Lita på mig

13 - Tala sanning

Skyler Fox

3 sekunder tar det innan personen som Benjamin precis varnat mig för dyker upp. Och jag vill nästan skratta.
"Hey, Skyler, är du okej?" Frågar Jasper och jag nickar svagt. Tårarna bränner bakom ögonen. Benjamin. Jag suckar. Hur kunde jag ens tro att allt skulle bli som förr? Benjamin hatar mig. Och vill inte att någon annan ska röra mig för att jag är ful, äcklig, oönskad, oälskad och förtjänar det inte.
"Jag ser att du inte är okej, jag bara fråga för man brukar göra det ändå," skrattar han försiktigt. "Tror det kallas vänlighet"
"Åh," svarar jag bara och börjar gå emot matsalsdörren. Men stoppas av en hand som tar tag i min handled och jag snor snabbt runt.
"Jag fråga en fråga," säger han lugnt. "Är du verkligen okej?"
"Nej," andas jag, sliter mig loss och börjar gå mot dörren igen.
"Jag vet att du hatar mig," hans röst och ordval får mig att frysa till. "Jag vill bara att du ska veta att jag faktiskt bryr mig om dig, vad du än tycker om mig"
Jag vänder mig för att se på honom. "Jag hatar dig inte"
"Jag trodde Adams-" Börjar han men jag avbryter snabbt
"Jo det är sant, men jag lyder honom knappast. Dessutom vet jag ingenting om dig, jag kan inte döma dig," svarar jag honom.
Ett leende syns nu på hans läppar, de smittar snabbt över på mina och innan jag vet ordet av det är jag i hans famn. Det tar ett fåtal sekunder innan jag kramar honom tillbaka, överraskad av hans plöstliga drag. Plötsligt minns jag vad fan jag håller på med.
"Ursäkta," försöker jag och drar mig ur hans grepp och börjar gå emot matsalsdörren, igen, men än en gång blir jag stoppad.
"Skyler," hans röst är full av.. omtanke? "Ring mig ifall det är något, okej? Du kan också komma över, när som helst"
Han tar min hand, och jag känner en litet föremål landa i min innan han viker ihop handen åt mig och lämnar mig. Jag ser ner i min hand. En liten papperslapp.
Hans namn, Jasper Stone. En adress. Ett telefonnummer.

Ett svagt leende sprider sig lika snabbt som skräcken genom kroppen. Herregud. Vad hände nyss?
"Han la in stöten ändå, huh?" Frågar Benjamins röst bakom mig. Jag vänder mig inte ens om för att se på honom. Fan ta dig, Benjamin, inte ens detta får jag glädjas åt.
"Nej," svarar jag och slänger en självsäker blick på honom. "Han var snäll, och brydde sig, till skillnad till andra"
Benjamins mun är ett streck, käkarna spända och blicken allvarlig på mig. Han ska precis säga något men jag avbryter snabbt.
"Åh," får jag fram och ler. "Du behöver inte låtsas att du bryr dig, jag tänkte bara att du skulle veta hur en riktig gentleman beter sig"

Klockan springer iväg i tystnad, lika så jag. Jag är tyst resten av dagen. Benjamin har inte sagt något utan bara försökt få mig att prata. Försöker vinna min uppmärksamhet innan han babblar på. Smart.
När vi hämtat Leah för att sedan åka hem kommer verkligheten ikapp mig. Smärtan i min kropp kommer tillbaka och min syn försvinner.

