Lita på mig

38 - Det är precis vad jag ska göra

Skyler Fox

Jag öppnar chockat munnen. "V-va?"
"Jag sa," upprepar Jasper. "Håll fast henne"
"Jas-" börjar Filip sucka. Men Jasper fortsätter bara, leendes mot mig.
"Du tror jag klarar att slita av både våra kläderna när du kämpar emot?" Frågar han och suckar roat. "Du kan förresten få välja, inte kämpa emot eller bli fasthållen"
Jag stirrar på honom. Väntar på att han ska säga att allt var ett sjukt skämt. Jag hade föredragit det över allt annat i världen.
"Jasper," andas jag fram. "Det är ju.. jag?"
"Exakt," svarar han bara. "Du är Skyler Fox, Benjamin Adams älskade prinsessa, jag vill ta det ifrån honom. Så, vet du vad? Jag ska det!"
Jag skakar på huvudet, ser stressat mot Filip och Ludwig. "Snälla hjälp mig! Herregud! Stå inte bara där!"
"De lyder inte dig," flinar Jasper. "De har egna val, de gör vad fan de vill"
Jag skriker frustrerat. "Hjälp! Snälla någon! Jasper, för i helvete, gör inte såhär! Du är bättre än så! Bara snälla, skada mig inte!"
"Lilla Skyler," suckar Jasper och smeker min kind, vilket jag snabbt slår bort och försöker slita mig loss. "Jag ska inte skada dig, jag ska skapa njutning. För oss både"
Ännu en gång skriker jag, ber om hjälp och skriker åt Filip och Ludwig som bara står där.
"Filip, snälla, gör det för din bror!" Försöker jag klent. "Vad kommer han tycka? Och Ludwig, gör det för Stephanie! Eller Adams! Det spelar ingen jävla roll.. bara hjälp mig.."
Min röst låter helt sprucken och visar bara hur krossad jag känner mig inombords. Det finns inte en chans på världskartan att jag skulle få mina tårar sluta forsa ur mig och det är nog precis det Jasper ler åt just nu.
"Filip? Ludwig?" Ber Jasper och nickar mot mig.
"Förlåt Skyler," säger Filip och ser på mig.
Jag slutar andas.
"Inget illa menat," fortsätter Ludwig och så tar de varsin av mina armar.
Inget illa menat? Fel ordval, Ludwig, för det gör så ont i mig att inget kan vara menar som "inget illa".
Jag försöker slita mig loss men de är precis som beräknat mycket starkare än jag någonsin kommer bli.
"Jasper," ber jag klent. "Snälla sluta"
Allt detta var ett stort jävla misstag. Jag kan inte fatta att jag är så löjlig! Så klen, så töntig, så svag... Men jag trodde aldrig att Jasper skulle göra detta. Jag trodde han aldrig ens skulle tänka tanken, därför.. därför ligger jag här som en skakandes, skrikandes och gråtandes idiot.
"Tänk egentligen," ler Jasper igen och sätter sig upp. "Allt detta är ditt fel! Berätta för mig, hur känns det? Det är ganska roande för mig, att ett enda samtal fick dig komma springande tillbaks och nu ligga under mig, för att bli våldtagen"
Våldtagen. Ouch, bara ordet gör ont i mig.
Jag rycker till, gråter och skriker ännu en gång efter hjälp. Rycker, sliter och försöker på något sätt sparka honom, för även fast det är meningslöst kommer jag aldrig sluta kämpa.
"Jag gillar det ordet," fortsätter Jasper. "Våldtagen, det låter så mysigt och.. trevligt. Hur känns det för dig? Vad tycker du?"
Jag spottar ilsket på honom och fortsätter försöka få mig fri, samtidigt som jag skriker efter hjälp. Igen, igen och igen.
"Äsch du har rätt," skrattar Jasper och sliter av sig tröjan. "Vi startar, eller hur? Vi ska knappast sitta här och småprata hela natten? Vi har ju saker att göra!"
Jag hör knappt vad han säger, för jag skriker varje sekund och bara kämpar och kämpar... gör allting i min makt för att komma loss.
Jasper drar av sig byxorna och strumporna innan han lägger sig över mig, i endast kalsonger. Han kysser min hals medan han låter händerna vandra fritt över min kropp. Han finner inte mitt kämpande som en hinder, tvärtom, han finner det ytterst roande. Därför gör han ingenting åt det, han bara fortsätter klämma på en kropp han inte fått tillåtelse för och kyssa min nakna hud vid halsen. Att han inte tröttnar på att jag inte gör någonting alls för att göra det lättare eller skönare för honom förstår jag inte. Han bara kör sitt egna race. Precis som Benjamin lovade...
