Benjamin Adams
"Hur många barn vill du ha?"
Egentligen skulle jag aldrig svarat så ironiskt, inte med tanke på hur seriös Skyler låter men jag kan inte låta bli. "Typ.. sjutton räcker, tror jag"
"Va?"
"Tror jag, sa jag," upprepar jag. "Men okej, jag ger mig.. tjugo är väl okej då, men då behöver jag fan ligga i alltså!"
Det är nästan tur att jag står och diskar med ryggen mot henne för jag är säker på att hennes blick inte är något jag vill möta just nu. "Alltså... bara så du vet tänker jag fan i mig aldrig trycka ut nitton ungar till!"
"Klart du inte ska," svarar jag henne roat. "Leah räknas som en av ungarna, så bara arton ju!"
Hon svarar bara med en suck, vilket får mig att vända mig om chockat. "Vad.. vad fan försiggår?"
"Vi planerade inte detta.." börjar hon lågt. "Jag vet att det är plötligt och helt fel tidpunkt med tanke på allt annat och i och för sig planerade vi väl inte Elle heller men-"
"Baby," avbryter jag oroligt. "Vad fan pratar du om? Är du okej?"
Hon möter min blick medan hon tyst lägger fram sin hand över köksön. Jag går med snabba, oroliga steg över dit och ser när hon lyfter handen igen.
Ett pluss.
Herregud!
"Va?" Utbrister jag chockat. "Är du seriös? Snälla säg att du inte skojar med mig för-"
Hon skrattar till. "Nej, Dumbo, jag är seriös.. jag är hundra procent säker"
Jag kan inte ens undgå att spricka upp i ett leende. "Har.. har du tagit flera test?"
Hon nickar. "Det är mitt tredje"
En liten del av mig vill fråga vad de andra visade, bara för att vara helt säker men det skulle till och med vara korkat nog för Liam att fråga.
Jag sätter handen för munnen medan en tår letar sig ut ifrån ögat. "Fan, baby, jag kan inte ens förstå det"
Hon ler försiktigt. "Är.. är du glad?"
"'Glad'?" Upprepar jag chockat. "Jag är fan överlycklig! Fan vad jag älskar dig, du är fantastisk!"
Hon skrattar högt när jag krockar rakt in i henne för att snurra runt henne i luften. "Benjamin! Lugna ned dig! Jag-"
"Lugna med mig?!" Utbrister jag chockat. "Är du galen?! Hur ska jag kunna lugna ned mig?! Min perfekta fru är gravid! Igen! Jag tänker aldrig lugna med mig! Baby! Joina mig på galen-tåget, vetja!"
Hon himlar med ögonen åt mig. "Jag antar att jag skulle vetat om att detta var skiten jag gifte mig in i, men du slutar aldrig förvåna mig. Du är galen"
"Kan vi snälla komma överens om att jag bara är galen i dig?"
Hon ler, mötandes mina ögon igen, medan jag långsamt sänker ned henne till mig igen. "Jag älskar dig, Benjamin, alltid"
"Alltid," ler jag och kysser henne långsamt. "För alltid, Prinsessan"
Skyler Fox
"Är det ert första?"
Jag skrattar till. "Nej, och fan heller att det skulle vara hans"
Liam rynkar på pannan. "Du svarade ovanligt fort på den frågan, Sky, du skulle kunna hamna med mycket värre än mig.. det ska du fasen veta alltså!"
Jag himlar med ögonen. "Okej, men det är inte ditt, punkt slut-"
"Det hade det kunnat vara, Sky-"
"Herregud," suckar jag med handen framför ögonen. "Det vore omöjligt, Liam! Omöjligt!"
Läkaren som uppenbarligen försatt sig i en obekväm situation ler emot mig. "Okej.. låt oss börja.. du kan lägga dig bekvämt så förbereder jag inför ultraljudet. Är det något speciellt jag behöver veta?"
Jag skakar på huvudet. "Förutom att du behöver skriva ned allting så min man kan inbilla sig att han var med så är det nog ingenting speciellt"
Hon skrattar. "Jag ska göra mitt bästa med att få med allt på papper tillsammans med bilderna"
"Tack," ler jag medan hon kletar på den kalla gelén över min mage. Liam grimaserar av obehag på stolen bredvid mig men håller som tur är käften.
