Matildas perspektiv:
Efter många om och men så hade jag bestämt mig för att lägga min egen fotbollskarriär bakom mig. Jag hade varit och test spelat med en en del lag men jag kände inte att någon av lagen riktigt passade in på min uppfattning av hur ett riktigt bra fotbollslag skulle vara. Antingen var det alldeles för lite satsning på fotbollen i laget jag testade på eller så var det alldeles för strikt och spelarna var som marionettdockor som var styrda av tränarna. Även fast jag själv lagt av med min egen karriär så kontaktade jag en av klubbarna i närheten och kollade om jag kunde få hjälpa till att träna och satsa på yngre tjejer och killar vilket jag fick. Jag skulle ha hand om ett pojkar födda 2007 lag och ett flickor födda 2008 lag. Hittills så var det mycket lek på träningarna hade jag hört från självaste ledningen men så småningom så skulle det bli satsning på riktigt.
Mamma hade precis köpt mig en cykel som hon hade sagt att jag skulle använda när jag skulle ta mig fram och tillbaks här i området och även lite längre sträckor som var för långa för att gå men för korta för att ens vara värda att åka buss. Hemma hos min pappa, i det lilla samhället där jag var uppvuxen så hade jag en gammal tantcykel från 80-talet men nu hade jag fått en ny fräsch damcykel med cykelkorg och pakethållare. En riktigt bra investering om jag fick säga det själv. Just nu så cyklade jag mot konstgräsplanen där jag skulle ha mitt andra träningspass för veckan tillsammans med pojkar 2007. Jag hade presenterat mig vid förra träningen de hade och idag var den första träningen jag skulle hålla i själv. Tränarna för laget som bestod av föräldrar till pojkarna ville se vad jag gick för och därför skulle jag få ha hand om en egen träning.
Väl framme vid fotbollsplanen så hade redan ett gäng killar redan börjat spela lite med fotbollarna en av tränarna hade med sig. Det var tio minuter till träningsstart och därför hade jag alltså lite tid att knyta på mig andra skor samt att tala med mina tränarkollegor som var här. Jag hade tidigare märkt att de inte var de absolut gladaste människorna på jorden utan stod mest på sidan om planen med armarna korsade över bröstet och muttrade över att de ville att träningen skulle vara slut. Jag förstod att de kanske inte gillade fotboll men då skulle man inte heller ställa upp som tränade för ett lag. När cykeln var parkerad och jag hade hängt träningstrunken över axeln så gick jag in innanför inhängningen och hälsade på en av papporna till någon av killarna innan jag knöt på mig skorna. Under tiden jag knöt mina gamla sönderspelade fotbollsskor så blickade jag ut över planen där jag såg att det var en grupp med småpojkar som spelade medan det var en kille som också var med i laget som inte var med. Om det var för att han inte ville eller för att han helt enkelt blev utfryst kunde jag inte riktigt tyda härifrån men det skulle jag ta reda på. Det fanns inget jag ogillade mer än mobbning men det jag ogillade nästan ännu mer var föräldrar och vuxna människor som inte såg och inte tog tag i det när de väl såg vad som hände eller hade hänt.
- Varför spelar du inte med de andra killarna? frågade jag den lilla pojken som stod och betraktade hans lagkamrater på avstånd med en fotboll fastklämd mellan armen och magen.
- Jag får inte vara med, svarade han ledset och tittade på mig med en sårad blick. Försiktigt tog jag tag i hans lilla hand i min och gick med honom bort till de andra killarna.
- Kom här vännen, det är helt klart att du ska få vara med. När det är fotboll så får alla vara med och det spelar ingen roll hur bra eller dålig man är, sa jag till honom och tittade ner på hans lilla hand och sedan på hans lilla kropp. Han gav mig bara en kort ledsen blick innan han återigen tittade ner på hans knutna fotbollsskor i neongrönt. Att det här med utfrysning mot honom hade hållit på ett tag förstod jag genast när han betedde sig såhär.
