Benjamin Adams
Inte stanna så länge?
Vad menas med det?
Ett andetag.
Mina ögon försöker möta hennes.
Jag sväljer hårt.
Varför påverkar detta mig?
Skyler Fox
Jag ser inte in i Benjamins ögon, som desperat försöker möta mina. Jag slår vad om att om jag ser på honom, kommer han le retsamt och säga att jag kan sticka redan nu. Istället ser jag mot hans vän. Liam.
Han säger inget, ger mig bara en svårtolkade blick. "Va?" Andas han ut. "Men Adams sa-"
"Ingenting alls," avslutar Benjamin åt honom. "Jag sa ingenting alls"
Plötsligt vill jag veta mer av vad han sa. Vill veta vad han sa om min inflyttning, om vad han tycker om det hela och vad.. vad han tycker om mig.
Naivt, Sky, såklart hatar han dig. Dumt av mig att ens tänka på det. Min pappa förstörde hans liv, hans framtid, hans sätt att göra, se och tänka på saker. Han förstörde honom. Benjamin klandrar säkert mig för det, men jag tror inte det är vad som stör honom. Han tror jag är här för att döda honom, han tror min pappa skickat mig och han tror mina sista ord till honom - betyder slutet. Jag vet inte vad jag tycker om det. Vill inte ens tänka på det.
Benjamin, hans namn låter till och med bra. Jag vill säga det. Säga det högt. Göra det speciellt. Göra det till mitt. Första gången jag såg honom slog han nästan till mig. På grund av det där namnet. Jag kanske borde hata det, för jag höll på att få en blåtira och han själv dödad. Men jag älskar det. Älskar min pappas fiendes namn.
2 år sedan
"Pappa seriöst, han är bara en vän?" Ryter jag men det låter mest som en fråga.
"Nej," svarar min pappa. Hans blonda hår är rufsigt på hans huvud och hans gröna ögon ser skarpt igenom mig. Han är bara 33, han fick mig när han var endast 17. Jag kom som ett jävla misstag och oönskad. De första åren var Luke inte iblandad i mitt liv, inte alls. Förutom de hot han skickade till mamma för att hålla mig borta från honom. När mamma dog och hennes nya kille ville få ansvaret över mig, grep pappa in. Då var jag bara hans och ingen fick röra mig. Sen dess har det varit så. Jag har varit oönskad även fast alla ville ha mig. De slogs om mig. Det gör de fortfarande. Vart jag än går, har jag ett pris på mitt huvud. Tack vare honom. Min pappa.
"Jag är 15! Jag är inte din jävla bebis längre!" Skriker jag och Luke lyfter roat ögonbrynen.
"Älskling, du är 15" säger han, och i hans fall, negativt. "Du får vänta, killar sticker ingenstans"
"Nej, smarthead, de blir upptagna" svarar jag irriterat och lägger armarna i kors. "Dessutom har alla andra killar. Det är bara jag som inte får"
Det går en sekund innan Luke ger upp och börjar skratta. "Du är precis som jag"
Jag ger honom en mördarblick. "Nej, du var en player. Jag är romantisk"
Han ler ännu större. "Precis som jag" mumlar han igen. "Dessutom har jag snart en kund.."
"Du kan säga mördare," avbryter jag.
"Okej, det kommer en mördare snart" svarar han med ett självsäkert leende. "Kan vi prata om detta någon annan gång?"
"Nej!" Jag svänger ut med armarna i en frustrerande gest. "Noah är en vän! Vän! Inte min.."
"Pojkvän?" Avbryter han med ett retsamt leende. Kan han vara seriös för en sekund?
"Nej, han är min bästa vän" rättar jag. "Och jag borde få umgås med honom"
"Hjärtat, du kan inte prata på om att du vill börja träffa killar och sedan be mig om tillåtelse om att träffa bästa vänner, det går inte ihop"
Jag förstår vad han menar. Han kan inte tro mig. Tro att Noah bara är en vän.
"Jag ber inte om tillåtelse, jag gör va fan jag vill," blir mitt svar.