"Måste du se på mig sådär?" Frågar Luke medan jag suckar och rycker på axlarna.
"Jag tycker bara inte det är en bra idé," blir mitt svar och jag tar ännu en kniv och kastar mot dockan som står framför mig.
"För att vad? Du hatar dem inte?" Frågar han och jag vänder mig om som en blixt.
"Nej?" Skrattar jag helt utan humor. "Idiot! Det gör inte du heller!"
"Inte?" Ryter han tillbaka. "Jag vill döda varenda en av de där idioterna till människor. Jag vill se deras kroppar falla till marken, med blod på mina fingrar. Jag vill njuta av deras sista andetag och skrik på hjälp. Och jag vill skratta åt deras meningslösa bedjande om att få leva. Jag vill-"
"Jag fattar," avbryter jag min hjärnskadade pappa, hur kan någon ens säga så?
"Jag skulle kunna göra vad som helst!" Skriker han irriterat och desperat. "Jag skulle kunna döda dig bara för att få död på dem!"
"Så gör det då!" Svarar jag lågt. Tar ett stressat andetag och slänger ännu en kniv mot dockan, rakt i huvudet.
"Jag vill inte göra smutsjobb, det är därför-"
"Jag menar inte att döda dem," avbryter jag och tar upp den sista kniven. "Jag menar att döda mig"
"Men Skyler, det var inte.." Han tar ett steg mot mig för att röra vid mig, men jag backar.
"Inte så du mena?" Skrattar jag och snurrar kniven mellan fingrarna. "Tro mig, jag börjar fatta vad du menar"
"Jag menar det aldrig!" Försöker han desperat.
"Jag vet," ler jag och stirrar på kniven. "Jag vet att varje gång du säger så, menar du bara att hämnd är allt för dig"
Luke ska precis öppna munnen och säga något, men mitt plötsliga kast mot hjärtat tystar honom. Kniven skär sig snabbt igenom, ett perfekt kast. Tur eller kanske tyvärr, så var det i dockan.
"Nej," säger jag skarpt. "Mitt svar blir nej"
"Älskling, jag frågade inte," svarar Luke och ger mig ett svagt leende som försvinner lika snabbt.
"Du kan inte ge honom en dödslista!" Skriker jag irriterat och svänger runt med armarna i en uppgiven gest.
"Han har dödat förut," svarar Luke ointressant. Jag sliter åt mig listan, läser snabbt igenom de 47 namnen och fnyser.
"Du är på riktigt dum i huvudet," muttrar jag och skakar på huvudet igen. "Så jävla dum"
"Vad?" Frågar han tillbaka och läser igenom sista sidan. Han stannar på det jag reagerat på och ler stort. "Smart, va?"
"Smart? Hörde du inte vad jag sa precis? Du är dum i huvudet om du tror han kommer göra det," spottar jag fram och börjar gå emot dörren. Ut i friheten, för att slippa min pappa i några desperata timmar.
"Jag måste veta att han är på min sida," svarar min pappa.
"Men välkommen till verkligheten, pappa, han är inte på din sida!" Suckar jag och tar min smala hand framför mina ögon. "Du borde verkligen inte, du kommer förlora honom helt"
"Du menar att du kommer förlora honom?" Jag svarar inte, vilket han tar som ett ja. "Kom igen, Skyler, du är bättre än så här!"
"Bättre än vad? Borde jag veta bättre och låta dig ge honom en lista med namn på personer du hatar för att han desperat ska försöka samla ihop varenda krona du ger honom? Genom att döda folk?" Min röst är självsäker, hög och skarp. Något jag ärvt av min pappa.
"Luke, gör inte så här mot honom," ber jag när han inte säger ett ord. "Han behöver pengar, och det är meningslöst att leka med honom. Stryk namnet!"
"Detta gulliga lilla namn?" Frågar han och pekar ner på listan. "Skyler, du kan inte stoppa mig. Han ska döda för pengar, bokstavligen. Och du har inget med det att göra"
Jag ser ner på listan, läser namnet om och om igen. Jag vet att han kommer få halva listan i taget och se detta namn efter att han redan börjat. Och han kommer ge upp, och bli dödad han själv.
"Luke, du är en större idiot än jag trodde om du tror Benjamin kommer döda sin egna lilla syster"