Den sista personen jag skulle vilja ta med mig hit är den enda som faktiskt kunde. Vi skulle nämligen allihop till Thomas som haft problem på hans hjälpstation mitt bland krisen i Jemen. Det är alltså där resten av gänget är; Benjamin, Finnick och hans fästmö, och Leah. Maya är dock hemma med ett och ett halvt åriga Elle medan jag och Liam är på läkarbesöket. Maya och Liams flyg går ikväll för att byta av Benjamin så den gnällspiken kan få komma hem till hans favoritkudde som är tillbaks.
Är det fel att erkänna att jag redan saknar honom trots att de åkte nu imorse? Kanske, men det kommer jag ändå. För fan.. jag saknar den där gnällspiken redan när han stängt dörren efter sig.
"Är det möjligtvis en pojke därinne?" Undrar Liam sekunden läkaren börjar.
"Liam!" Utbrister jag och ger honom en irriterad blick. "För helsike, vi vill inte veta"
"Jag vet att ni inte vill veta," svarar han som om det vore självklart. "Men jag tänker att jag kan få veta, jag är utmärkt på att hålla hemligheter! Så hon kan bara viska det i örat på mig och-"
"Så kommer du berätta för varenda en på jorden?" Gissar jag och får honom blänga på mig istället. "Liam Wade, våga inte ge en gravid kvinna den blicken igen!"
Han ser förvånat på läkaren. "Hör du hur hon är som gravid?! Ge henne piller eller vad fan helst så hon blir- aj! Va fan, Sky!"
Jag släpper mitt grepp om hans öra medan läkaren bara himlar med ögonen åt oss. "Skäm inte ut oss, Liam, snälla.. vi är inga barn längre för- åh..."
Ännu en gång är det jag som avbryter mitt i meningen, men denna gången för att rummet fylls av hjärtslag. Herregud... jag ser tårögd över till skärmen samtidigt som jag fattar tag om Liams hand.
"Mår.. mår bebis okej?" Undrar jag men kan inte släppa blicken ifrån skärmen. "Hjärt.. hjärtat låter annorlunda sedan sist.."
Läkaren ler. "För att denna gången är det två hjärtan som slår"
"Tja," skrattar Liam till. "Det hoppas jag för fan! Om inte Skylers hjärtslag påverkas av att hon byts ut emot en demon i samband med graviditeten som vanligt men-"
"Nej," skakar jag på huvudet. "Liam.. du är lika korkad som Erica i Friends.. det är inte mina hjärtslag.. det är barnens.. som i två"
Liam möter chockat min blick. "Va?!"
"Barnen mår bra," svarar läkaren och pekar på skärmen. "Där är bebis nummer ett, och där är bebis nummer två.. de har båda två starka hjärtan och växer precis som de ska"
Jag nickar tårögd men får inte fram ett enda ord. Däremot får Liam det, precis som alltid. "Om det är två bebisar, hur stor är egentligen chansen att det blir en pojke då? Om det är 50/50 på ett borde det väl bli 100/100? Berätta för mig, doktorn, finns det något jag kan göra för att höja de oddsen?"
"Herregud," får jag ut med en enda suck. "Liam! Vad är det för fel på dig?!"
Han himlar med ögonen. "Åh, lugna dig vetja! Självklart är det viktigaste att bebisar och du är ok och allt det där, men.. vi skulle behöva mer killar i gänget, Sky, vi blir övermannande för gud skull!"
"Detta är precis varför jag inte ens ville ha med dig, tönt," påminner jag honom och får honom rynka pannan åt mig.
"Jaså ja? Så går det när tydligen bara Maya duger till att passa L'et," svarar han och räcker bokstavligen ut hans barnsliga tunga till mig.
Och "L'et", vad har jag ens sagt om det smeknamnet till Elle, Liam?!
Läkaren ger mig en förstående blick. "Jag står bakom ditt beslut till 100%, Skyler"
"Va?!" Utbrister Liam som tappat hakan till backen. "Se?! Detta är precis vad jag mena, Sky, vi behöver killar!"
Lycka till med det, boys, för tydligen skapar bara jag och Benjamin flickor.