Kan han sluta le? "Du växer upp så fort"
"Sluta," klagar jag och ler snett. "Bara säg att jag får vara en idiot till tonåring och träffa idioter till killar, göra misstag, gråta sönder framför kärleksfilmer och glass, ta för mycket smink, för lite kläder och sedan se tillbaka på allt och skämmas ihjäl över min pinsamma period"
"Låter som en underbar plan," svarar en okänd röst. Lukes leende försvinner halvt när jag vänder mig om och får se en kille stå i dörröppningen. Helvete, om det är såhär pojkar ser ut vill jag ha varenda en pappa!
Hans rufsiga bruna hår, hans mörka fina ögon och hans retsamma underbara leende. Allt är perfekt. Jag spricker upp i ett självsäkert leende. Min blick utforskar hans kropp, medan hans granskar min. Skinnjacka, hoodie, t-shirt, svarta byxor, sneakers. En helt vanlig kille i mina ögon. En tatuering syns en bit upp från t-shirten, vilket får mig att undra hur gammal han egentligen är. När jag ser emot hans ansikte igen, ler han ännu retsammare än förut. Hans tunga leker med hans piercing i läppen, jag vill röra den. Med min egna.
"Spana du precis in mig?" Frågar han med ett leende.
"Spana du precis in mig?" Frågar jag tillbaks och hans leende växer.
"Dig gillar jag" blir hans svar och vickar självsäkert ögonbrynen.
"Ser du?" Frågar jag Luke med blicken på killen. "Han är snygg, mördare och KILLE, men honom får jag prata med?"
Killen ler nu om möjligt ännu självsäkrare och sexigare. "Luke, who is she?"
Luke ler. "Just a girl"
Jag ryggar tillbaka och lyfter ögonbrynen. "Bara en tjej?" Frågar jag chockat och killen ger mig en road blick.
"Ta't lugnt babe, du är inte bara en tjej för mig," han blinkar med ena ögat innan han ser mot Luke igen.
"I'm serious, who the hell is she?"
Varför pratar han engelska?
"My daughter," svarar Luke och killen ger honom ett roat leende. Och varför pratar han, engelska?
"Yeah, right," svarar han ironiskt. "Who.. Is.. She?"
"My daughter," svarar Luke igen. "Skyler"
"Menar du allvar? Sky, är du Lukes dotter?" Frågar killen mig och jag nickar. "Ingen sa något om att du var snygg"
"Adams," varnar min pappa och jag himlar med ögonen.
"What?" Frågar han tillbaka. "Come on, she's hot!"
Jag rodnar svagt medan jag ser nyfiket på honom. "Adams.. det är inte ditt riktiga namn"
"Jag vet," svarar han och går fram till skrivbordet, sätter sig i stolen och ger mig en menande blick. Vill han att jag ska lämna innan jag ens fått hans namn? Knappast!
"Så vad heter du?" Frågar jag istället.
"Ett namn," svarar han och ser mot Luke. "Can we start?"
"Ni startar, med vad ni nu sysslar med, när du sagt ditt namn," säger jag bestämt och killen ser upp mot mig.
"Har jag nämnt att jag gillar dig?" svarar han istället och ställer sig upp igen, tar min hand och kysser den med ögonen i mina. "Mitt namn är Benjamin, Benjamin Adams"
"Skyler," hälsar jag och biter mig i läppen. Hans hand är kvar i min. "Vill du något?" Frågar jag retsamt när hans blick vilat för länge på mig.
"Förutom ditt mobilnummer?" Flirtar han och jag skrattar.
"Verkar mer som du vill dö, men visst" svarar jag och Luke nickar.
"I recommend you let go of my daughter in three seconds, Adams, unless you wanna be a dead man," säger min pappa och Benjamin ler. Men släpper inte min hand.
"3," börjar Luke men Benjamin släpper fortfarande inte. "2," hans leende växer bara. "1," andas min pappa. Adams släpper försiktigt min hand.
"Ni kan säga mycket om mig, men dödslängtan har jag inte," retas Benjamin med ögonen på mig.
