"Så vad gjorde ni, Netflix and chill?" Frågar Ogge med en lurig röst och viftar lite på ögonbrynen vilket får mig att suckandes vända ner blicken i bordet och rodnaden att sprida sig över kinderna. "Du rodnar, oh my god Felix låg ni?!" Utbrister han exalterat och jag hyschar honom återigen trots att vi är ensamma i skolans lilla café för tillfället.
"Vi låg inte, men han typ, kanske, runkade av mig" det sista av meningen slinker ur mig i en alldeles för snabb fart och Ogges ögon blir nästan dubbelt så stora. "Vänta vänta vänta, han runkade av dig?! Oscar, som knappt kan prata i din närhet och du som knappt kan titta på honom utan att rodna? Vad är detta, nu får ni lugna ner er lite va, hur gick ni från gulligt till det här?" Skrattandes försöker jag att hyscha hans långa utläggning.
"Varför fortsätter jag att berätta allt för dig?" Får jag fram med en skämtsam stämma och skakar lite på huvudet för mig själv. "För att jag är din privata psykolog aka din bästa vän. Bros before hoes Felix, alltid" yttrar han självgott och lutar sig bakåt i stolen samtidigt som han slänger upp fötterna på bänken vilket får mig att skratta något.
"Kallade du just Oscar för hoe?" Frågar jag aningen skämtsamt och han rycker lite på axlarna och flinar som svar. "Kalla honom inte det" yttrar jag och han höjer lite på ögonbrynen. "Ojdå någon är överbeskyddande" skrattar han fram och jag ler lite och rycker på axlarna. Vill inte höra något negativt om dig även fast jag vet att Ogge skämtar.
"Men du får inte säga till Oscar att jag har berättat, snälla gör honom inte obekväm" yttrar jag varnande och han suckar och lyfter händerna i en sorts försvarsposition framför kroppen. "Jag lovar" yttrar han sedan och jag ler.
När vi sedan kommer ut i korridoren upptäcker jag dig som står borta vid ditt skåp och jag vänder blicken till Ogge som enbart viftar med handen åt mig att gå bort till dig vilket får mig att skrattandes följa hans exempel.
"Hej Oscar" får jag fram med en lågmäld, blyg röst och du rycker till lite då du inte upptäckt att jag ställt mig bredvid din öppnade skåpdörr. "Åh Felix, h-hej" får du ur dig sedan och jag ler. Väntar lugnt medan du stänger skåpet och sedan vänder dig mot mig med ett blygt leende på läpparna.
Försiktigt placerar jag handen om din kind och lutar mig in för att lämna en snabb kyss mot dina läppar och du besvarar förvånat den korta kyssen innan ditt stora leende spricker upp när jag möter din blick och sträcker mig efter din hand.
När vi sedan rör oss hand i hand bort mot klassrummet så känns det bra, det känns bra att äntligen visa att du och jag delar något, även om jag inte är säker på vad detta något riktigt är.