"Prinsessan," andas Benjamin i telefonen. "Ord kan inte beskriva hur mycket jag saknar dig"
Jag ler. "Hej"
"Hej?" Upprepar han med ett skratt. "Det är allt jag får, hjärtat? Inget jag saknar dig med eller hur ska jag kunna sova utan dig? Bara ett hej?!"
Jag himlar med ögonen. "Jag saknar dig älskling, alltid, och du vet att det kommer bli ett helvete att sova utan dig.."
"Sover Elle?" Undrar han och jag nickar trots att han inte ser. "Är du nedbäddad med henne nu?"
Jag nickar igen innan jag inser att oavsett hur väl han känner mig tror jag inte jag bara kan svara med rörelser. "Ja, hon ligger här i min famn.. vi ligger redan i sängen"
"Jag längtar efter er," mumlar han i luren. "Så, så mycket.."
"Är du okej?" Undrar jag tillbaks. "Och Leah? Jag saknar er båda... hur är Thomas? Hälsa till honom.. och barnen.. hur mår de? Är allt förstört?"
"Det där var alldeles för mycket frågor på en och samma gång, prinsessan," skrattar han till. "Men.. vi alla är okej. Thomas saknar er båda, hjärtat... halva huset är förstört, Sky, du skulle inte ens tro dina ögon hur det ser ut.. allt Thomas jobbat för är.. borta. Vi har fått städa upp halva stället för att barnen ska ha några sovställen, de sov på golvet inne i lilla sjukhusrummet inatt"
"Fy," andas jag. "Jag önskar jag har där och kunde hjälpa till... tog du med pengarna?"
Jag kan se framför mig hur han nickar. "Allt är här.. Men.. Thomas frågade om vi kunde ta med tre av barnen hem, Maya har redan erbjudit sig.. såklart. Jag vet inte vad jag ska svara-"
"Svara ja, älskling," svarar jag honom. "Benjamin.. vi båda vet att det kommer sluta med att sjuttio av barnen åker med hem.. vi hjälper på alla sätt vi kan. När tror Thomas de kan få komma hem igen?"
"Jag vet inte," svarar han lugnt. "Ärligt vet jag inte om Thomas vill att de kommer tillbaks.. du vet att han älskar de här barnen som sina egna.. men de här barnen förtjänar familjer som kan kan rädda de ifrån svält, sjukdomar och krig. Varje gång jag är här måste jag ge mig själv en käftsmäll för att jag är så otacksam.. älskling, du förstår inte hur mycket jag tar för givet.. de har barnen har ingenting.. de har förlorat allt de någonsin haft. De har inga föräldrar eller hade ens ett tak över huvudet innan Thomas, och jag har mage att gnälla över grejer som inte ens är luft jämfört med detta... jag önskar varenda en av dessa barn kunde följa med oss hem, jag skulle ta de allihop om jag kunde"
"Jag vet," ler jag svagt. "Jag önskar det jag med... men det är inte bara att ta med de hem, Benjamin, om det vore så väl skulle var och varenda människa adoptera de här fantastiska barnen"
Han suckar. "Ja, jag vet.. jag bara kan inte räcka till.. jag vill göra så mycket men i dagsläget vet vi inte ens om vi kan rädda några av barnen härifrån"
"Det gör så ont i mig att höra det," mumlar jag till honom. "Mina gravidhormoner klarar inte av att höra om detta utan att få mig gråta.."
"Du skulle inte ens klara det utan graviditeten, baby," Jag kan riktigt ser framför mig hur han ler. "Hur mår du? Hur gick läkarbesöket? Mår du och bebis bra? Skötte sig Liam?"
"Skötte sig Liam?!" Upprepar jag med ett lågt skratt. "Dröm på för fan.. han var ett sånt pain in the ass att läkaren tillslut slängde ut honom!"
"Du fick en bra och smart läkare med andra ord," skojar han. "Jag är ledsen att jag inte var där, Baby... men.. allt gick bra? Ni mår bra?"
