"V-va? Vad pratar du om? Jag vill inte göra slut?" Får jag ur mig med en desperat stämma och du suckar lite innan du slår ut med armarna och skakar på huvudet.
"Nej inte jag heller Felix men det känns som att jag vill det här mer än du! Du har så många som gärna hade velat tagit min plats, varför skulle du nöja dig med mig? Jag är livrädd Felix, att du ska hitta någon bättre" erkänner du med en panikslagen stämma och jag chockas något över dina ord, för jag har aldrig förstått att du tvekar på mina känslor.
Men samtidigt känner jag mig sviken, det känns som att du överhuvudtaget varken lyssnar eller litar på mig. Jag anstränger mig för att vara ärlig, för att berätta varenda liten detalj trots att jag kanske inte alltid borde. Och jag är trött, utmattad. Efter att på några dagar fått reda på att min bästa vän är kär i mig, har varit sedan vi gjorde slut. Och trots det är jag dig trogen, men du tvivlar fortfarande.
"Visst" yttrar jag därför känslokallt och du hajar till. Din underläpp börjar okontrollerbart att darra igen och du blinkar upprepat med ögonen för att tränga undan tårarna. "V-va?" Får du ur dig med en ynklig röst.
"Vi gör väl slut då" får jag ur mig och fäster blicken i golvet.
Klarar inte av att se dig såhär. Men jag hör dina snyftningar och precis när jag sträcker ut handen för att dra dig till mig så vänder du på klacken och jag får ytterdörren smälld i ansiktet.
I några minuter står jag kvar, försöker förstå vad som just inträffat. Jag gjorde just slut med dig. Jag lät din värsta mardröm besannas. Insikten slår mig som ett knytnävsslag och jag kastar mig på dörrhandtaget men när jag står barfota ute på den kyliga marken så inser jag att du redan hunnit iväg.