Lita på mig

53 - 60 dagar

När vi väl kommer fram kommer Leah utspringande och skriker lyckligt så jag öppnar famnen för att ta emot henne, naive att jag ens trodde hon skulle göra något annat än att slita tag i hennes Rapunzel väska och springa tillbaks till en flinande Finnick. Thomas däremot ser på mig, precis som Liam, sökandes efter någonting. Någonting som jag inte ens själv vet vad det är. Väntar de på att jag ska bryta ihop? Säga något? Visa känslor? Förklara allt? Gråta?
Jag går bara förbi de allihop och försätter upp för trappa efter trappa. Det för att komma upp till det gigantiska allrummet som ryms av; soffor, fåtöljer, boxnings-säck, tv, bokhyllor, en dubbelsäng med tillbehör så som sängbord och byrå. Med sin egna lilla privata biosal. Här.. här bor jag och Leah för tillfälligt.
Jag gick upp hit för ensamtid, som alltid. Med en enda ensam suck, som på något sätt påminner mig om hur ensam jag är också, slänger jag mig i sängen och drar upp tröjan för att se på det där förbannade namnet.
Bara ser på handleden som prydligt visar upp hennes vackra smeknamn.
Jag har ännu inte ångrat den. Jag borde, men jag älskar att följa den med fingrarna. Det känns overkligt, samtidigt som jag egentligen är som en enda jäkla målarbok. Än så länge finns inga från halsen och uppåt och kommer förmodligen inte bli. Inga i ansiktet, har jag lovat. Jag svor på mitt liv att det inte skulle bli några i ansiktet, så jag kan inte ångra mig nu. Aldrig!
Av alla dessa tattoos, är denna min favorit. Den som jag kan titta på i timmar utan att ens bli så mycket som uttråkad.

Prinsessan ♛ Sky

Jag drar upp mobilen samtidigt som jag ser kvar på tatueringen. Jag sväljer hårt, varför jag ens älskar den är ett mysterium efter allt som hänt, men jag älskar trots allt hennes namn, smeknamn och ja.. fan, till och med henne.
Jag letar upp hennes namn som är nästan längst ned. Jag bläddrar upp en bit.

Skyler
[ vart fasen är duuu?? ]

Adams
[ Tränar? Jag både sa det till dig, la en lapp på sängen och kylskåpet och sms:a det?! ]

Skyler
[ Jag mena, det har tagit år. Vart tusan är du när jag fryser? ]

Adams
[ Och vad ska jag göra åt det? ;) ]

Skyler
[ bara kom hit idiot och mys med mig ]

Adams
[ mer än gärna <3 ]

Skyler
[ du har tio minuter på dig Benjamin, tick tack. Annars byter jag ut dig mot en främling på gatan.. Så kall är jag just nu!!!]

Adams
[ Ingen kan värma dig som jag, Prinsessan ]

Skyler
[ sant.. Så släpa hit feta arslet, I need u ]

Adams
[ där om 2 <3 ]

Jag var där på bara någon sekund. Jag körde i minst 120 hem och brydde mig inte ens om att titta om jag körde på någon gammal tant. Jag behövde henne. Nej, jag behöver henne. Dag in och dag ut fick jag stå ut med henne. Och vet ni vad? Hon kunde stå ut med mig. Jag kunde vara hennes vän, bästa vän till och med. Och även om jag klanta till det ungefär varje dag, ibland två gånger, stannade hon. Okej, hon kanske knappt ens hade något val, men jag vågar inte se det som så. Jag vågar inte tro på allting ännu. Jag har inte kunnat smälta allt eller ens insett vad som häng. Jag hatar tanken på att Skyler någonsin skulle förråda mig. Speciellt spela kort emot mig, tillsammans med hennes pappa.
Det är galet hur någon kan gå mig på nerverna utan några som helst livstecken, bara tanken på honom får mig förbannad. Jag vill ha honom död. Men samtidigt som jag älskar tanken på att slippa honom helt, är jag livrädd för den. För jag förlorar förmodligen Skyler i samma veva.
Ja, för det har du ju inte redan gjort Adams!
Och om inte den tanken skrämmer livet ur mig vet jag inte längre ut eller in. Tja, i och för sig, har den tanken redan slagit mig. Jag visste ut och in innan jag mötte Skyler. Jag trodde jag hade svart på vitt. Jag hade svart på vitt. Och så mötte jag henne.. och allt jag någonsin vetat försvann. Det borde varit tvärtom, jag vet, men så var det inte i detta fall. Det var som att lära sig allt och lite till bara av att se på henne. Hon är som en bok, inte en sprillans ny, tvärtom... säkert miljontals år gammal, så rädd var jag om henne iallafall. Om någon skulle såra henne behövde det var jag, för jag kunde iallafall släpa mitt feta arsle till hennes rum och kyssa hennes fötter för förlåtelse. Det kunde ingen annan.
Iallafall, Skyler var inte bara spännande.. hon var äventyrlig, fascinerande och oförutsägbar. Jag älskade att för en gång skull inte vara det spännande i varenda sekund. Hon hade idéer, uppdrag och förväntningar varje dag.
Jag hade mig då aldrig tråkigt med henne. Spelade ingen roll om det var Disney-maraton i soffan hela dagen eller utekväll med kompisar. Det fanns inte ett enda tillfälle med henne som jag önskar hon var någon annan.