Lita på mig

9 - överbeskyddande och svartsjuk

Benjamin Adams

Sky är borta. Jag står ensam kvar med min familj. Som ibland borde hålla käften.
Borde jag springa efter henne? Borde jag trösta henne? Hur tröstar man henne? Borde jag inte göra någonting alls? Borde jag lämna henne ifred? Borde jag bara göra i ordning hennes rum och låta henne låsa in sig?
"Ifall du planerar att göra något, gör det nu," säger Maya och jag suckar.
"Vad skulle jag kunna göra?" frågar jag chockat och Liam slänger en allvarlig blick på mig.
"Är det inte lite jobbigt att försöka hata henne?" Frågar han och jag vänder bort blicken. "När du egentligen inte gör det"
"Jag hatar henne inte..." Erkänner jag. "Jag hatar hennes pappa och försöker hata henne också"
"Men du lyckas inte," säger Finnick och tvingar mig himla med ögonen.
"Ser det ut som jag lyckas?" Frågar jag skakandes på huvudet. "Men jag försöker, jag försöker hata någon jag ska bo med! Hur jävla sjukt är inte det egentligen? Är det ens normalt? Nej," jag skrattar, helt utan humor. "Välkommen till verkligheten, Adams"
"Ads" avbryter Maya och ger mig en ledsam blick. "Bara glöm skiten och hjälp mig med möblerna istället"
Jag får lusten att skratta åt henne men låter bli.
"Okej," Mumlar jag innan jag slänger en blick på Liam. "Gör aldrig om det där"
Han nickar utan att säga något. Vi båda vet att det hade blivit bråk om han så mycket som titta fel på mig. Maya har alltid sagt att; "Om Adams är på skithumör, fly innan du skadas.. eller värre". Och detta är nog en av de tillfällena.

Det tar tre hela timmar att bära in möblerna, inte direkt för att det var så mycket möbler. Mer för att Finnick, Thomas och Liam varje sekund behöver brottas, bråka, skoja, slåss, få skattanfall och ta pauser; "för att de är så trötta!"
Okej, okej, jag var inte heller oskyldig! Men de började, okej?!
Skyler har suttit ute på altanen hela tiden, med skissblocket i största hugg. Hon erbjöd sin hjälp men Maya viftade snabbt bort den. Jag önskar att hon hade sagt att hon gärna får hjälpa till. Jag vet inte ens varför. Jag vet inte varför jag vill jobba tillsammans med min fiendes dotter. Men kanske för att det är just vad hon är. Min fiendes dotter. Hon är ju egentligen inte min fiende. Luke är.
Min blick glider nöjt runt i rummet när vi äntligen är klara.
Visst, Maya gjorde det mesta. Det kan jag väl erkänna då, men jag var musklerna. Det var ju inte precis som om någon annan kunde erbjuda det.