Jag drar handen ifrån Elle för att röra vid magen. "Vi mår bra.. både jag och bebisar mår bra"
"Tacka gudarna som inte ens existerar för det," andas han. "Elle är dessutom stor nu, Sky, du får nog sluta kalla henne bebis när bebis nummer 3 är på g"
"Leah är väl inte bebis heller längre, Ads," skojar jag tillbaks. "Men.. jag menade inte Elle"
"Va?" Undrar han. "Men du sa-"
"Ja," avbryter jag bekräftande. "Jag sa bebisar"
"Det.. det är tvillingar?!"
"Skrik inte, Benjamin," skrattar jag lågt. "Du kommer väcka Elle med den ljudnivån!"
"Är det tvillingar, baby?!" Fortsätter han och ignorerar vad jag sa helt.
"Ja," andas jag. "Det är.. två.. är det okej?"
"Baby," mumlar han och jag hör leendet i rösten. "Varför frågar du om allt är okej? Det är fantastiskt, älskling, tvillingar! Helvete vad vi kommer ha fullt upp! Och wow.. du är amazing, vet du det?! Det är mer än okej.. jag älskar dig och jag bryr mig inte om du skulle trycka ut ett helt jäkla band, de är.. våra"
"Våra," ler jag tillbaks. "Kan du fatta att detta är vårt liv efter allt skit vi gått igenom? Jag kan inte förstå hur.. lyckligt lottade vi är"
"Inte jag heller," erkänner han. "när jag mötte dig för första gången trodde jag det enda vi hade framför oss var hat-knull"
"Benjamin!" Utbrister jag anklagande. "Kan du varna innan du utbrister något sånt?!"
Han skrattar. "Förlåt baby, men det var det jag trodde.. jag trodde aldrig jag någonsin skulle hitta någon som du.. och ärligt; den sista personen jag trodde jag skulle falla så förbaskat hårt för var du.. du är Skyler Fox för helsike, om du inte skulle knulla med mig trodde jag du skulle bli min död"
"Glad att det blev det förstnämnda," skojar jag och jag är säkert på att jag får honom le, trots att jag inte kan se det.
"Ja för helvete, prinsessan," svarar han roat. "Förstår inte hur jag överlevde innan dig"
"På grund av sexet eller mig?" Skojar jag igen.
"Lite båda och," retas han. "Dig baby.. jag skulle inte överleva en enda jävla dag utan dig"
Jag ler medan fjärilar fladdrar till i magen. "Jag skulle aldrig vara här utan dig, Benjamin, du har räddat mitt liv mer gånger än du någonsin kommer förstå.. jag älskar dig så det gör ont"
"Jag älskar dig," besvarar han med en låg, nöjd suck. "Och saknar dig.. jag behöver din kropp emot min, baby, det finns inte en chans på världs kartan att jag kan sova utan det"
"Jag saknar dina armar runt mig," börjar jag lågt. "dina läppar i min hals..."
"Mhm," mumlar han tillbaks. "Och mitt stånd emot ditt arsle, eller?"
Jag himlar med ögonen. "Förstör inte alls vårt moment, Benjamin, inte alls"
Han skrattar till. "Förlåt älskling.. men att höra hur mycket du saknar mig tillbaks får mig att längta hem mer än någonsin. Jag är inte skapt för att vara utan dig"
"Inte jag heller," svarar jag och smeker min hand över vårt älskade mirakel framför mig. "Hur mår Leah?"
"Okej," svarar han med en suck. "Hon vill inte åka hem, ringde till och med Liam för att be honom bönfalla mig att låta henne stanna tills de åker hem"
"Vad säger skolan om det?" Ler jag.
"Jag tror inte de vågar säga ett skit," erkänner han. "De vet ju vem hennes storebror är"
Jag himlar med ögonen. "Jag kan ringa de imorgon.. vill hon verkligen stanna så länge?"
"Yep," svarar han. "Hon är en kämpe, den där lilla.. har röjt, städat och byggt hela dagen. När alla andra tog paus ville hon tuffa på fortfarande, och efter det lekte hon och passade de yngsta. Thomas har haft patienter hela dagen, och med tanke på kaoset är det nog inte så konstigt"
Jag nickar förstående. "Finns det något jag kan göra?"
"Nej, baby," svarar han mig lugnt. "Tack, men det enda du kan göra nu är att ta hand om dig och våra.. tre mirakel"
"Det ska jag nog kunna göra," svarar jag honom leendes. "Stör jag dig förresten? Vad är klockan där borta?"
