Där stod hon längst fram i publikhavet och tittade upp på oss fyra när vi dansade och sjöng. Jag kände igen henne så väl men vart ifrån det var hade jag svårt att komma ihåg. Hon verkade inte vara ett fan i alla fall för hon bara stod där rätt upp och ner intryckt i kravallstaketet med armarna i kors över bröstet. Man kunde se hur hon hämtade efter luft och hur mycket hon kämpade för att inte börja gråta och när jag säger gråta menar jag inte lyckotårar som de andra grät utan tårar av ren smärta. Lite då och då under föreställningen slängde jag ett öga på henne och hon bara suckade åt hennes kompisar som skrek halsen av sig medan hon fortsatte att andas djupa andetag en efter en. Något speciellt var det med henne, något som jag ville ha.
_______________
Prologen för min nya fanfiction som jag kommer börja publicera när the bucket list är klar. Hoppas ni kommer gilla den!