"Så.. jag ska väl låta er jobba," jag vänder mig mot min pappa. "Vi ses om ett år"
"Ett år?" Frågar Benjamin. "Så lång tid tar inte mötet"
Jag skrattar. "Jag väntar inte på att mötet ska ta slut, du får gärna ta honom längre än mötet," retas jag. "Jag ska åka bort"
"Vart?" Frågar Benjamin och hans leende försvinner.
"New York," svarar jag och rycker på axlarna. "Lilla jag måste växa upp"
"Jag håller med din pappa," säger Benjamin plötsligt. "Inga pojkar för din del. Tänk inte på dem, se inte på dem, prata inte med dem, rör dem inte och... kyss ingen okänd prinsessan"
Prinsessan? "Väx upp ni två, jag överlever"
Jag trodde då, att Benjamin sa det där för att skydda mig. För att han brydde sig om mig. Men såklart gjorde han inte det. Han ville bara ligga med mig. Fan, är det fel att känna mig bättre behandlad då än nu? Nu tänker han inte på mig, vill inte ens se på mig och skulle aldrig röra mig. Då, kunde han iallafall prata med mig utan att vilja spy.
Det var inte sista gången jag såg honom. Jag stack iväg ett år, som planerat. Och.. jag lydde honom, jag hade nästan ingen kontakt alls med pojkar. När jag kom hem igen kunde jag inte undgå att sakna och vilja träffa honom. Benjamin.
Men han kände knappt igen mig. Nog för att det faktiskt hade allt gått ett år, jag hade hunnit fylla sexton, men det berodde mer på att han inte ville ha något med mig att göra.
Han fortsatte jobba för min pappa. Jag såg honom då och då. Fick hans namn rättat när jag sa hans riktiga. Kom på honom spana in mig eller gav honom en spelad tröttsam blick när han "råkade" gå in i mig eller "råkade" komma åt mig. De sista veckorna han jobbade för Luke var tvärtom. Han såg inte på mig. Han prata inte längre med mig och bjöd inte in mig på deras möten. Han rörde mig aldrig, sådär som han råkade med flit. Jag fanns inte i hans värld. Det tog ett långt och jobbigt tag för mig att lista ut varför. Men tillslut kom jag på det. Jag var aldrig något för honom och de sista veckorna insåg han både att jag inte var värd det, förtjäna det eller skulle kunna ge honom det han ville ha.
Han ville bara ha min kropp, min nakna kropp emot hans. Han ville känna njutning. Och han ville glömma. Han ville bevisa att han var den bad boy, player och en stora hjärtekrossaren han blivit.
"Penis i vagina - in, ut, sprut, slut. Knulla sen rulla, tack och hej - nästa tjej!"
Jag vet knappt om han minns detta. Eller när han nästan slog till mig när jag sa Benjamin för första gången.
1 år sedan
Jag har inte träffat honom på 1 helt åt. Benjamin. Jag vet att vi bara träffats en gång och han flirta sönder mig då. Men jag har en konstig dragning till den där killen. När jag kliver in i genom dörren ropar jag ett stressat, "jag är hemma!"
Inget svar. Typiskt pappa att inte ens kunna vara hemma när jag äntligen är det.
Jag hinner inte långt med att klä av mig ytterkläderna förs dörren slås upp och dräms igen. Det välbekanta rufset, ögonen, munnen, muskulösa kroppen. Kan bara vara en person.
"Benjamin," andas jag ut. Stressat vänder han upp blicken mot mig, drar upp en pistol och på en sekund har han tryckt upp mig emot väggen med pistolen mot hakan. "De är jag," suckar jag trött. Min resa hit var ett helvete och nu blir jag upptryckt emot väggen med en pistol riktad på mig? Av Benjamin också av alla människor!
"Sky?" Frågar han svagt men låter mig inte gå. Jag nickar långsamt. Han tar bort pistolen och släpper sitt grepp om mig, men bara lite. Hans kropp står fortfarande tryckt mot mig. Han ler inte ens. Än.
"Du måste verkligen lära dig att slappna av," ler jag och kan inte hålla mig länge. Jag måste säga hans namn. "Benjamin"
Något blixtrar till i hans ögon, liksom mörknar. "Kalla mig inte Benjamin," andas han och jag vänder bort blicken. Vilket jag ångrar. Hans hand är knyten, precis till höger om mitt huvud. Han tänkte slå till mig. Eller till och med har planer för det fortfarande.