"Sent," är allt jag får som klockslag. "Och nej, du stör aldrig Prinsessan.. resten ligger och sover, förutom Thomas som inte kommit ut ifrån operationssalen än. Till och med Leah somnade tillslut, trots att hon bara ville fortsätta"
Jag ler. "Hon är fantastisk, Benjamin, lika tuff och driven som sin storebror"
"Och lika jävla envis," svarar han mig roat. "Är du trött, Prinsessan? Vill du sova?"
Jag skakar på huvudet. "Jag vill inte sova än.. kan du prata med mig tills jag somnar?"
Jag kan se hans leende enda härifrån. "'Jag lovar att; för alltid prata i telefon tills du somnar när du sover borta"
"Ditt tal," mumlar jag och riktigt känner hur hjärtat svämmar över av kärlek bara av att tänka på vårt bröllop. "Har jag någonsin nämt hur mycket jag älskar dig, Benjamin? Och det där talet är en stor del av det"
"Nej, aldrig," retas han. "Så berätta gärna"
"Jag älskar dig," ler jag. "Jag älskar dig till jordens ände och miljontals mil till, du är det bästa som någonsin hänt mig"
"Vad roligt," svarar han retsamt. "Jag hade precis tänkt att säga detsamma. Bästa som någonsin kunde hända, Sky, du och jag"
"Det tog sin tid," lovar jag honom. "Men.. du var värd att vänta på, Benjamin Adams"
Och jag bara vet att han ler, ännu en gång. "Ja, älskade prinsessan.. dig hade jag väntat för alltid på.. för det finns ingen i hela vida världen som du, Skyler Fox"
Trots hans löfte om att komma hem till mig dagen efter fick han stanna ytterligare några veckor. Ja, veckor, jag och Elle hann sakna ihjäl oss efter varenda en av våra familjemedlem. Men vad som tog sin tid var att när Benjamin, Leah, Finnick med sin fästmö, Liam och Maya väl kom hem var de inte ensamma. Hela sju barn var med hem! Tre som fick bo hos Maya, Liam och alla hundar. Tre till hos Ashton och Juni som äntligen fick sina älskade barn. Och så ett liten extra som följde med Benjamin och Leah hem till oss för att stanna för gott.
Jag tror vi alla förstod, trots att det enda barnet som egentligen skulle stanna var Ashton's och Juni's, att varenda ett av de här underbara barnen skulle stanna. Liam fick tillslut sina pojkar, nämligen tre stycken av dem. Deras Aden, Aaron och Amin, tre syskon vars mamma gick bort i en sjukdom och pappa dog i krig. Ashton och Juni's tre, två flickor Amirah och Lucine samt lilla pojken Nadim fick även de efter många om och men stanna. Minns ni när jag sa att det var allt annat än enkelt att adoptera? Tja, det var det även för oss. Trots att vi är.. vi.
Vår Elza, även döpt till Elizana, var åtta år när hon tillslut hamnade hos oss. Och allting kändes så självklart ifrån start. Inte ens för en sekund kändes det som om vår familj växt för fort eller vårt gäng inte var vårt gamla gäng längre. Det kändes bara som om sista pusselbiten föll ned i vårt pussel till liv. Fantastiska, underbara, perfekta liv.
Thomas må vara tacksam till döden för allt hans vänner gjort på plats med även för dessa barn som var.. som hans först, men jag tror ingen av oss känner mindre tacksamhet än han tillbaks till honom för att han fick våra familjer fulla igen.
Ashton och Juni flyttade äntligen hem när de inte längre behövde resa jorden runt för att hålla tankar borta ifrån barn. De lever lyckliga i ett hus längre ned på vår drömgata tillsammans med sina tre barn.
Finnick och hans fästmö mår kvar sådär underbart nära oss och planerar bröllop och framtid ihop efter all tid isär. De lever lyckliga de med, bara väntandes på att bli redo för att bli mer än "bara" faster/moster/farbror/morbror.
