Lita på mig

10 - Det är min flickvän

Benjamin Adams

Nästa morgon är jag lika trött som alltid. Med en gäsp slänger jag en blick bredvid mig, tomt, och jag ler. Min blick förflyttas till fönstret och på en sekund har den kommit tillbaka till sidan av mig... Tomt?! Vart fan är hon?
Leah alltså.. Leah!
Jag reser mig upp, drar ner kalsongerna som åkt upp på låren och drar handen genom håret. Sedan beger jag mig neråt. Trots bristen på kläder. Hennes rum är också tomt.. Vågar jag ens kolla?
Fan, jag måste...
Tomt.
Antingen är Leah kidnappad eller borta för alltid, eller så... ja? Adams, vad har du mer för läskiga mardrömmar?
Mina ben beger sig stressat till köket. Där jag innan jag ens hunnit komma ned för trappan hör jag Leahs stadiga, urgulliga röst.
"Han sov med en tjej idag," säger hon mystiskt. Och jag vet att hon pratar om mig. "Han kallar henne sin hjärta och.."
"Leah," kommer ur mig och jag fortsätter. Utan att ens tänka. "Kan inte du hämta choklad flingor, Nutella och mackor?"
Jag vet inte varför jag vill att hon ska lämna. Men min blick är allvarlig på Skyler. Kanske ska jag säga något otroligt korkat? Antagligen. Eftersom jag är Benjamin Adams.
Leah ger ifrån sig ett lyckligt skrik och springer iväg och ger sin an mitt uppdrag. Precis som vilken annan morgon som helst.
"Tack för att du inte döda henne," min röst är skarpare än den var tänkt att vara. "Och snygg pyjamas"
Min blick granskar hennes rufsiga hår, osminkade ansikte och långärmade tröja med mjukisbyxor.
Hon rodnar. "Man kan inte säga det där i samma mening"
"Jag gjorde," svarar jag och Skyler nickar svagt.
"Jag skulle aldrig.."
"Döda henne?" Avslutar jag som en fråga. "Hon är för söt för det, inte sant?"
Skylers leende kommer långsamt tillbaka. "Och underbar"
Jag instämmer och ler emot Leah som kommer in studsande. På min väg till Leah stannar jag till vid Skyler för att viska alldeles för nära henne; "Oroa dig inte, du behöver inte vara svartsjuk... tjejen jag sov med," hon sväljer hårt. "Det var Leah"
Jag vänder mig om och kastar upp en skrattade Leah i min famn innan Skyler ens hunnit svara. Osäker om hon ens skulle fått fram några ord med sina rosenröda kinder.

