Lita på mig

51 - Bara gå

Benjamin Adams

"Sky!" Ordet kommer ut i ren panik. "Stanna för i helvete här och göm Leah"
Hon slängs ned i sängen av min plötsliga rörelse att komma på fötter igen. "Va?!"
"Nu!" Jag har aldrig varit så rädd och arg samtidigt i hela mitt liv. Och inte är jag precis rädd att jag dör. Nej, jag är rädd att Skyler eller Leah kommer till skada. Eller någon annan av mina idioter till vänner som alltid dyker upp på så rätt tillfällen.
"Adams!" Skriker hon tillbaks. Endast för att få min uppmärksamhet på en sekund. "Vad fan pratar du om?"
"Stanna härinne," säger jag allvarligt medan jag sliter på mig byxor och en t-shirt. Hon granskad mig noga när jag sliter fram två pistoler från madrassen. "Lita på mig"
"Lita på dig?" Hon skrattar humorlöst till. "Du ser ut att gå ut för din död, och jag ska lita på dig?"
Jag suckar. "Snälla. Jag kommer aldrig be dig om någonting annat i hela mitt liv, bara snälla stanna härinne med Leah"
Jag flyttar en planka i väggen och sliter fram ännu en pistol, kastar den på Skyler som ser allvarligt på mig.
"Du vet hur du använder den," lämnar mina läppar. "Så baby, skjut ned vem fan som helst som går över denna tröskel som inte är jag"

Liam Wade

Hade det inte varit Adams namn på displayen skulle jag aldrig svarat. Jag hade inte lämnat Maya naken i sängen med endast en kyss. Jag hade inte slitit på mig kläder i panik och åkt fort som tusan för att inte bara hämta vapen utan också väcka två töntar till. För tro mig.. vi behöver backup.
Thomas är förbannad, men jag håller mig relativt lugn. Trots att jag leder dem till deras död. Vem vet vad fan Luke har i kikaren denna gången. Vad som än händer så ångrar jag inte en sekund. För jag står upp för min bästa vän, det är ett måste. Är man ens människa annars?
Jag har ingen jävla aning.

