Lita på mig

6 - Du litar på henne med ditt fucking liv

Benjamin Adams

Inte stanna så länge?
Vad menas med det?
Ett andetag.
Mina ögon försöker möta hennes.
Jag sväljer hårt.
Varför påverkar detta mig?

Skyler Fox

Jag ser inte in i Benjamins ögon, som desperat försöker möta mina. Jag slår vad om att om jag ser på honom, kommer han le retsamt och säga att jag kan sticka redan nu. Istället ser jag mot hans vän. Liam.
Han säger inget, ger mig bara en svårtolkade blick. "Va?" Andas han ut. "Men Adams sa-"
"Ingenting alls," avslutar Benjamin åt honom. "Jag sa ingenting alls"
Plötsligt vill jag veta mer av vad han sa. Vill veta vad han sa om min inflyttning, om vad han tycker om det hela och vad.. vad han tycker om mig.
Naivt, Sky, såklart hatar han dig. Dumt av mig att ens tänka på det. Min pappa förstörde hans liv, hans framtid, hans sätt att göra, se och tänka på saker. Han förstörde honom. Benjamin klandrar säkert mig för det, men jag tror inte det är vad som stör honom. Han tror jag är här för att döda honom, han tror min pappa skickat mig och han tror mina sista ord till honom - betyder slutet. Jag vet inte vad jag tycker om det. Vill inte ens tänka på det.
Benjamin, hans namn låter till och med bra. Jag vill säga det. Säga det högt. Göra det speciellt. Göra det till mitt. Första gången jag såg honom slog han nästan till mig. På grund av det där namnet. Jag kanske borde hata det, för jag höll på att få en blåtira och han själv dödad. Men jag älskar det. Älskar min pappas fiendes namn.

