Du flackar generat med blicken mellan mina ögon och det slitna golvet och jag försöker febrilt att komma fram till något att säga för att bryta den genanta tystnaden.
"Alltså lyssna inte på honom, eller alltså du är snygg, eller alltså jag tycker att du är vacker, eller jag menar, ehm...okej jag v-vet inte vad jag ska säga" min skakiga mening mynnar ut i tystnad och rodnaden på hans kinder har spridit sig ännu större.
"O-okej, jag borde gå, jag eh, jag tror att jag har lektion" stammar jag generat ur mig och lyckas snubbla in i väggen när jag försöker att röra mig bort längs korridoren.
"Felix" din vackra stämma får mig att stanna upp och förvirrat vända mig om så att jag möter din blick. "J-jag tycker också att du är det. A-alltså vacker, du är vacker" får du ur dig med en generad stämma och jag ler stort innan jag vänder mig om för att fortsätta bort längs korridoren.
Mitt hjärta dunkar snabbt bakom revbenen och mina kinder är röda. Så fort jag svänger runt hörnet så pressar jag ryggen mot väggen och placerar händerna över mina varma kinder. Det fåniga leendet på mina läppar får mig att skaka på huvudet för mig själv. Du gav mig bara en komplimang, varför reagerar jag såhär?
Jag hör snart steg i korridoren och när jag lyfter blicken ser jag hur Ogge är påväg mot mig vilket får mig att räta upp mig och göra mitt bästa för att sudda ut det stora leendet på mina läppar.
"Åhh vad hände, sög han av dig?" Utbrister han exalterat och jag sänder honom en lång blick. "The fuck? Nej Ogge, han sög inte av mig. Det gick typ två minuter, vad tror du?" Får jag ur mig med skratt i rösten och Ogge flinar som svar.
"Du är så tänd på honom att det säkert gått på två minuter, vad vet jag" kontrar han snabbt och jag skakar på huvudet åt hans kommentar. "Du är sjuk" yttrar jag och han flinar.
"Okej men ärligt vad hände? Du ser så jäkla nöjd ut" yttrar han och jag rycker lite på axlarna medan jag ler. "Inget hände, vi pratade bara" yttrar jag och kan inte stoppa leendet från att växa sig större.
"Åh kan du inte bara erkänna att du är kär i honom, det är smärtsamt att se på" utbrister han och jag skakar lite på huvudet för mig själv. "Jag är inte kär i honom" yttrar jag lågmält och han suckar.
"Nej och jag heter Margareta" yttrar han ironiskt och jag väljer att lämna kommentaren obemärkt medan jag går förbi honom. I förbifarten slår jag till över axeln, tillräckligt hårt för att det ska göra ont men inte allt för ont. "Vad fan?" Fräser han ur sig och jag möter hans blick. "Där får du för att du skämmer ut mig inför honom" yttrar jag nöjt innan jag går vidare.
När jag passerar korridoren du tidigare befann dig i så kan jag inte låta bli att snegla för att kunna få syn på dig men till min besvikelse har du gått in på lektion och jag känner mig löjligt besviken.
. . .
Låt mig presentera Margareta Hans Olof Molander