Lita på mig

39 - Jag hatar dig

Benjamin Adams

När bilen stannar springer Filip runt och öppnar dörren på andra sidan och så bär han upp prinsessan i hans famn. Hon ser en aning trött ut när hon försöker slå till honom och ber honom släppa ned henne men sen stannar hennes blick på mig.
Mig som ligger nere på marken med Troy över mig och killarna runt omkring.
"Titta vem som är här!" Utbrister Liam och börjar gå mot Skyler. "Fast varför ser hon ut som att hon vill svimma av när som helst?"
"Hon är en aning.. trött," svarar Filip och rycker på axlarna. "Hon kommer bli bra, bara ha koll på henne"
Ha koll på henne? Hon ska sova, inte dö. Vad pratar han om? Det låter som han pratar om en sjuk patient som precis fått komma hem från sjukhuset. Eller en brottsling som fått komma hem under översikt.
Varför bad han mig ens kolla till henne? Det skulle jag gjort ändå...
"Troy," morrar jag och ger honom en varnande blick, men hans blick är inte på mig. Utan på Skyler, Filip och Liam.
"Kan någon bära in henne?" Frågar Filip och nickar sedan mot bilen. "Jag måste sticka"
"Vart var hon?" Frågar jag men ingen lyssnar på mig. Inte ens Skyler.
"Liam," säger hon istället. "Kan.. kan du hjälpa mig?"
Det vill jag gärn-.. Liam? Liam?!
För helvete Sky!
Han ger henne en förvirrad min innan han nickar och Filip bär över henne till Liams famn.
"Troy!" Morrar jag ännu en gång. "Släpp mig!"
"Tror inte det är en bra idé," svarar han och grimaserar. "Inte när Liam är kvar här.."
"Jag skulle aldrig skada honom!" Svarar jag ilsket. "Jag vill bara prata med Filip!"
"Ännu sämre idé!" Suckar han och biter sig i läppen. "Vad sägs som att Filip får sticka hem, Liam bär upp Skyler och vi alla andra sticker innan du får utbrott och dödar någon? Du kanske borde vara själv, för varken Skyler eller Liam vill dö"
"Jag ska inte döda någon!" Jag ryggar tillbaks, hur fan kan han ens tro det? "Jag ska bara prata!"
"Prata är lika med döda," förklarar Thomas och nickar. "Vi har lärt oss Adams-språk"
Jag blänger på honom och sen på Troy, och tillbaka på Liam som nu bär upp Skyler för trapporna och sedan på Filip som kör iväg och efter det på alla på denna jord! För alla hatar mig!
Slår vad om att universum skrattar åt mig. Så jävla hårt.
"Kan någon snälla skjuta av Troys huvud så jag kommer upp?" Frågar jag och ger Finnick en bedjande blick. "Det är du eller han"
Finnick ler och slänger en slängkyss åt mitt håll. "Adams, hon är okej, lugna dig"
Jag borde inte ens oroa mig. Varför oroar jag mig? Hon är inget för mig. Visst, hon är min utmaning och en säker mys-buddie. Men inget annat.
Visst, jag ska få henne falla för mig - som hämnd för Luke. Visst, jag ska verka vara kär i henne.
Men inget är på riktigt.

Men för att andra ska tro att jag är kär måste jag själv tro det.

Skyler Fox

"Är du okej?" Frågar Liam och ser oroligt på mig.
"Ja," svarar jag med skakig röst och sliter åt mig en mys tröja och mjukisbyxor, plus trosor och fluffiga katt strumpor.
"Får jag fråga varför du är arg på Adams?" Frågar han försiktigt.
Jag sväljer. "Jag är inte arg på honom"
"Varför ville du då att jag skulle hjälpa dig?"
"För att du är den enda som inte kommer döda mig genom att tvinga berätta vart jag var," svarar jag och rycker på axlarna. "Du är den enda som skulle ge mig tiden jag behöver"
"Jag vet," suckar han och flinar sen. "Fast jag tycker faktiskt du borde berätta för Adams ändå"
"En dag," svarar jag och suckar tyst. "Kanske," lägger jag till tystare.
"Jag ska lämna dig.." Säger han sen och ger mig en medlidande blick. "Säg till ifall det är något.."
Jag nickar. Även fast jag vet att jag inte kommer säga till, inte ens om det brann. Jag hade istället satt mig på sängen och väntat på att lågorna skulle göra mitt sista drag.

Jag skyndar mig smärtsamt över till badrummet. Där jag kollar 3 gånger ifall jag låst. Tystnaden lägger sig och jag sväljer.
För nästa move vill jag inte vara med om. Men det är jag ändå. Mina händer släpper kläderna på golvet och jag faller ned på knä för att bryta ihop totalt. Hur mycket jag än försöker kan jag inte sluta gråta högljutt.
Jag skakar, vet inte vart jag ska ta vägen och dör inombords av all smärta.
Jag sliter ilsket av mig Filips tröja och reser mig upp. Med röda tårfyllda ögon ser jag tillbaka på mig i spegelbilden. Min överkropp är nu inte bara fylld med ärr utan också öppna sår, blåmärken och sugmärken. Helvete, jag ser värre ut än någonsin.
Mina tråkiga, fula ögon ser så trötta ut. Mina läppar är svullna av Jaspers, Hayes och Quins läppar mot mina. Och ned för mina kinder rinner tusentals tårar.
Trots att allt jag vill göra är att dö, måste jag duscha. Jag måste skrubba bort varenda avtryck av killar från min kropp. Sen kan jag försvinna. Ingen skulle ändå sakna mig. Och jag skulle dessutom få träffa mamma igen.
När jag drar av mig de irriterande tajta byxorna hugger det till i magen och neråt. Men tillslut, efter mycket smärta, lyckas jag få av dem. Men synen får mig att chockas så mycket att jag önskar jag aldrig fick av mig dem.
Mina trosor är fulla med blod.
Jag sväljer och försöker hitta andan igen.
Tänk så är något trasigt inom mig?
Ja, förutom mitt hjärta.
Trots alla tankar om att jag kanske är skadad inuti mig, ignorerar jag ändå att söka upp det. Det är ju trots allt ingen fara om jag dör. Det är ju precis vad jag vill.
Jag drar av mig resten av kläderna och sätter på vattnet.
Imorgon blir den sista dagen jag lever, tänker jag med ett leende. Imorgon ska jag äntligen få dö!