"Felix" Ogges röst når mitt medvetande men jag ignorerar honom och fortsätter bara envist att träna på mina piruetter framför spegeln. Musklerna värker, svetten rinner och jag är nära till tårar men jag fortsätter envist att dansa tills Ogge bestämt tar tag om mina axlar vilket tvingar mig att stanna.
"Felix om du fortsätter såhär så kommer du att skada dig" yttrar han bestämt och jag möter hans blick och min bröstkorg rör sig hastigt pågrund av min tunga, ansträngda andning. "Uh, jag måste bara, ursäkta mig" yttrar jag med en skakig röst innan jag knuffar mig förbi honom och försvinner bort mot omklädningsrummet. Handen pressar jag mot munnen för att mina snyftningar inte ska låta allt för högt.
Väl inne i omklädningsrummet så sjunker jag ner på golvet och tårarna rinner ner längs mina kinder samtidigt som jag dunkar näven mot golvet och svär tyst för mig själv. Dörren öppnas snart och innan jag vet ordet av det så drar Ogge in mig i sin famn och stryker undan min svettiga lugg från pannan med lugna rörelser.
"Shh Felix, det här handlar inte om dansen eller hur?" Frågar han och jag skakar på huvudet och blickar ner på mina skakiga händer. "Jag saknar honom så att det gör ont i varenda del av mig. Jag vill bara ha honom här, jag vill bara att allt ska vara som vanligt. Jag klarar inte det här" kvider jag fram och Ogge hyschar mig för att tysta min panikslagna gråt.
"Det här funkar inte Felix. Du sliter ut dig själv, du är här först på morgonen och lämnar sist på kvällen. Du måste prata med honom, ni måste prata om det här istället för att låtsas som att allt är okej mellan er. För det är uppenbarligen inte okej" yttrar han oroligt och jag suckar ljudligt.
"Men om jag tar upp det så kanske det blir ännu värre" kvider jag oroligt fram och Ogge möter bestämt min blick. "Felix du måste, du kan inte leva såhär. Då kommer det inte att bli mycket kvar av dig. Dessutom, ett bra förhållande innebär inte att du ska må dåligt, det är meningen att du ska må bra, sakna honom allt du vill men du ska inte behöva må såhär" yttrar han bestämt och jag suckar, för jag vet att han har rätt.
När jag senare på kvällen ligger i sängen och nervöst slår ditt nummer så hoppas jag innerligt att saker och ting blir bättre och inte sämre efter det här samtalet.
"Åh hej älskling, vad kul att du ringer. Jag trodde att du dansade såhär dags?"
"Äh jag har dans förbud i en vecka"
"Va varför? Vad har hänt?"
"Jag bröt ihop under klassen idag och de ansåg att jag höll på att slita ut mig själv"
"Vänta va? Varför bröt du ihop? Är du okej? Felix älskling vad är det som händer?"
"Oscar, vi måste prata. J-jag mår inte bra av det här. Vi måste prata om oss"
"Jag kommer i helgen, okej? Jag bokar tåg nu och så kommer jag i helgen så pratar vi. Allt kommer att bli okej, det viktigaste är att du mår bra älskling. Du måste berätta när du inte mår bra, jag vill inte att du mår dåligt"
"Lovar du att komma? För du har avbokat de senaste tre helgerna"
"Jag lovar Felix, jag kommer och jag stannar längre om du skulle behöva det. Du vet att du går före skolan"
"Okej, jag kan klara mig fram tills helgen. Jag behöver dig och din famn mer än allt just nu"
"Jag behöver dig också Felix, jag kommer älskling. Håll ut"
När samtalet avslutas så känns det en aning lättare att andas. Men ett obehag skaver ändå inom mig, för vi har fortfarande saker att prata igenom och jag vågar inte tro på att du kommer förrän du sitter på tåget. För flera gånger har du avbokat kvällen innan och jag hoppas innerligt att det inte kommer att ske ännu en gång.