"Go ahead," säger jag med stadig röst. Min blick vilar på hans hand. "Slå mig"
Hans hand faller ner och hänger löst vid hans ben. Och där kommer det retsamma leendet jag drömt om det senaste året. "Varför? Jag har andra planer"
Han kysser min panna innan han osäkrar pistolen igen och försvinner ut genom dörren. Utan som helst ett ord från mitt håll.
"Ska vi åka?" Frågar Benjamin, min blick har inte hamnat på honom än även fast jag känner hur hans bränner hål på mina kläder. Jag känner mig naken. Spritt språngande naken framför min pappas fiende.
Jag nickar svagt och inser att det knappt märks. "Okej," svarar jag istället och ser emot Liam igen. Hans blick. Jag vet inte varför, men det känns som den ser igenom mig. Ser vad jag känner, tycker och tänker. Det stör mig. Mer än ord kan beskriva.
Min blick glider till min dator som ligger uppe, jag borde lämna den någonstans. Den borde inte stå här. Speciellt inte med mejlen uppe, inloggad och klar för att läsas - av vem som helst. Och ingen borde läsa de där orden. Inte ens jag. Samma med min mobil, med alla de sms ingen borde läsa. Egentligen borde jag kasta ner både för ett stup. För det sårar mig. De där orden som står där. Men jag inser också att vad som sårar mig mest är att det är sant. Varenda ord är sant.
Benjamin Adams
Hon vägrar möta min blick. Kanske för att vi både vet att mina ögon som möter hennes.. är fel. Helt fel. Jag sväljer hårt när jag tänker det. Det borde inte vara fel. Men det är det. Men samtidigt alldeles, alldeles perfekt.
"Liam," nickar jag och han ser allvarligt på mig. Ger mig en nick till svar. Han vet vad jag tänker. Han vet alltid vad jag tänker. Ta hand om Leah, håll ögon och öron öppna och låt ingen, verkligen ingen komma in. Sen var det också inbakat 'bär upp alla mina saker på vinden' men det vet han inte riktigt än.
Medan Skyler drar på sig sina vita Nike, tar jag på mig mina gamla slitna sneakers. Samma som alltid. Hon slänger en blick på dem innan hon ser ut att försvinna in i något minne och ser bort.
"Just det, Liam," börjar jag men ser på Sky först. "Sätt dig i bilen så länge"
Hon nickar och sträcker fram sin smala lilla hand som jag lägger nycklarna i. Jag låter min hand medvetet nudda hennes.
Det känns som en evighet. En hel evighet som min hand ger mig stötar bara ifrån hennes beröring.
När hennes blick äntligen möter min kan jag inte läsa den. Jag ser inte vad som gömmer sig bakom hennes mask. Jag kan läsa varenda jävel som en bok men hon är.. helt blank.
Hennes hand dras sakta undan medan hon bryter ögonkontakten och försvinner ut genom dörren. Vad.. vad fan var det där?!
Liam ser roat på mig när han nonchalant lutar sig mot trappräcket. "Ännu en gång.. du minns vad du sa därute, va? Det löd lite som..'jag skulle aldrig bli kär i henne'"
Jag ler retsamt. "Bort med leendet, tönt, vet inte något om vad du pratar om. Ja, jag sa så och jag kommer hålla det. Har du aldrig hört talas om att vinna tillit?"
"Utnyttjar du henne?" Hans leende växer. Medan mitt lite halvt försvinner.
Orden skär in i min hud. Nej.
"Mannen, bara bär upp mina saker till vinden," jag ber inte ens, det är mer som en order som han förvånar mig med att nicka åt.
Jag vänder mig om med handen på handtaget. Och inser ännu en gång hur naive jag är, speciellt när jag tror jag kan lämna utan att han ska öppna käften igen.
"Jag är inte säker på att du ska lita på henne," säger han och jag vågar inte ens se på honom.
"Jag litar inte på-"
Han fnyser till. "Du gav henne precis din bilnyckel, till din älskade bil, du litar på henne med ditt fucking liv"