Han kysser min hud tills han lämnar märken, märken som bevis på den hemskaste natten i hela mitt liv. Sedan tröttnar han, inte på att kyssa mig det är inte det, han bara saknar utrymme att kyssa. Därför ber han Filip och Ludwig försiktigt släppa mig, inte för att vara rädd om mig.. för ännu en gång; tvärtom, det är för att jag inte ska smita.
När Jasper försöker slita av mig Benjamins huvtröja skriker jag ännu mer, vilket slutar med att han klipper sönder den. Klipper, fucking klipper sönder den!
Vilket leder till att mina armar är helt fria, en sekund iallafall. Och det är allt det tar för mig att putta bort Jasper, hoppa ned från sängen och kuta till dörren. Jag sliter upp den med skakiga händer, men hinner inte långt innan jag faller in i någon annans famn. Quin.
"Jasper!" Ropar han roat. "Varför får inte vi vara med och leka? Kom igen, att höra är inte lika kul"
Jag kan inte göra något annat än att försöker rycka mig loss och skrika, fortfarande med tårarna som svämmar ned för kinderna.
"Snälla gör inte såhär mot mig," snyftar jag och backar skrajt ifrån killarna.
"Inte lika tuff nu, va?" Flinar Quin och låser dörren efter sig. Den andra killen, Hayes, ser bara uttråkat mot mig.
"Får bara du leka eller får vi alla köra en round?" Frågar han tillslut Jasper och ser på sina händer medan han pillar lite oberört på naglarn.
"Tänkte säga nej," funderar Jasper och ler roat mot mig. "Eftersom jag vill ha mina leksaker för mig själv, men sen tänkte jag. Vilket briljant idé! Adams kommer döda mig, men vilket briljant idé! Vi alla kan få leka!"
Jag äcklas så mycket av hans ord att jag känner kräksmaken i munnen. Jag kan knappt andas, inte för smaken, men för tårarna som dränker mig.
Men jag har ingen annan än mig själv att skylla. Allt är mitt fel.
Jaspers armar omfamnar mig snabbt, inte sådär gulligt som förut, utan för att ännu en gång kasta mig på sängen.
Och jag? Jag gråter, skriker, och kämpar igen. Ser hjälplöst och plågat på Filip och Ludwig med bedjande ögon. "Snälla," viskar jag och snyftar till. "Gör inte detta.. jag kan betala, hur mycket som helst"
"Åh, Skyler!" Suckar Jasper och ser ut att tycka synd om mig. "Hämnd går inte att betala, betala är pengar, hämnd är allt annat än pengar"
Och så börjar det igen. Trodde jag, men plötsligt är det tyst - för alla blickar har hamnat på mina armar. Till och med Hayes ser nu en aning intresserad ut. Dock varar det inte länge.
"Dina ärr är rätt gulliga," säger Jasper och drar sina händer över dem. "Vissa är nya, jag trodde du slutat efter festen"
"Festen?" Frågar jag förvånat.
"En kille bad dig ta av dig tröjan," skrattar Jasper och drömmer sig roat tillbaka. "Din jacka föll av redan innan han yttrat orden, lilla hora, och allihop såg dina armar"
Jag sväljer hårt. Kanske vet redan Benjamin? Och bryr sig inte ett skit? Det hugger till i hjärtat. Han kanske roades? Han kanske skrattade? Och brydde sig inte ens om att meddela mig att han visste?
Kanske ville han göra det åt mig. Kanske ville han vara den som skadade mig...
"Jasper," säger jag medan jag försöker håller tårarna inne. "Du behöver inte straffa mig, jag straffar redan mig själv"
Han ler. "Bra, men tills nu, ska vi bara straffa Adams"
"Han bryr sig inte," svarar jag bara.
Jasper höjer ögonbrynen. "Om vad?"
"Ifall du våldtar mig, eller skadar mig, eller ens hotar mig. Han bryr sig inte ens om du lägger blicken på mig!" Utbrister jag ilsket. Och försöker rycka mig loss, igen. "Det är bortslösad tid!"
"Skyler, jag tror inte du fattar," flinar Jasper till svar. "Adams slog sönder Troys ansikte för att du var på dejt med mig. Han blev förbannad när han fick reda på att jag hade kysst dig, han varnade mig till och med. Han sa åt mig att dra åt helvete om jag inte behandlade dig rätt. Och han gillade verkligen inte det där om vart mina händer hamnade," hans händer glider ned till min rumpa och klämmer så hårt att det gör ont. "Fast inte bryr väl jag mig, jag gillar mina händer där"
Jag ser upp i taget, medan tårarna rinner ned. "Snälla låt mig gå!"