade till mig flera gånger att jag skulle lugna ner mig men jag kunde inte. Innan i morgon då jag skulle med Elin till hennes stuga tillsammans med Alva och Sofia så skulle jag vara tvungen att göra en viktig uppgift till skolan och mitt upp i alltihop så var jag tvungen att träna småpojkarna som skulle ha sin första match på måndag efter långhelgen. Jag kände mig inte direkt super taggad på att dra på mig ett par gamla fotbollsdojor, en otvättad sportbh och en träningsoverall men det var bara att bita ihop. Hade jag tur så kanske jag skulle få träffa på Ogge om han skulle hämta Ossian efter träningen idag igen.
Mamma var inte hemma när jag kom hem från skolan vilket var tur för hon skulle då slängt ur sig en kommentar om att det inte var bra för en så ung person som mig att stressa. Jag skulle säkert dö i förtid eller få rynkor eller vad det nu var man fick när man stressade sönder sig. Min dator låg på laddning vid köksbordet så snabbt som det var så slängde jag upp locket på den och började knappa på tangenterna i hopp om att jag skulle bli klar i tid. Jag var en riktig sista minuten människa när det gällde skolarbete och sköt gärna upp alla läxor och grejer som skulle göras till den dagen då de skulle in. Jag tappade bort tiden när jag skrev på min inlämning och klockan hann bli tjugo över fem innan jag ens hade hunnit reagera, alltså var det bara tio minuter tills träningen skulle börja och det tog minst en kvart att cykla dit. Ännu mer stressat den här gången så sprang jag in i mitt rum och bytte från mina vardagskläder till lite mer träningsanpassade kläder innan jag satte fart ut i trapphuset och ner till min cykel som stod parkerad i cykelstället precis utanför dörren in till huset där jag bodde.
Jag trampade hårt och stressat på pedalerna för att ta mig ännu fortare fram på vägen. Min kondition hade blivit riktigt dålig den senaste tiden och redan nu under den här cykelturen så beslutade jag mig för att jag behövde börja löpträna igen för att hålla konditionen på en någorlunda bra nivå. När jag hade cyklat halva vägen kanske så tappade jag greppet om den ena pedalen och föll handlös ner på gatan. Cykeln fick jag över mig och min vänstra sida var den sida som fick ta mest skada av den lilla, eller skulle jag säga den stora vurpan jag gjorde. En bit bort hörde jag snabba steg röra sig mot mig och sedan så var det någon som ropade något jag inte hörde, det var förmodligen samma person. Det enda jag gav ifrån mig var något slags grymtande ljud.
- Shit, gick det bra? hörde jag personen fråga när jag försiktigt försökte resa på mig. Ännu en gång kunde jag inte svara utan gav istället ifrån mig en blandning mellan ett suckande och grymtande ljud. Det gjorde riktigt förbannat ont i benet och jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
- Vänta! Jag kan hjälpa dig, sa personen och tog mig i dennes armar. Det kändes och hördes som att det var en kille när jag hamnade i armarna på personen, jag hade inte hunnit titta efter vad eller vem det var som stod med mig i sina armar. När jag väl var på benen igen så tittade jag ner på den nya, alldeles sönderslagna svarta cykeln som min mamma köpt här om veckan till mig. Min blick vandrade från min cykel till mitt ben och mina träningsbyxor som var alldeles sönderslagna. Man kunde se sårskorpan och blodet som redan nu hade trängt sig igenom tyget på vissa partier.
- Shhhh, ta det lugnt jag kan följa dig hem om du vill det, mumlade personen som hade hjälpt mig upp samtidigt som denne torkade tårarna som rann ner över mina kinder på grund av smärtan. Jag hade inte ens själv märkt att jag grät eftersom jag hade så ont i mitt ben.
- Vart bor du? frågade personen halvhjärtat och då hörde jag klart och tydligt att det var en kille. Jag lyfte upp min arm och pekade åt det hållet där jag kom ifrån och då märkte jag att även min handflata var alldeles uppskrapad.
- D-där borta, stammade jag fram. Killen nickade och plockade sedan ur väskan ur cykelkorgen innan han bad mig om att få cykelnyckeln så att han kunde låsa cykeln och sedan komma tillbaks och hämta den när jag kommit hem och var i säkerhet.
Stapplandes efter vägen gick vi, jag hade min arm om killens axlar för att hålla mig uppe medan han försökte att leda mig rätt efter cykelbanan som skulle ta oss hem till mig. Jag snyftade gång på gång medan jag försökte komma på något att säga till honom, något ord som kunde beskriva hur tacksam jag var över att han hade hjälpt mig upp men jag var helt förstummad och fick inte fram ett enda ord. Killen tittade lite besvärat på mig då och då men jag kunde inte ens titta på honom tillbaks även fast jag ville göra det. Det tog oss förvånansvärt kort tid innan vi var framme vid mitt hyreshus där jag bodde.
- Har ni någon hiss? Det är nog inte så bra om du går uppför de här trapporna, sa han och tittade ner på mig en aning. Han var inte så mycket längre än mig men tillräckligt lång för att behöva titta ner på mig.
- Nej, vi har bara trappor, mumlade jag bakom mina snyftningar och tårar. Han nickade och tittade ner på min kropp innan han lyfte upp mig i hans armar.
- Vad gör du? Jag kan gå, muttrade jag när han gick uppför första trappan till förstavåningen.
