Lita på mig

16 - Jag är på

Där avslutas konversationen och jag suckar högt. Hur fan kunde det sluta såhär? Hur lyckas jag? Det var inte meningen att gå så långt, jag ville bara röra vid henne.. Få ett erkännande, jag ville veta att min beröring visst påverkade henne.
Varför behövde du ens veta? Såklart din beröring påverkar. Den påverkar alla.
Men Skyler är inte som alla andra. Hon är annorlunda, speciell, unik. Hon är en utmaning. En som jag önskar att jag inte antog. Men det är redan försent.
Jag har antagligt utmaningen, och kommer inte ge mig förs hon är min.

Skyler Fox

Min hud brinner. Fattar eld och endast hans läppar kan släcka det. Jag känner fortfarande hans mjuka läppar vid min hals, nyckelben, haka, kind och.. alldeles för nära mina läppar. Herregud. Herregud, om och om igen.
Det var så nära! Vänta va? Hur kan du vara besviken? Du ville inte att han skulle kyssa dig! Nej absolut inte!
"Adams! För helvete! Seriöst! Dra åt helvete!" Hörs Liams röst på nedervåningen.
"Jävla idiot!" Instämmer Finnick och jag kan inte låta bli att skratta. Mina fötter tassar försiktigt ner för trappan.
"Är du fucking seriös?" Skriker Thomas och Benjamin skrattar. Jag har aldrig hört Thomas skrika eller svära...
Jag smyger försiktigt in i vardagsrummet, där de sitter i den stora soffan framför något krigsspel.
"Vad gör ni?" Frågar jag lågt, killarna vänder blicken på mig en sekund innan de vänder tillbaka den till tv-skärmen, dock stannar Benjamins blick på mig. Jag ler generat och han biter sig i läppen.
"Vi spelar, duh!" Svarar Finnick som om det vore självklart, vilket det såklart var.
Men... varför skriker dem åt Benjamin?
"Vill du spela?" Frågar Liam, ger Benjamin ett konstigt leende och sedan ler han mot mig. "Jag kan lära dig"
Jag slänger en blick på Benjamin medan han skrattar. "Jag tror, hon kan lära dig," svarar han och jag ler större.
"Säg mig något du inte kan!" Klagar Thomas leendes.
"Seriöst? Kan du spela?" Frågar Liam och jag rycker på axlarna.
"Tro mig, hon kan spela. Kungen själv har lärt henne," svarar Benjamin och mitt leende försvinner halvt när jag tänker på minnet och jämför med nu. Det var så mycket bättre då..

Några månader tidigare

"Adams, du jobbar för mig för att döda - inte leka runt i mitt hus," säger Luke med hög röst, Benjamin vänder sig om från där han suttit i soffan och spelat medan jag i smyg iakttagit honom. Herregud, jag smälter.
"Jag behöver en raaaaaast!" Klagar han barnsligt och jag flinar.
"Visst, jag är på mitt kontor när du växt upp," med det sagt lämnar Luke rummet och jag släpper ut skrattet jag hållit inne.
"Vad?" Flinar Benjamin och jag rycker på axlarna.
"Vad spelar du?" Frågar jag istället och Benjamin börjar snabbt börja prata på om spelet och hur, vad, varför och när man gör så och så. Jag fattar inte ett enda ord men jag bara älskar hans röst, den babblar på om ingenting och det är musik i mina öron.
"Skyler?" Frågar Benjamins röst och jag vaknar till liv. "Vill du spela?"
"Åh," jag tvekat. "Jag kan inte"
"Kom hit, jag kan lära dig," erbjuder han sig.
Bara tanken på att flytta ännu närmare honom får mitt hjärta att slå över ett slag.
Han sträcker över kontrollen och hoppar ännu närmare mig - även fast jag redan flyttat. Nu sitter han så nära så att våra kroppar nuddar varandra.
"Klicka här," börjar han och trycker ner min tumme på en knapp. "För att skjuta" fortsätter han och lägger armen om mig för att sedan lägga båda sina händer över mina.
"Och här," säger han och trycker ner ännu en knapp. "För att.."
Jag lyssnar knappt. Jag är för upptagen med att se in i hans ögon och känna hans händer över mina.