Jag kan inte låta bli att försiktigt smyga efter er, jag måste få veta vad som försiggår. Så med ryggen pressad mot väggen försöker jag desperat att uppfatta era låga röster.
"Visste du att han skulle komma?" Hör jag Jakobs irriterande stämma yttra och en kort tystnad uppstår och jag antar att du skakar på huvudet, jag inte se er så jag gissar mig till vad som försiggår. "Nej jag hade ingen aning" yttrar du och jag försöker förgäves att tolka huruvida din röst låter besviken eller glad över att jag faktiskt är här. Jag kommer inte fram till någonting, obehaget i min mage gör att jag inte kan tänka klart.
"Du vet vad det här innebär. Hur fan ska vi göra ikväll nu när han är här?" Yttrar Jakob och jag känner hur hjärtat brister en aning i bröstet. Vad hade de planerat ikväll som nu inte fungerar för att jag är här? Oroligt inväntar jag ditt svar.
"Vi får ta det en annan kväll helt enkelt, jag måste spendera tid med honom nu när han är här" yttrar du och en liten del av mig blir aningen lättad över din kommentar, för du vill åtminstone spendera tiden tillsammans med mig. "Han får inte misstänka något dock" yttrar Jakob och alla tankar och känslor inom mig får mig att vilja spy. Jag önskar att ni bara kunde tala klarspråk för jag vet inte hur jag bör tolka ert samtal.
Självklart tänker jag det värsta och det är bara en ytterst liten del av mig som numera vågar tro på det jag alltid varit så säker på. Du skulle aldrig varit otrogen mot mig. Eller?
"Okej gå tillbaka till honom nu, vi får snacka mer sen" yttrar Jakob och du hummar svagt. Jag lyckas inte uppfatta dina sista ord då jag inser att ert samtal är påväg att avslutas och jag står bara någon meter ifrån er och tjuvlyssnar. Så med så tysta rörelser som möjligt börjar jag att småjogga bort längs korridoren innan jag slutligen når aulan. Lyckligtvis har dansen gett mig god kondition och min andning är inte ens påverkad efter den korta springturen hit så när du snart kommer gåendes emot mig så finns det ingen orsak för dig att misstänka något.
"Felix, vi måste prata" din kommentar chockar mig. Jag trodde att du skulle dölja allt för mig, inte komma direkt hit för att prata med mig, men det faktum att du gör det ger mig ändå lite hopp.
"Hur mycket har du egentligen gått ner?" Frågar du sedan och jag inser att det du tänkte prata om inte alls var det jag trodde. "Äh jag vet inte, inte så mycket" yttrar jag frånvarande men du placerar handen om min tunna midja innanför tröjan och sänder mig en lång blick.
"Du är bara skinn och ben Felix" yttrar du oroligt och jag flackar ner med blicken i golvet innan jag backar undan från din hand och osäkert drar ner min tröja längre ner över höfterna. "Jag mår bra, min kropp är inte van vid såhär mycket dans bara" yttrar jag och du möter min blick med en tveksam glimt i ögat men istället för att svara så drar du suckandes in mig i din famn och vaggar mig fram och tillbaka.
"Ikväll ska vi ut och äta älskling, vi ska till den finaste restaurangen jag känner till och jag betalar för allt" yttrar du och kysser mig mjukt på kinden. Hade jag inte uppfattar ert tidigare samtal så hade jag varit otroligt lycklig i detta ögonblick, men just nu skaver tveksamheten inom mig.
"Säker på att du inte hade något annat inplanerat?" Yttrar jag med en känslokall röst och du sänder mig en kort blick innan du skakar på huvudet. "Nej absolut inte, och om jag hade haft det så hade jag ställt in det för dig älskling" yttrar du sött men dina fina ord och komplimanger går inte riktigt in i mitt medvetande som det alltid gjort.
För jag vill inte ens veta hur du hade spenderat kvällen om jag inte hade kommit hit.