Lita på mig

42 - Jag hatar dig inte. Jag älskar dig

Benjamin Adams

Jag tror inte hon hör. Jag tror inte hon ser. Jag tror inte hon känner.
Men jag är där. Springandes för mitt liv för att rädda hennes.
Kanske trodde Liam och Finnick att de lyckades lura mig, men icke. Jag är faktiskt inte så dum. De skulle inte behöva köpa choklad till henne för hon åt upp den för nästan 2 veckor sedan när hon faktiskt hade sin "blöda-ned-allting-runt-mig-och-döda-folk-genom-att-dränka-dem-med-mitt-mens-blod-period".
Dessutom skulle Liam aldrig släppa Skyler ursikte när det var hans tur att hålla vakt, jag vet att han tar allting på största allvar. Tro det eller ej, han gillar Skyler väldigt mycket, som vän förstås, och bryr sig verkligen om henne, så han skulle aldrig någonsin låta sig själv klanta till det.
En ledtråd till är väl att de stod i hallen och bråkade om det och medan jag både hunnit ringa och sms:a både Skyler och Maya i panik, stod idioterna kvar och bråkade om att jag inte skulle få reda på något. För sent.
Jag är inte ens arg, visst ska jag slå till dem både två och sedan Thomas för att ha låtit prinsessans liv hamna i Finnick och Liams händer. Men jag är inte arg, för det låter som en sån där korkad "Adams grej". Ärligt skulle jag också tänka mig att jag skulle kunna tappa bort henne.
Jag skulle trots allt skyddat henne själv om jag ville få skiten gjort rätt...

Där står hon, på bron hon en gång råkade nämna att hon skulle vilja hoppa ifrån. Då trodde jag hon mena typ som en sådär cool sak. Men nu förstår jag vad hon menade. Hon ville hoppa för att avsluta sitt liv. Och dum som jag är; vet jag knappt ens varför.

Mitt hjärta slår i fyrahundrasjuttioelva och ingen kan räkna hur snabba mina andetag är på en sekund. Inte för att jag springer. Jag har rätt bra kondis, alltså inte för att skryta men jo, det har jag. Utan för att jag är så jävla rädd, på riktigt rädd att jag själv hinner förbanna mig själv för det. Att Skyler står där, en millimeter ifrån att landa säkert mot hennes död skrämmer livet ur mig. Det gör ont i hela kroppen, så ont att jag måste rysa till och gnälla till av smärta. Jag borde stoppat detta. Jag borde gjort något annat än att anta att allt var bra. Jag borde räddat henne.
Men jag är bara människa.
Dessutom Benjamin Adams, den mest själviska levande varelsen. Jag kan inte göra någonting som folk förväntar sig.
Jag gör alla besvikna.
Speciellt Leah. Jag kan inte vara den storebrodern hon behöver, som hon förtjänar och ska ha. Jag kan inte. Jag är inte tillräcklig.
Jag räcker inte till.
Jag räcker aldrig till.

Men det finns en sak jag kan göra just nu. Som jag måste göra, som jag förväntas att göra och ska göra.
Rädda Skyler Fox's liv.

Men när jag äntligen kommit fram till henne, som kändes som en evighet, har hon redan tagit ett kliv ut...

Finnick Donovan

På riktigt, Finnick? Så fort du kommer tillbaka skjutsar du iväg Skyler till JASPER STONES BÄSTA VÄN! Och nu! Ja, nu när du skulle hålla koll på henne, tappar du fucking bort henne. Är du seriös?
Jag skakar irriterat på huvudet medan jag ännu en gång ringer Skyler, inget svar.
Jag strula verkligen till det den här gången. Men som sagt, jag är yngst och dummast och.. bara ett barn. Ett oälskat barn dessutom.
Jag suckar, ännu en gång. Det är kolsvart ute och kallt som in i helvete. Skyler måste frysa, vara ensams i världen och inte ha en enda som kan skydda henne.
Tänk om någon kidnappar henne? Rör vid henne? Vad som helst! Bara gash, ingen får röra henne. Isåfall är allting mitt fel.
Ifall hon skadas, är allting mitt fel.