Benjamin Adams

Jag är nervös. På riktigt nervös. Vem fasen tror jag att jag är? En mes? Kanske. Jag har inte bestämt mig än. Okej, jag skulle aldrig vara nervös för att gå ut med Skyler Fox. Men att gå och kanske bli dödad gör mig nervös? Hur? Var? Varför? Och alla andra frågor som inte ens passar in i sammanhanget.
Jag har aldrig varit rädd för att dö. Jag har upplevt nära döden upplevelser tidigare och har till och med skapat död. Död skrämmer mig inte, död får mig inte nervös och död.. får mig inte att tveka ett enda steg.
Så jag öppnar ytterdörren och går över den där tröskeln... För att ta det där förbannade steget som jag inte tvekar en enda sekund vid.
Luke ler som välkomnande och jag vågar le tillbaks med samma roade min.
"Adams," hälsar han leendes.
"Watson," jag skakar på huvudet. "Long time no see"
Jag uttalar det på ett mer barnsligt och roat vis bara för att få honom att lätta på den här stämningen han sprider runt sig.
Han skrattar till. "Kan man verkligen säga. Har du tagit hand om min flicka?"
"Hon är i perfekt skick," ler jag fejkat tillbaks. "Redan här för att hämta hem henne? Jag tror tyvärr jag behåller prinsessan denna gången"
Han ler snett. "Det är det roliga i alltihop. Hon är inte din, och absolut inte någonting att behålla när hon tillhör mig. Jag skulle nästan kunna anmäla dig för stöld, visst?"
"Hon är inget objekt," morrar jag långsamt.
Ha! Adams! Låtsats inte ens bete dig som om du inte gått runt och kallat henne din i alla år!
"Känslig kring ämnet, huh?" Han tänder en cigg samtidigt som han ber ena vakten ta ner sitt riktade vapen. "Har Admas mjuknat en aning?"
Jag fnyser. "Knappast. Fortfarande hårdare än sten"
"Det gör mig stolt," han ler inte nu. Utan tar några bloss för att sedan slänga ciggen på marken. Nästan helt orörd.
Jag vet vad det betyder. Han tar alltid några bloss innan han skjuter eller ger sig in i en fight. Det håller honom ifrån att tappa kontrollen på värsta sättet.
Från ingenstans hörs ett öronbedövande skott och samtidigt som jag kastar mig i trappan med min pistol nu upphöjd ser jag på mig efter skador.
Jag får svar på mig fråga när ännu ett skott avfyras och ännu en av Lukes vakter faller till marken.
Jag skjuter ner den tredje och väntar med spänning på att den sista som i panik letar runt sig, ska bli skjuten.
Ännu en skott, och ett till. Både två på vakten. Till och med Luke sväljer hårt och ser sig runt.
"Åh," mumlar jag och spelar dum. "Fick bara du ta med ett team? Jag är vakter jag också, Luke"
Han ser allvarligt på mitt roade leende, tills han också spricker upp i ett leende och mitt försvinner. För hey, inte trodde väl jag att Skyler skulle slita upp dörren och kolla i panik på mig?!
"Jag sa åt dig att stanna," jag ser förbannat på henne medan hon söker runt med blicken.
"Jag hörde skott," förklarar hon sammanbitet. "Och du förväntar dig att jag inte ska se så du är okej? Du hade inte ens stannat en sekund om jag befallde dig att stanna!"
Jag rullar mina ögon och ser Luke som inte kan bli mer road. Kan Liam skjuta honom också? Thomas? Finnick?! Snälla!
"Detta," han tar en paus och ler ännu större. "Är.. intressant"
Jag vill spy. Rakt på honom. Usch, blä och fy för honom alltså...
Wow, vilka starka ord Adams!
Skyler ser allvarligt, nästan skrämt på sin pappa innan hon öppnar munnen. Endast för att stänga den igen.
Det blir tyst och jag vet att Liam väntar på min signal för att falla Luke med. Grejen är att; jag kan inte längre. Inte när Sky är här ute. Även fast Luke skulle vinna priset för 'värdens sämsta pappa' år efter år; bryr hon sig fortfarande. Och inte nog med att det är irriterande och jobbigt nu i denna situationen - så får det mig också att älska henne ännu mer än vad jag redan gör.
Därför, just precis därför, ger jag inte Liam mitt tecken. Jag vägrar låta Skyler se sin pappa ta sitt sista andetag och falla ihop mitt framför hennes fötter.
"Så?" Säger Luke tillslut. "Ska vi gå?"
Det blir tyst och jag öppnar tillslut chockat munnen.
"Jag går ingenstans," min röst är mörkare än vanligt när jag lämnar den meningen.
Han ser bort ifrån Skyler för att se på mig. "Åh.. Adams, jag prata med min dotter," han ser mot Sky igen. "Jag är så stolt över dig. Med min hjärna och ditt skådespeleri kan ingenting gå fel"
Skyler har fortfarande inte sagt ett ord och jag blir mer och mer nervös för sekunderna som går.
"Vad.. Sky, vad fan pratar han om?" Jag höjer stressat rösten.
Hon ser ilsket på mig. "Tror du på honom?!"
Luke skrattar till. "Planen var ju ifrån början att bli vän med dig och sedan få dig att falla för henne. Tills den punkt att du skulle bli fullkomligt krossad om sanningen kom fram. Visst är vi på samma blad nu?"
Jag försöker ignorera Luke så gott det går samtidigt som jag vänder om mot Skyler. Min hand gör en cirkel i samma veva och pekar tillslut neråt med två fingrar.
Liam som redan förstått och skulle säkert se mitt tecken från mils avstånd; avfyrar 2 skott.
Lukes skrik bryter nu tystnaden och jag vänder mig inte ens mot honom. Reagerar inte ens. Det kunde lika gärna varit jag som sköt, därför blir jag inte förvånad. Liam och jag är så lika. Vi förstår varandra utan och innan. Därför vet jag att sekunden efter mitt tecken skulle Luke få två skott i benet. Allt i samma ben. Jag menar, jag är inte så hemsk.
Skyler reagerar dock inte lika som jag. Inte för att jag reagerar alls, men ändå. Hennes haka faller till backen medan hon kastar sig ned för trappstegen men tvärnitar sedan.
Förmodligen insåg vad hon gjorde och ångra sig. Han är inte värd det, hoppas jag att hon förstår.
Trots att både han och jag är människor förtjänar han inte någonting. Och jag som människa, har ingen som helst skyldighet att ens sända honom en blick. Han förlorande den fina mänskliga kontakten för åratal sedan.
"Jag är inte med på planen!" Skriker Skyler mot mig men jag sänder inte henne en blick heller. "Han försöker lura dig. Snälla, du måste tro mig! Jag trodde du var smartare än såhär?! Vad är fel på dig?!"
Plötsligt har det nog gått upp för henne att min blick aldrig landar på henne och jag precis ändrade mig om att skjuta hennes pappa.
Som för övrigt skriker som en förbannad bebis just nu.
"Det är ditt fel," hennes röst sänks. "Du kan inte bara låta det gå? Du kan inte låta min pappa bli skjuten av ditt jävla tecken utan en endaste reaktion. Fan. Hur kan en endaste lögn få dig att-"
"Gå"
Hon tystnar.
"Ta med dig Luke och gå," min röst är hårt och jag vågar inte ens se på henne... För att jag vet tyvärr att Luke har rätt. Hon var med på planen. Från början iallafall. Men jag vågar inte ta några risker så även om hon hoppade av, ljög hon mig ändå precis rätt upp i ansiktet. Jag bara önska jag kunde lita på henne, men jag är alldeles för livrädd för det.
Och som gräddet på moset får jag nu ett krossat hjärta istället.

