Lita på mig

57 - perfekt

Skyler Fox

Benjamins hand ligger i min medan han drar upp mig för trappan. Trappan som leder till hans tillfälliga rum. Jag vågar inte ens säga att detta är "vårt" tillfälliga hem, för jag vet ärligt inte vad som kommer hända. Är vi ett par nu? Ska jag bo hos honom igen? Jag vet inte, och det skrämmer mig mer än allt annat i världen just nu. För jag har ingenstans att ta vägen förutom till honom. Jag har saknat honom något otroligt, ni vet; alldeles för mycket. Jag borde inte ha saknat honom såhär mycket, för det är inte bra för någon av oss. Jag vet att jag inte kan leva utan honom. Inte ens om det vore för en liten, liten sekund.
När vi kommit upp för trappan stannar han, ser bortåt och jag tar tillfället i akt, vänder jag mig mot honom, kysser hans kind och viskar äntligen det där efterlängtade ordet jag saknar nästa lika mycket som honom; "Mysa?"
Plötsligt känns allting så himla perfekt, hans hand i min, leendet mot mig och kyssen på min panna.
Han ber Liam passa Leah och ångrar sig snabbt med en blick på Thomas, medan Thomas nickar och Liam snabbt börjar klaga för Benjamin mig med snabba steg upp för ännu en bred, lång trappa.
Innan jag ens hunnit reagera är jag kastad i sängen, medan Benjamin sliter av sig tröjan skrattar jag lyckligt. Han gör allting så snabbt, kastar sig bredvid mig och drar mig så nära han kan.

"Baby stöna mitt namn," Jaspers mening är ansträngd och han ser med glöd på mig. "Stöna mitt namn!"
Jag skakar på huvudet med tårar rinnandes. Det gör så ont. Hur kan något som alla älskar och kallar för "älska" göra så förbannat jävla ont.
Jag känner en hård handflata mot min kind medan jag blir kallad ett könsord. Allt känns så långt borta och jag har svårt att fatta att detta är verklighet.
Hans kropp är tryckt mot min. Varm och svettig. Och alldeles naken och stöter i mig våldsammare för varje sekund. Den är inte som Benjamins. Trygg, stark och mysig. Jag hatar Jasper.. och ännu mer hans kropp. Jag vill inte ha den över mig och speciellt inte i mig.
Han glider ur mig bara för att snabbt och våldsamt in igen. Jag rycker till och gnyr. Smärtan sprider sig som eld och värre än förut. Hur han orkar, klarar och vill detta är en mysterium. Samtidigt som jag skriker, gråter och försöker gång på gång slita mig loss ser jag Jasper framför mig slita av sig tröjan. Det hände för 1,5 timme sedan och jag kommer på mig själv med att tänka att det känns som år sedan. Detta känns som en evighet och inte trodde jag att detta skulle hända, förs han slet av sig kläderna med ett flin.

Jag kastar mig ifrån Benjamin samtidigt som tårarna rinner. Jag mumlar något i panik som inte ens jag själv hör. Utan att jag själv hinner inse det sliter jag i håret och när Benjamins hand rör vid min blir jag räddare än någonsin. Jag kastar mig ännu längre bort vilket resulterar att jag trillar ned från sängen. Jag kan inte ens tänka på hur roligt eller klumpigt det ser ut, för i ren panik backar jag längre och längre ifrån honom tills ryggen når väggen med en rejäl smäll.
Han ser med panik och rädsla på mig. Han säger ingenting.. och inte jag heller. Jag får en panikattack, och som alltid, minns jag absolut ingenting när jag vaknar igen.

Benjamin Adams

Jag hör inte ett enda ord av vad hon mumlar. Jag är inte säker på att hon själv vet det heller. Jag ser på henne, vågar inte säga ett ord. Jag borde vetat detta. Jag borde varit försiktigare. Skyler är måste man vara mer försiktig vid än ett miljoners gammalt hårstrå. Nog för att jag inte träffat henne på evigheter och det faktiskt var hon som ville mysa borde jag ändå vetat bättre.
Gång på gång är jag påväg att säga något. Men istället sliter jag på mig tröjan, knäpptyst medan jag tassar över det knarriga golvet. När jag rör vid henne med ett finger, försiktigt smekandes rycker hon till ännu en gång. Jag sätter mig samtidigt som jag drar henne till mig. Skulle inte bry mig för fem öre om hon kämpa emot men hon är trött och det syns på långa vägar. Därför låter hon sig ledas in i min famn.
Min rygg lutas mot väggen när jag lutar mig tillbaks, med benen utsträckta och Sky ihoprullad i min famn precis som Leah brukar.
När jag märker att hon gråter tyst, kramar jag om henne hårdare, vilket jag inte ens trodde var möjligt.
Tillslut andas hon lugnt i min famn. Och det är inte förs nu jag kan andas ut. Det känns som det gått en timme innan hon äntligen somnar. Jag väntar ytligare några minuter för att inte väcka henne innan jag reser mig upp. När jag senare lagt henne i sängen, dragit över täcket och kysst hennes huvud ser jag på henne på riktigt. Hennes påsar under ögonen är mörkare än natten. Hon ser så trött ut, precis som att hon inte sovit alls sedan vi skiljdes åt senast. Hennes läppar är smått särande och även de har tappat sin färg.
Hennes tröja har åkt ned på ena axeln och mina ögon möter hennes blåmärken, ärr och sår. Jag torkar bort en tår som rinner för min kind, jag skulle inte ens bry mig ifall Liam kom in nu. Vem som helst hade gråtit ifall de sett deras livskärlek vara så.. krossad... Förstörd. Missförstå mig rätt nu, jag älskar Skyler; hela henne, ärr och rubbet. Men de där blåmärkena och öppna såren de förstör mig. Jag klarar inte av det. Blåmärkena kan hon inte gjort själv, inte ärren på ryggen heller. Jag hatar att jag inte kan fråga. Jag hatar att jag inte kan spöa skiten ur alla som lagt ett finger på henne. Jag ska ju kunna skydda henne.
Jag ska kunna ta hand om henne.
Jag ska för tusan se till att hon behandlas som den prinsessan hon är!