Mitt hjärta dunkar så hårt i bröstkorgen att jag nästan är rädd att du ska höra det. Du sitter mitt emot mig vid det vackert framdukade bordet och jag kan inte slita blicken ifrån dig. Ikväll är det inte bara du som har finskjortan på utan vi båda har klätt upp oss för varandra.
"V-vadå?" Frågar du aningen nervöst när jag fortsätter att titta på dig att yttra ett ord och jag rodnar en aning. Här sitter jag och stirrar ut dig utan att säga ett ord, du måste tro att jag är dum i huvudet. "N-nej inget, du är bara, du är bara så vacker" orden lämnar mina läppar i en snabb takt och först tror jag inte ens att du uppfattar mina ord men när rodnaden sprider sig över dina kinder ikapp med att leendet växer förstår jag att du hört.
"T-tack Felix. D-du är fruktansvärt vacker du också" komplimangen får mig att le stort och innan jag hinner tänka efter sträcker jag mig efter din hand över bordet och du är snabb med att fläta ihop våra fingrar innan vi utdelar ett varmt leende.
"Du gör mig så nervös" yttrar jag ärligt efter någon minut i tystnad och du ler svagt över min kommentar. "Du gör mig nervös också. Jag vet knappt vad jag ska säga ibland när du är i närheten" erkänner du och jag ler. För det är egentligen rätt uppenbart att vi båda upplever nervositet i varandras närvaro, men det känns ändå bra att yttra det högt.
"F-får jag fråga en sak?" Frågar du försiktigt och jag nickar. "Såklart" yttrar jag lugnt och inväntar din fråga under tystnad.
"Var den där bio biljetten till din kompis från början?" Frågar du försiktigt och jag ler svagt innan jag skakar lite på huvudet. "Helt ärligt, nej jag köpte den till dig och hoppades bara innerligt på att du skulle säga ja" erkänner jag tyst med blicken fäst i bordet och skära kinder.
Din tumme som stryker löst över min handrygg får mig att blicka upp och möta dina vackra blå ögon. Vi utbyter ett leende och jag önskar att kvällen aldrig ska vara över.
. . .
🔜 Stockholm