Plötsligt kommer hon, tjejen som jag tänkt på alldeles för länge nu, upp på sitt nya rum. Hon tappar hakan i backen när hon får syn på möblerna och rummet. Hennes rum. Först tror jag hon ska säga något, men istället glider blicken runt - fortfarande med öppen mun - och tillslut for hennes händer upp för att täcka den.
"Herregud," lämnar hennes fylliga, underbara läppar.
"Gillar du det?" Frågar Maya förväntansfullt.
"Gillar det?!" Upprepar Skyler och skakar sedan på huvudet. Innan jag ens hunnit reagera har hon kastat sig i sängen, gett ifrån sig ett litet skrik och ser på mig.
"Är detta verkligen mitt?" Frågar hon, svårt att smälta vad som just hänt. Jag nickar med ett ännu större leende.
"Bara ditt," instämmer jag och gillar inte den tanken. Hon... helt ensam i sängen. Vart fan ska jag sova?
Kanske på ditt rum? Idiot.
"Jag älskar det," andas hon och vi allihop ler.
"Ja, bäst för dig det," säger Finnick och ler mot henne. "Det har tagit 6 timmar, så du är skyldig oss"
Skyler skrattar. "6 timmar?"
"6 timmar," bekräftar jag och faller in i hennes gäsp.
"Jag tror det är dags för oss att åka hem," säger Thomas och han, Finnick, Liam och Maya drar sig emot dörren. "För dessa två sömntutor behöver sova"
"I varsin säng," fortsätter Liam och jag blänger trött på honom. Maya ger mig en kram innan de lämnar rummet, men oturligt nog vänder sig Liam i dörren.
"Ses imorgon, Skyler," hans röst låter retsam. Liam lämnar rummet och jag hör hur de smyger ned för trapporna. Och med smyger, menar jag högljutt klampar ner. Om ni inte redan förstod det.
"Benjamin?" Frågar Skyler och jag vänder blicken emot henne. "Varför gjorde du det?"
"Gjorde vad?" Jag tvekar innan jag sätter mig på sängkanten. Hon sitter uppe vid kuddarna och jag vid fotändan. Bra det. Jag vet inte riktigt om jag kan kontrollera mig med henne, en halv meter ifrån och i.. i samma säng. Jag vet att jag inte borde tänka dessa tankar. Men jag kan inte undgå att låta mig själv drömma vidare och tänka på mig och Skyler.. Tillsammans. I samma säng. Och göra något helt annat än vad vi gör nu.
"Jag vet inte," medger hon tvekandes. "Gav mig ditt rum? Köpte massa möbler? Fixade i ordning ett helt fantastiskt rum? Köpte kläder till mig?"
Jag ser på henne ett långt tag innan jag öppnar munnen. "Det är sent, vi kan prata imorgon"
Jag trodde aldrig jag skulle säga att det finns en morgon dag till Skyler. Att vi ska tillbringa den tillsammans.
"Det är inte bara på grund av att Sam bad dig, det något mer också. Snälla säg, jag kommer knappast kunna sova annars?" Hon riktigt ber mig. Ber mig att berätta varför jag behandlar henne som jag gjort. Och inte som alla andra tjejer när jag kastar ut dem, de ber mig berätta varför jag behandlar dem så illa. Men med Skyler är det annorlunda. Med Skyler är jag annorlunda.
"Av flera anledningar," erkänner jag och reser mig upp. "Mest för att.. För att din pappa är min fiende.. Inte du"
Det känns så skönt att orden lämnar min mun. Som en befrielse.Som lycka. Det känns som lycka. För jag vill inte hata henne. Jag vet att jag borde, behöver och måste. Men jag vill inte. Jag vill hata henne för att slippa allt detta och skylla allt som är mitt fel, på henne. Men jag vill inte hata henne. För jag kan inte det. Jag tror inte jag någonsin kommer vara kapabel till att hata henne.
"Åh," mumlar hon svagt. "Menar du det?"
Hennes röst är en viskning, när våra ögon möts igen. "Ja," erkänner jag lågt.
Varför sa jag det ens? Och varför erkände jag det? Igen?!
Hon svarar inte. Bara ser på mig med en oläsbar blick. Jag kan inte läsa henne, inte som de andra tjejerna jag umgåtts med... Så jag räddar mig själv, desperat.
"Sov nu," säger jag medan jag släcker nattbords-lampan, och lampan i fönstret. Släcker allt förutom taklampan.
Jag får ett mumlande tillbaka och min hand tvekar på lampknappen när jag står i dörröppningen. Borde jag släcka? Borde jag säga något? Borde jag se att hon är okej? Hur då?
"Du Benjamin?" Hennes röst är låg och trött. Men fortfarande så otroligt vacker.
Jag skulle kunna lyssna på den för alltid.
Nej det skulle du inte! För hon är här för att döda dig, din vandrande körk!
"Ja?" Försöker jag få ut så stadigt jag kan.
"Maya är en bra tjej," mumlar hon med en låg suck. "Hon är så otroligt vacker, snäll, perfekt och.."
"Och gay," avbryter jag. "Samt min bästa vän"
Skyler stirrar chockat på mig. Var det inte vad hon ville höra? Att det inte var något mellan mig och Maya?
"Åh.." Hon tar skamset handen framför ansiktet. "Gash, jag är så ledsen jag bara-"
Jag skrattar. "Var inte svartsjuk," retas jag och hon skakar på huvudet med ett leende.
"Dröm på," svarar hon och ser sedan allvarligt på mig igen. "Benjamin?"
Måste hon alltid säga mitt namn? "Ja?"
"Sov gott"
Det är inte vad jag trodde hon skulle säga. Men jag vet inte om det är besvikelse heller.
"Godnatt," svarar jag och släcker lampan. Även fast jag lite halvt vet att hon kommer resa sig snart och klä av sig sina kläder-
Kan du snälla sluta tänka på henne naken, Adams?!
Mina fötter förflyttar sig till Leahs rum. Kanske trodde ni att jag skulle släcka där också och sedan gå och lägga mig. Men det gör jag inte. Istället bär jag upp min älskade, sovande Leah i famnen och går upp med henne på mitt rum. Jag vet att det är löjligt och överbeskyddande, men jag är rädd om henne. Hon är det mest dyrbara jag har i hela vida världen, och tanken på att förlora henne är ofattbar.
När jag släcker min lampa, drar in Leah i min famn och ser ut över stadens alla ljus inser jag att.. imorgon är en ny dag. En dag där Skyler börjar i min skola och en dag där hon kommer presenteras för alla. Jag kan inte undgå att tänka på alla killar som kommer jaga henne, prata med henne, se på henne, tänka på henne, bjuda ut henne, flirta med henne, röra vid henne...
Och den tanken är nästan lika upprörande och ofattbar som att jag en dag skulle behöva klara mig utan Leah...