Under bilresan är jag till och med tacksam att Leah babblar på om ingenting när Skyler och jag inte verkar veta vad vi ska våga säga till varandra.
Leah fick sitta hela bilresan olagligt i mitt knä för att inte vara "utanför" där bak. Det är nästan så jag behöver ta tillbaks det där med säker förare när jag spenderar mer tid med att pussa och busa med Leah än att titta på vägen.
Skyler säger ingenting om vad som hände i bilen, hon sitter bara tyst i bilen när jag lämnar Leah och åker sista biten till parkeringen. Precis när jag tror hon släppt det, öppnar hon munnen.
"Jag gillar dig när du är sådär," mumlar hon och vägrar möta min blick. Vad sa hon precis?
"Hur då?" Frågar jag och hon rycker på axlarna.
"När du är sådär överbeskyddande, snäll och.. mjuk," förklarar hon lugnt.
Jag grimaserar och minns senast hon kallade mig mjuk.
"Säg inte om det där," ber jag henne skakandes på mitt huvud.
"Jag menar allvar," fortsätter hon förvånat. "Du är verkligen en helt annan person när du är kring henne"
"Bättre eller sämre?" Frågar jag förvånat.
"Bättre, smarthead," säger hon som om det vore självklart. Men det är det inte, inte efter sist hon kallade mig det.
Jag nickar till svar men finner inget svar bra nog att säga högt.
Börjar jag bli för snäll? Svag? Mjuk? Blödig?
Åh, väx upp Adams!
När jag, som den gentleman jag är, öppnar dörren åt Skyler och följer efter henne ropas mitt namn och jag kan inte ta miste på den rösten. Jasper.
Helvete.
"Adams!" Skriker han igen och jag tvingar mig själv att le.
"Jasper, jag är väldigt upptagen," säger jag när han tänder en cigg och kommer fram till oss. "Vi får prata vid hörnan sen"
Han ger mig en nick och ett retsamt leende. När hans blick hamnar på Skyler bredvid mig ler han ännu större, öppnar munnen och ska säga något. Men jag smäller igen dörren efter oss och drar med Skyler bort.
Min hand hamnar på hennes svank och jag guidar henne vidare in i folkmassan.
"Vad händer?" Frågar hon men tar inte bort min hand.
"Jasper är inte personen jag vill att du ska träffa," svarar jag och nu är det min tur att vägra möta hennes blick.
"Varför inte?" Frågar hon envist.
"Han är bara.. ingen bra person," försöker jag, jag kan knappast säga allt om honom högt här.
"Vadå? Är han som du?" Först tror jag att hon menar att jag är en dålig person, vilket hon säkert också mena, men sen förstår jag att hon menar mördare.
"Nej," svarar jag snabbt. "Eller, inte vad jag vet"
"Vad är det då?" Frågar hon envist och jag stannar upp och drar med henne in på närmaste toalett. Som tur är så är det både en neutral toalett, om det nu hjälper. Folk kommer ändå reagera och definitivt tro att vi tog en snabbis innan skolan börja.
Vore det ens så himla fel? Kanske idioterna skulle hålla sig på avstånd då.
När jag låst dörren och vänt blicken emot henne är redan hennes ögon vid mina.
"Han är ingen bra person, okej?" Mumlar jag irriterat. Måste jag säga det högt?
"Varför inte?" Frågar hon igen, lika envist som alltid.
"Han bara.. behandlar inte tjejer bra, släpp skiten nu," Min röst blir bara mer och mer irriterad.
"Och det gör du?" Hennes röst är skarp och hennes blick skär igenom mig. Delar mig i två halvor. En som vill slänga sig på henne och göra.. Gud vet vad.. Och en som vill döda henne. Här och nu. Bara för att slippa allt denna drama och omställning.
"Det var inte vad jag sa," försöker jag försvara mig. "Varför försvarar du honom? Du känner honom inte!"
"Just precis därför," svarar hon och jag förstår inte ett ord. "Jag känner honom inte!"
Hur kan hennes anledning till att inte döma honom vara min anledning till att hon ska?
"Jag vet inte vem han är, jag kan knappast hata honom då?" Det låter mer som en fråga. Hon är osäker. Inte på vad hon säger - om hon ska säga det till mig. "Bara för att du gör det"
"Jag hatar honom inte, jag bara gillar inte hans val," fräser jag.
"Åh kom igen? Ska vi prata om dumma val här?"
Jag vet inte ens vad hon pratar om för dumt val jag gjort. Jag har gjort alldeles för många för att peka ut ett.
"Bara håll dig borta från honom?" Min befallning kommer ut som en fråga. Vilket stör mig.
"Ge mig en anledning," kräver hon och jag suckar åt hennes förbannande envishet.
"Visst, han kommer knulla dig," mitt tonfall är starkt. "Knulla sönder dig som precis alla andra tjejen och sedan lämna dig där, han bryr sig inte ett skit om tjejer och har ingen respekt för dem, så håll dig fucking borta"
"Så han är som dig?" Hennes ord träffar mig som en blixt. Men jag vägrar visa att det såra mig.
"Nej, jag knullar tjejer som säger ja," det var inte meningen att komma in på detta och jag önskar jag bara dragit med henne till lektionen direkt istället.
"Så vad?" Hennes röst är låg och hennes
mun är torr. "Han.. våldtar tjejer?"
Jag svarar inte på hennes fråga, osäker på vad hon vill att jag ska säga.
"Bara håll dig borta från honom"
"Jag vet inte"
Vadå fucking vet inte?!
"Det var ingen fråga," svarar jag och hon skakar på huvudet.
"Jag vill veta varför"
"Jag har ju för fan redan förklarat det?" Jag suckar igen och Sky skakar på huvudet.
"Du förklarade honom," svarar hon. "Inte dig"
Jag fattar inte?
"Du vill att jag ska hålla mig borta från honom, för att han är dålig. Varför bryr du dig om det? Varför bryr du dig ens om att varna mig?" Hennes fråga är komplicerat, medan mitt svar är enkelt. Det är så självklart att hon borde fatta det själv. Men jag vill inte erkänna det.
Hon fortsätter. "Varför? Vill du ha din lilla leksak för dig själv?"