Liam Wade

Jag vill inte möta Adams blick när jag kommer in i köket för jag vet inte hur han mår just nu.. och den första som möter hans blick brukar tyvärr bli nedslagen.
Liam, låt det inte bli du... ditt ansikte är alldeles för dyrbart för att-
Ändå ser jag upp på honom. Han, där han står framför mig stressade rivandes i sitt hår och vankandes fram och tillbaka.
Jag ser på mils avstånd att han verkligen försöker hålla sig lugn och koncentrera sig på andningen. Men.. jag sa trots allt försöker!
Det är inte bara svårt att läsa av honom just nu. Det är rent av sagt omöjligt och i vissa fall livsfarligt.
"Min livlina.." Han ser stressat upp på mig. "Fan i helvetes jävla fucking skit! Förstår du vad jag säger? Fan!"
Jag svarar inte, jag förstår, men svarar inte ett endaste ord.
Han suckar till och smäller till en stol som lätt välter till golvet.
"Fan för Lukes idiotiska planer!" Han skriker nu högt och Leah hör garanterat på övervåningen varje ord han trycker ur sig. "Fan för hans idéer! Fan för hans dumma vakter som blöder ned mitt gräs?! Fan för honom och hans äckligt snygga och underbara dotter! Fan i helvete?! Vad är detta?! Jag blir inte kär! Varför reagerar jag såhär men inte ens blinkar när jag ser människor dö precis framför ögonen på mig?!"
Jag svarar ännu en gång inte. Han skriker vidare och efter ungefär 5 minuter har han lugnat sig. Nu kommer den värre fasen.
Fas 1, Adams inser vad som precis hänt.
Fas 2, han lugnar sig. Går över till att vara förkrossad.
Fas 3, ilska. Ilska i fucking överflöd.
Fas 4, panik. Panikattacker som ingen av oss kan försöka hindra eller avsluta.
Fas 5, törstande efter sprit och nakna brudar.
Fas 6, han glömmer allt och tillåter sig bara att tänka på henne under natten och dagtid gör han allt i sin makt för att medvetet förstöra hans liv ännu mer...
Men denna gången kör vi fan inte på Adams plan!
Vi kör på Liams. För den slutar lyckligt, hoppas jag...

-

Hej allihopa. Hur är läget? Jag ska sova nu.. Har två hästar som ska ut imorgon bitti plus två töntar till vovvar att passa. Livet är tufft, så ja.. Var glada att ni fick ett litet gulligt kapitel ändå..
Och nej jag mena inte att kapitelets innehåll var gulligt af utan att "kapitel" är gulliga. Wow. Pratar jag ens svenska? Who knows.
Nu ska jag lyssna på musik, gråta, få mardrömmar och sedan upp tidigt. Godnatt. Tack för att ni läser. Love u <3