2 år sedan

"Pappa seriöst, han är bara en vän?" Ryter jag men det låter mest som en fråga.
"Nej," svarar min pappa. Hans blonda hår är rufsigt på hans huvud och hans gröna ögon ser skarpt igenom mig. Han är bara 33, han fick mig när han var endast 17. Jag kom som ett jävla misstag och oönskad. De första åren var Luke inte iblandad i mitt liv, inte alls. Förutom de hot han skickade till mamma för att hålla mig borta från honom. När mamma dog och hennes nya kille ville få ansvaret över mig, grep pappa in. Då var jag bara hans och ingen fick röra mig. Sen dess har det varit så. Jag har varit oönskad även fast alla ville ha mig. De slogs om mig. Det gör de fortfarande. Vart jag än går, har jag ett pris på mitt huvud. Tack vare honom. Min pappa.
"Jag är 15! Jag är inte din jävla bebis längre!" Skriker jag och Luke lyfter roat ögonbrynen.
"Älskling, du är 15" säger han, och i hans fall, negativt. "Du får vänta, killar sticker ingenstans"
"Nej, smarthead, de blir upptagna" svarar jag irriterat och lägger armarna i kors. "Dessutom har alla andra killar. Det är bara jag som inte får"
Det går en sekund innan Luke ger upp och börjar skratta. "Du är precis som jag"
Jag ger honom en mördarblick. "Nej, du var en player. Jag är romantisk"
Han ler ännu större. "Precis som jag" mumlar han igen. "Dessutom har jag snart en kund.."
"Du kan säga mördare," avbryter jag.
"Okej, det kommer en mördare snart" svarar han med ett självsäkert leende. "Kan vi prata om detta någon annan gång?"
"Nej!" Jag svänger ut med armarna i en frustrerande gest. "Noah är en vän! Vän! Inte min.."
"Pojkvän?" Avbryter han med ett retsamt leende. Kan han vara seriös för en sekund?
"Nej, han är min bästa vän" rättar jag. "Och jag borde få umgås med honom"
"Hjärtat, du kan inte prata på om att du vill börja träffa killar och sedan be mig om tillåtelse om att träffa bästa vänner, det går inte ihop"
Jag förstår vad han menar. Han kan inte tro mig. Tro att Noah bara är en vän.
"Jag ber inte om tillåtelse, jag gör va fan jag vill," blir mitt svar.
Kan han sluta le? "Du växer upp så fort"
"Sluta," klagar jag och ler snett. "Bara säg att jag får vara en idiot till tonåring och träffa idioter till killar, göra misstag, gråta sönder framför kärleksfilmer och glass, ta för mycket smink, för lite kläder och sedan se tillbaka på allt och skämmas ihjäl över min pinsamma period"
"Låter som en underbar plan," svarar en okänd röst. Lukes leende försvinner halvt när jag vänder mig om och får se en kille stå i dörröppningen. Helvete, om det är såhär pojkar ser ut vill jag ha varenda en pappa!
Hans rufsiga bruna hår, hans mörka fina ögon och hans retsamma underbara leende. Allt är perfekt. Jag spricker upp i ett självsäkert leende. Min blick utforskar hans kropp, medan hans granskar min. Skinnjacka, hoodie, t-shirt, svarta byxor, sneakers. En helt vanlig kille i mina ögon. En tatuering syns en bit upp från t-shirten, vilket får mig att undra hur gammal han egentligen är. När jag ser emot hans ansikte igen, ler han ännu retsammare än förut. Hans tunga leker med hans piercing i läppen, jag vill röra den. Med min egna.
"Spana du precis in mig?" Frågar han med ett leende.
"Spana du precis in mig?" Frågar jag tillbaks och hans leende växer.
"Dig gillar jag" blir hans svar och vickar självsäkert ögonbrynen.
"Ser du?" Frågar jag Luke med blicken på killen. "Han är snygg, mördare och KILLE, men honom får jag prata med?"
Killen ler nu om möjligt ännu självsäkrare och sexigare. "Luke, who is she?"
Luke ler. "Just a girl"
Jag ryggar tillbaka och lyfter ögonbrynen. "Bara en tjej?" Frågar jag chockat och killen ger mig en road blick.
"Ta't lugnt babe, du är inte bara en tjej för mig," han blinkar med ena ögat innan han ser mot Luke igen.
"I'm serious, who the hell is she?"
Varför pratar han engelska?
"My daughter," svarar Luke och killen ger honom ett roat leende. Och varför pratar han, engelska?
"Yeah, right," svarar han ironiskt. "Who.. Is.. She?"
"My daughter," svarar Luke igen. "Skyler"
"Menar du allvar? Sky, är du Lukes dotter?" Frågar killen mig och jag nickar. "Ingen sa något om att du var snygg"
"Adams," varnar min pappa och jag himlar med ögonen.
"What?" Frågar han tillbaka. "Come on, she's hot!"
Jag rodnar svagt medan jag ser nyfiket på honom. "Adams.. det är inte ditt riktiga namn"
"Jag vet," svarar han och går fram till skrivbordet, sätter sig i stolen och ger mig en menande blick. Vill han att jag ska lämna innan jag ens fått hans namn? Knappast!
"Så vad heter du?" Frågar jag istället.
"Ett namn," svarar han och ser mot Luke. "Can we start?"
"Ni startar, med vad ni nu sysslar med, när du sagt ditt namn," säger jag bestämt och killen ser upp mot mig.
"Har jag nämnt att jag gillar dig?" svarar han istället och ställer sig upp igen, tar min hand och kysser den med ögonen i mina. "Mitt namn är Benjamin, Benjamin Adams"
"Skyler," hälsar jag och biter mig i läppen. Hans hand är kvar i min. "Vill du något?" Frågar jag retsamt när hans blick vilat för länge på mig.
"Förutom ditt mobilnummer?" Flirtar han och jag skrattar.
"Verkar mer som du vill dö, men visst" svarar jag och Luke nickar.
"I recommend you let go of my daughter in three seconds, Adams, unless you wanna be a dead man," säger min pappa och Benjamin ler. Men släpper inte min hand.
"3," börjar Luke men Benjamin släpper fortfarande inte. "2," hans leende växer bara. "1," andas min pappa. Adams släpper försiktigt min hand.
"Ni kan säga mycket om mig, men dödslängtan har jag inte," retas Benjamin med ögonen på mig.
"Så.. jag ska väl låta er jobba," jag vänder mig mot min pappa. "Vi ses om ett år"
"Ett år?" Frågar Benjamin. "Så lång tid tar inte mötet"
Jag skrattar. "Jag väntar inte på att mötet ska ta slut, du får gärna ta honom längre än mötet," retas jag. "Jag ska åka bort"
"Vart?" Frågar Benjamin och hans leende försvinner.
"New York," svarar jag och rycker på axlarna. "Lilla jag måste växa upp"
"Jag håller med din pappa," säger Benjamin plötsligt. "Inga pojkar för din del. Tänk inte på dem, se inte på dem, prata inte med dem, rör dem inte och... kyss ingen okänd prinsessan"
Prinsessan? "Väx upp ni två, jag överlever"