Skyler Fox

Mitt svar stör honom. Hans leende är borta för länge sen men det är inte mitt sätt att se om han är glad eller ledsen eller arg. Hans sätt att se på mig, hans sätt att spänna sig och hans blick är vad som berättar för mig. Nu skär sig hans blick igenom mig.
"Leksak?" Han höjer ilsket rösten. "Leksak? Är det vad du tror du är för mig?"
Jag svarar inte. Vilket han tar som ja.
"Du är ingen jävla leksak," utbrister han irriterat. "Jag varnar dig för att bli hans leksak och du anklagar mig för att leka med dig som docka?"
Tårarna bränner bakom ögonen. Jag skakar irriterat på huvudet åt honom innan jag i en enda rörelse har låst upp och slagit upp dörren för att ta mig så långt bort som möjligt.
Benjamin står kvar, men inte länge.
"Sky!" Skriker han efter mig. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att det var oro i hans röst.
Eftersom jag är dum nog att inte titta vart jag springer, springer jag rakt in i något. Eller ja, rättare sagt; någon. Jag som trodde korridoren var tom! Lektionerna har ju trots allt redan börjat.
Men yay! Det betyder att jag kommer försent min första dag! Kan det bli bättre?!
Den kraftiga smällen får mig att trilla bakåt men personen jag sprang in i drar snabbt armen om min midja innan jag hinner ramla. Jag öppnar försiktigt ögonen, som jag fegt nog stängde, och möter ett par gröngråa ögon som ser nyfiket på mig.
Jag harklar mig och killen vaknar till liv, ler och sträcker på sig medan han drar med mig upp. Jag låter mina ögon vila på hans kropp, men bara en sekund för det räcker för att granska honom. Hans kropp är stark och muskulös. Nästan lika muskulös som Benjamin. Han bär endast ett linne på hans överkropp som tillåter en att se mer av hans nakna hud. Min blick hamnar på hans tatueringar, de är väldigt många men.. jag kommer på mig själv att tänka på att Benjamin har mer. Han har fortfarande inte släppt sin tatuerande arm.
Jag fattar inte hur två så pass unga killar redan kan vara fullgaddade?!
Min blick vandrar upp till hans ansikte, som är smalt och änglalikt. Men Benjamin har vackrare och mer drömlikt. Två stycken piercingar sitter i läppen, på varsin sida. Ännu en i näsan och varsin i vardera ögonbryn. Töjning i öronen slipper mina ögon inte heller undan. Jag är glad att Benjamin bara har piercing i läppen och i ögonbrynet, det är snyggare så. Och en enklare och diskretare stil, helt klart. Varför jämför jag honom med Benjamin?
Hans retsamma leende växer när jag ser att jag spanar in honom. Men jag spelar oberörd. Så gick det med att granska honom endast en liten sekund, för det råkade bli en eller två till... Han granska mig tillbaks, okej?
"Och vad kan denna underbart vackra dam heta?" Innan jag ens hunnit reagera fattar jag vem det är. Jasper. Jag såg honom knappt förut. Men jag känner igen hans röst. Mitt leende försvinner medan rodnaden okontrollerat och oönskat stiger på kinderna. Hans tre vänner som står bakom honom ler, när jag ser osäker ut. Herregud, jag vet att jag bråkade med Benjamin om att träffa Jasper. Men jag menade det inte! Jag ville bara inte att det skulle bli som första gången jag träffade honom, när han sa åt mig att hålla mig borta från killar. Det var ett misstag, för han brydde sig inte. Men nu. Nu när Jasper står framför mig, ångrar jag mig. Herregud, jag vill inte träffa honom!
"Jas," hälsar Benjamins röst och han rycker tag i mig, vilket får Jasper att släppa sitt grepp om mig och byts ut mot Benjamins.
"Adams," hälsar Jasper glatt och ignorerar Benjamins hotfulla röst. "Jag tänkte precis gå och leta upp dig, när jag sprang in i denna förtjusande unga damen"
Jag himlar med ögonen medan Adams tar ett starkare grepp om min midja.
"Ja," instämmer Benjamin förvånande. "Visst är hon"
Sa han precis det där? Han vet att jag står här, va?
"Så ska du presentera henne?" Frågar Jasper och hans blick landar obehagligt på mig igen.
"Visst," mumlar Benjamin och hans grepp hårdnar igen när jag skrajt trycker mig emot honom. "Detta är Skyler... Min flickvän"