- Vilken våning bor du på? frågade han istället och tittade ner på mig som låg i hans armar. Jag svarade honom att jag bodde på femte våningen och han fortsatte att hålla mig tryggt i hans armar. Det jag var rädd för nu var att han skulle kommentera något om min vikt som var ett riktigt komplex jag hade. Det var inte för att jag var tjock på något sätt utan det var över att min kropp var så konstigt uppbyggd efter all träning med fotboll. Tur som jag hade så kommenterade killen inte någonting när vi kom upp på min våning. Han ställde snällt ner mig på golvet och väntade tills jag skulle få upp dörren. Jag stödde en aning på benet som hade fått tagit smällen lite mer än det andra och fumlade sedan med nyckeln för att få upp låset.
- Något du vill att jag ska göra? Något du vill ha? frågade han när vi kom innanför dörren.
- Om jag inte är till för mycket besvär så skulle jag inte tacka nej till att du hämtade förstahjälpen lådan inne i badrummet skåpet under handfatet, svarade jag samtidigt som jag stapplade in på mitt rum och lade mig ner i sängen i det vita fluffiga duntäcket jag hade. Efter en stund så kom killen in i mitt rum med en bunke med varmt vatten samt den gröna förstahjälpen lådan och då kom jag på att jag inte hade frågat om hans namn. Hans ögon synade mitt lilla mysiga, hemtrevliga rum innan han tog min skrivbordsstolen och satte sig ner vid sängen. När han skulle hämta stolen så dröjde han en aning för att titta på bilderna som hängde på min magnetiska vägg och skrattade till en aning när han såg bilderna som hängde där.
- Vi borde tvätta rent såret, sa han och tittade ner på det svarta tyget i form av byxor som täckte mina ben. Utan att tänka på det så slet jag snabbt av mig mina byxor och låg nu här mitt framför en total främling i endast trosor. Man kunde se hur hans ögon blev stora när jag bara gjorde det sådär men ju snabbare vi fick det tvättat ju mindre chans var det att det skulle bli infekterat.
- En fråga, vad heter du? frågade jag när han började badda mina sår med bomullstussen. Det sved riktigt mycket och jag kved till en aning när han kom till de partierna som var aningen känsligare.
- Oscar eller Ogge kallas jag också för men det vet du nog redan, sa han och nickade bort mot magnetväggen där mina bilder med killarna hängde. Förvånat spände jag ögonen i honom och det var inte förrän då jag verkligen såg att det var han.
- Åh herre... mumlade jag skamset och tittade ner på mina händer som var uppskrapade vid handlederna och små gruskorn var placerade i de små såren.
- Matilda du behöver inte skämmas, sa han och fortsatte att arbeta med bomullstussen över benet på mig enda fram till Elin kom hem till mig som en yrvind. Hon pratade alldeles för snabbt för att jag skulle kunna ta in vad hon sa till mig och när hon försvann iväg så andades jag ut.
- Du och Elin, är ni kompisar eller något? frågade Ogge när Elin hade försvunnit iväg ut genom dörren, samtidigt som han slog sig ner på stolen bredvid min säng och tog ännu mer bomull för att tvätta mina sår.
- Aa, det kan man väl säga. Hon bor två våningar upp och sedan så har vi gemensamma vänner. Mina bästa vänner är hennes bästa vänner så vi har lärt känna varandra genom det., svarade jag med ett leende.
- Jag såg er två på konserten och jag minns dig från den där gången jag och grabbarna lirade boll med dig, sa han och log mot mig med ett brett äkta leende. Det här var helt klart varenda fangirls största dröm och önskan, att bli ihågkommen på ett sådant sätt. Säkerligen var det inte många som hade fått upplevt något sådant här heller, alltså att ha ens favorit bandmedlem samt crush i sitt eget rum som pysslade om en. En tystnad lade sig över oss enda fram tills det att han var klar med tvättandet av mina sår.
- Jag borde gå hem nu men jag tog mig friheten att lägga in mitt nummer i din mobil så om det är något så är det bara att ringa eller messa så kommer jag. Mitt hus ligger inte alls långt härifrån, sa han och reste på sig från stolen där han hade suttit.
- Jag är så otroligt tacksam över att du hjälpte mig, om du inte hade kommit så skulle jag nog legat kvar där på vägen fortfarande, sa jag och gav honom ett tacksamt leende.
- Hejdå Matilda, hoppas vi ses snart, sa han och böjde sig ner över mig och gav mig en kram samt en liten puss på pannan innan han försvann ut ur mitt rum. På vägen ut ur mitt rum så mötte han min mamma och man kunde direkt se hur hennes ansiktsuttryck blev aningen fundersamt. När Ogge hade gått ut genom dörren så slog sig mamma ner på sängen och tittade storögt på mitt uppslagna ben.
- Vänta vem var killen, varför pussade han dig och varför ligger du här i sängen med ett uppslaget ben? frågade mamma storögt. Jag suckade och försökte förklara för henne hur det var men hon verkade egentligen bara intressera sig i vem killen var.
- Ärligt nu Matilda vem var killen och vem gav honom rätten att vara sådär nära dig? frågade mamma för något som kändes som hundrade gången.
- Snälla mamma kan du bara lyssna på mig? Det var Oscar Molander och nej han är inte min pojkvän eller något. Han hjälpte mig upp när jag hade ramlat med cykeln, suckade jag och gnuggade mig trött i ögonen.
- Snälla var bara rädd om dig, jag vill inte ha en liten flicka här hemma med ett brustet hjärta, sa hon och strök mig försiktigt över håret. Mitt hjärta skulle nog rättare sagt bli brustet av att jag aldrig någonsin skulle kunna få en så fin kille som honom, av att jag aldrig skulle få just honom.