Lita på mig

55 - VI

Benjamin Adams

Jag saknar ett par ord för att kunna beskriva allt jag känner just nu. Och tänker därför först att jag ska hem och uppfinna ord som beskriver just detta.. men Mayas naglar i min arm kommer bara göra mer ont när hon faktiskt blir arg. Jag är inte rädd längre, jag känner mig bara obekväm och ångrar att jag ens tänkte tanken att komma hit.
Att träffa Skyler? Är jag galen? Jag kan inte se på henne. Inte när hon är mitt livskärlek och hon krossa mitt hjärta!
Jag hatar att hon är Lukes dotter. Jag skulle ärligt inte bry mig om hon var Voldemort's, Hitlers eller ens Edward Cullen's men Luke?! Han är för fan rutten från insidan ut. Han är hemsk och dödar eller förstör allt runt honom.
Han älskar att förstöra saker. Han förstörde sig själv, mig.. och så Skyler. Allt leder till Skyler. Det är tur i oturen, alltihop.
Otur, att hon är Lukes dotter. Har det i blodet.
Och tur, att hon räddade min själ. Hon räddade mig.
Och jag räddade henne.

Jag tror inte hon hör. Jag tror inte hon ser. Jag tror inte hon känner.
Men jag är där. Springandes för mitt liv för att rädda hennes.

Och bara med det var jag hundra procent säker. Jag ville inte leva en enda dag utan Skyler vid liv.
Men jag valde fel tjej. Jag skulle valt en som föll för mig bara genom att jag log mot henne. Jag valde den svårfångade. Den redan krossade. Hennes pappa krossa henne och hennes hjärta innan någon annan hann.

Well let me tell you a story
About a girl and a boy
He fell in love with his best friend
When she's around, he feels nothing but joy
But she was already broken

Jag förstår inte hur allt kunde sluta såhär. Men jag är glad att jag vågade falla.

You can't fly unless you let yourself fall

Mayas naglar skär in i min hud när Liam öppnar dörren utan att ens knacka. Vi vet till hundra procent att Luke är ute och borde stoppat oss redan om han faktiskt ville.
Vakten faller handlöst till backen när Liams röda tyg trycks mot hans näsa och mun. Resten är lika lätta, gör de något, svingar jag mitt berömda knocka-till-golvet-slag. Endast för min egna skull tror jag, för jag tror vi alla vet hur förbannad jag egentligen är över allt detta.
Efter att sista vakten ligger på marken med handen mot den blödande näsan drogar Liam det sista hindret. Vi är nämligen framme. Vi står nu utanför Skylers rum och jag tänker återigen över alternativet jag har framför mig. Men det skulle vara alldeles för pinsamt och dåligt för mitt rykte om jag inte ens våga träffa henne. Så.. jag borde...
Du behöver ju inte ens stanna länge, Ads?! Bara se så att hon lever! Eller?
Ja! Maya ska säkert säga hej och sen är det över. Allt tillbaks till det nya ovanliga livet. Livet utan Skyler Fox.
Liam öppnar dörren utan förvarning, han såg inte ens på mig, för tro mig; jag var inte redo. Inte alls.
När dörren öppnas flyger min blick runt i rummet, uppfattar allting precis som vanligt utan att bry mig. Vart tusan är hon?
Vita väggar, stor säng, speglar, en byrå, fåtölj, klart. Igen, vart fan är hon?
Jag ser rakt på henne när jag äntligen finner hennes ögon. Och där står hon, vid fönstret. I endast ett linne och mjukisbyxor.
Jag andas ansträngt. Hennes armar. Jag finner igen inga ord, inte ett enda.
Det är fler. Det blöder. Inte bara ärr, utan sår. Öppna sår.
Och jag får panik.
Jag vet inte vad jag sysslar med.
Inte bara hennes ögon fylls med tårar, utan mina också. Benjamin Adams gråtandes över sår, som inte ens är hans. Wow, det är en syn, låt mig säga er det.
Jag hinner inte reagera på vad tusan jag gör och vad hon heller gör, innan det hänt. Jag bara kastar mig mot henne och kysser henne om och om igen på huvudet.
Vid detta laget, gråtandes.
Det känns som en dröm. Att äntligen få ha henne i mina armar igen. Med hennes hårt runt min hals och få andas Skyler. Det är galet hur mycket jag älskar henne och ännu galnare hur länge jag faktiskt kan stå såhär. Skurk eller ej, hon är min skurk.
Jag bryr mig inte om hon förrådde mig. Eller om hon ärligt inte har några som helst känslor för mig. Jag bara behöver hennes kropp mot min. För hon är trots allt min drog.