- OKEJ KILLAR! VI KÖR SAMLING HÄR! ropade jag. På några sekunder så stod sexton stycken killar i sjuårsåldern i en halvmåne runtom mig. Alla var klädda i lagets träningskläder som bestod av röda shorts, vita funktions t-shirts samt vita strumpor. Samtalsämnet alla hade var hur snyggt egentligen Ronaldos senaste mål var i gårdagens match och hur mycket de ville att Rooney skulle få en utvisning då han hade gjorde något osportsligt i en annan match.
- Som ni kanske minns så heter jag Matilda och är från och med nu er tränare. Jag kommer att coacha er de flesta träningar här framöver samt att jag kommer vara med och styra upp det hela på matcher. Nu när jag är tränare så vill jag inte se att någon lämnas utanför, alla får vara med hela tiden och den som inte accepterar det kommer jag att ställa av på sidan om planen. Jag kommer dela in er i grupper när vi ska göra saker två och två för att ingen ska lämnas utanför, sa jag strängt och alla killarna tittade på mig med förstående ögon. Det var precis som att alla visste precis vilken kille jag syftade på när jag sade att ingen skulle lämnas utanför och jag hoppades verkligen på att alla skulle sluta vara elaka mot honom.
- Är det förstått grabbar? frågade jag fast inte så strängt den här gången.
- Ja! svarade alla killarna i kör.
När träningen led mot sitt slut så såg jag hur föräldrar började komma in på planen för att hämta deras söner. Killarna som spelade verkade inte ha några planer som helst på att avsluta men när jag busvisslade och ropade att träningen var över så rusade alla till sina föräldrar förutom den lilla killen som var ensam i början. Han gick ledset mot mig och frågade om jag kunde stanna kvar och vänta tills hans storebror Oscar kom och hämtade honom. Jag svarade att det var helt självklart att jag kunde stanna kvar och då sken han upp som en sol. På bara några minuter så var det helt folktomt på och runtom planen, det verkade inte som att någon hade träning här efter oss. Jag satt ner på konstgräset och knöt av mig mina skor och bytte till mina svarta höga converse som jag hade cyklat hit i. Att cykla med fotbollsskor var inget jag rekommenderade då man lätt kunde tappa greppet om pedalerna.
- OSCAAAAAR! hörde jag den lilla killen ropa när vi hade suttit och väntat i kanske tjugo minuter. Jag reste på mig och borstade bort de små plastplupparna som fastnat på mina byxor innan jag kastade axelbandsväskan över axeln och gick bort med killen till hans storebror som stod vid en krossmoppe utanför stängslet.
- Förlåt för att jag är sen Ossi behövde jobba övertid på grund av att Felix kom försent, sa han och sköt upp hjälmen så att man kunde se hans ansikte. Från en början fick jag en chock när jag såg vem killen vid krossmoppen var men sedan så försökte jag spela så lugn som möjligt, precis som sist jag träffade honom.
- Oscar, det här är min tränare och hon heter Matilda och hon är jätte snäll och jätte bra på fotboll, sa lillkillen som verkade kallas för Ossi men jag förmodade att han hette Ossian eller något namn med samma klang. Jag skrattade lite åt att han använde och mellan varenda grej, precis sådär som man inte brukade göra i vanliga fall och speciellt inte i skriftspråk.
- Tack för att du väntade med Ossian, det var verkligen jätte snällt av dig, sa han och gav mig ett leende. Jag log tillbaks till honom men försökte att inte visa min rodnad på kinderna.
- Det var så lite så! svarade jag och gick bort till min cykel som jag låste upp med cykelnyckeln.
- Hejdå Matilda, vi ses på nästa träning! ropade Ossian när hans käre bror hade gett honom en hjälm och lyft upp honom bakom. Han vinkade så glatt till mig och jag vinkade lika glatt tillbaks.
- Hejdå Ossian! ropade jag och vinkade.
- Hejdå Ogge, hoppas vi ses snart, viskade jag ohörbart och fortsatte att vinka. Jag följde mopeden med blicken länge, enda tills det att den försvann bakom ett hörn och då satte jag igång att börja trampa. Det här ögonblicket hade helt klart gjort min dag.
_____________
Jag vet att ogge inte har någon lillebror men i den här boken så får han lov att ha det.