Benjamin Adams

"Leah, kan du gå in så länge?" Frågar jag min syster och ger henne nyckeln. "Klarar du att låsa upp själv och ta fram choklad flingorna?"
Hon nickar ivrigt och tar mitt uppdrag på största allvar. Precis som jag gjort med mina...
Bildörren smälls igen sekunden efter och min blick fastnar på en punkt rakt fram.
"Kan du snälla öppna munnen?" Frågar jag och Skylers mun öppnas.. för att säga något eller inte vet jag inte. "Och säga något, inte bara gapa," tillägger jag snabbt.
Skylers blick är i knät, där hennes mobil ligger. Jag hinner uppfatta ett mobil nummer, men vet inte vilket.
"Vad vill du att jag ska säga?" Frågar hon och rycker på axlarna. "Att jag är ledsen att jag inte är som alla andra och istället för att kasta mig i din famn är en idiot? För det är jag inte. Jag är inte ledsen, okej?"
"Såklart du inte är," svarar jag och ler. "Kom igen Sky, jag vet att du inte är ledsen. Du är Skyler Fox, du är den enda tjejen som faktiskt inte är ledsen för att inte följa mig som en hundvalp"
"Jag gjorde," svarar hon och skrattar tyst. "Minns du? När vi först möttes, när jag skulle åka.."
"Jag bad dig hålla dig borta från pojkar," avbryter jag. "Vet du ens varför jag gjorde det?"
Det känns konstigt att ta upp minnen med henne. Men inte lika konstigt som det skulle vara om vi såg på varandra. Vilket ingen av oss vågar eller tar modet till sig att göra.
"Nej," börjar hon tvekande.
"Jag såg dig som en utmaning. Jag såg dig som någon slags utomjording," skrattar jag och ler åt minnet. "Du var inte som någon annan, du kasta dig inte över mig. Du vågade säga vad du tyckte, tänkte och kände. Det var annorlunda. Det där jävla året du var borta var förjävligt. Jag trodde du skojade, jag började intala mig själv att du bara ville luras och skulle komma tillbaka inom en timme. Men det gick månader. Månader utan dig. Efter ett enda samtal med dig såg jag dig som min. Du var min. Ingen annans. Det var därför jag sa åt dig att hålla dig borta från killar. Jag ville inte att någon annan skulle se på dig, röra dig, tänka på dig, prata med dig, vara med dig, vän, bekant, främling eller pojkvän spela ingen roll. Jag såg dig som min.."
Skyler har slutat andas, men jag fortsätter ändå.
"Sen kom du äntligen tillbaka, jag såg min chans att få dig i säng. Men.. Men du kasta dig inte över mig, som alla andra skulle gjort. Du.. Du var du. Ett helt år höll jag mig borta från tjejer och väntade på att du skulle komma hem. För du var min, jag väntade på dig.. Luke hatade mig," jag skrattar samtidigt som jag grimaserar. "Han var galan på mig, förbannad. Fast jag förstår honom. Han fattade att jag menade allvar med att jag skulle anta utmaningen om dig. Back then, var jag killen som låg med nya tjejer varje natt. Efter vårt samtal var min säng tom, tills dagen du kom hem. Jag blev förbannad. Förbannad för att du inte slet av mig kläderna så fort du såg mig. Men du var inte som alla andra, du är inte som alla andra. Jag hatade det till en början, men lärde mig gilla det mer och mer. Jag lärde mig att tjejer inte var leksaker. Enda anledningen till att jag inte slet av dig kläderna och knullade dig på Lukes skrivbord är att.. Jag visste att då skulle mitt uppdrag vara slut. Jag ville inte. Fattar du ens vad jag säger? Jag som en idiot när jag var nästan 16, ville inte knulla dig? Hur fan tänkte jag? Jag lärde mig bara respektera dig. Respektera tjejer... typ åtminstone. Men tiden gick, jag började tröttna på att ta avstånd ifrån dig. Dagen jag faktiskt tänkte göra något, hamnade en massa papper på mitt bord. Luke sa att jag skulle få andra hälften när jag var klar med första. Det var en massa namn. Fast det vet du redan, eller hur? Jag behövde döda allihop. Efter det, började jag ignorera dig. Jag upptäckte, efter att ha dödat minst 2 människor om dagen, att jag inte förtjänade din uppmärksamhet. Jag blev mig själv igen. Mitt uppdrag om dig var slut. Begravt i alla papper. Papper med namn på. Namn som jag skulle döda"
Jag vet inte varför jag just sa allt det där. Jag vet inte varför jag erkände det. Vet inte varför jag just öppnade upp mig.
Kanske för att du är en idiot?
Jo det måste vara det.
Men allt är sant, det är vad som sårar mig mest. Jag slår irriterat handen framför ansiktet. "Herregud, glöm allt det där. Fan i helvetes jävla skit... jag mena inte-"
"Nej, nej, nej," säger Skyler stressat. "Jag.."
"Du - ingenting. Okej? Jag sa ingenting? Jag sa inte ett skit. Glöm det," avbryter jag och går ut ur bilen. "Glöm att jag ens öppna munnen"
Det ska jag.