Maya och Liam bor kvar i huset bredvid och har mer fullt upp än någonsin med alla hundar och barn. Jag trodde aldrig jag skulle säga det.. men det känns omöjligt att se Liam som något annat än pappa vid detta laget. De båda tog på sig sina föräldraroller som om de aldrig gjort något annat. Och tro det eller ej; men nu när Maya äntligen fått sina barn är det hon som satt hund-stopp för tillfället. Jag tror jag aldrig sett de så lyckliga som de är nu.
Troy besöker oss ibland, man skulle kanske tro att även han borde stadga sig men.. han är samma gamla Troy som alltid. Med mer nakna tjejer och knytnävar i luften än Benjamin minns av sitt gamla liv. Men.. för att tänka positivt; han är åtminstone lycklig. Galen, men lycklig.
Thomas mår bra. Han har sån kämparglöd, styrka och kärlek för hans jobb att det är hans hela liv vid det här laget. Han sa en gång när jag pratade i telefon med honom att han funderade på att komma hem för att hitta sin egna kärlek, men hade insett samma sekund att detta var hans kärlek. De här barnen är hans kärlek. Hans arbete, hjälpstation och känslan av att göra skillnad och hjälpa andra är hans kärlek. Och jag tror vi alla insåg det på ett eller annat sätt, för det spelar någon roll om hur mycket vi än saknar honom - vi vet att han funnit sitt hem. Även om vi som hans familj är hans andra hem.
Benjamin och jag lever fortfarande våra perfekta drömliv och får dagliga nypa oss själva i armarna för att förstå att detta livet är vår verklighet och inte bara en dröm eller film. Leah mår bra, driver Benjamin vansinnig varje dag med sina tonårshormoner och humör men annars bra. Lilla Elza anpassar vårt liv så bra man bara kan drömma om, och sättet hon passar in i vår familj får mig behöva påminna mig själv att hon inte alltid varit en del av vår familj trots att hon för alltid kommer vara det nu. Lilla Elle växer så hon knakar, som tur var har hon inte fått varken Benjamins eller mitt humör för hon är lika enkel som Leah var som barn. Det känns så overkligt att Leah faktiskt är den där ungen jag snodde Benjamin ifrån, och fan.. fortfarande gör.
Det känns som tiden flyger iväg snabbare än någonsin för innan vi ens hunnit reagera är bebisarnas födelse här. Och tro det eller ej; Benjamin skojade inte en enda gång om att det minsann behövde bli minst en pojke denna gång. Kanske för att han innerst inne visste att det var lilla Ruth och Ruesie som gömde sig därinne. Benjamin och hans flickor...
Vi är lyckliga. Det låter kanske för bra för att vara sant, speciellt när det är oss vi pratar om, men vi är verkligen så lyckliga vi kan bli. Jag och Benjamin kanske inte alltid var så självklara att höra ihop, men om det är något jag är säker på är det att vår familj alltid var självklar för oss. Inte bara våra underbara vänner som är mer familj än vi någonsin haft tidigare; men även våra älskade barn. Leah, Elza, Elle, Ruth och Rue, fem flickor som stal våra hjärtan snabbare än Benjamin stal mitt. Vi är ett vi sju, och ingenting i hela vida världen kan ändra det.
Så ja; var är det du brukar säga, Benjamin? Jag tror det går något i stilen med;
Vi levde lyckliga i resten av våra dagar efter det, lita på mig.
-
Okaj peeps!!! Ännu ett extra kapitel jag på allvar.. bara skrev lite snabbt, slängde typ ihop det lika hastigt och lustigt som mina maträtter. Men jag fick feeling och kände för att vara töntig, klyschig, cheesy, drömmande och allt därtill i min lilla dröm värld. Hoppas trots allt ni gillade det trots att jag stressade ihop det alldeles för mycket.
JAG ÄLSKAR ER!!! Jag säger det inte så ofta dom jag borde men FAN VAD JAG ÄLSKAR ER!!! Ni är helt jävla amazing och jag ni förstår inte hur lyckligt lottad jag är för att ha er!!! Så TACK TACK TACK för allt ni gör. För att ni läser, röstar, kommenterar, skriver till mig och tänker på mig och min älskade Lita på mig kan ni fatta att vi hållit ihop i flera år nu?! Det är obegripligt att ni orkat stå ut med mig och mina idéer och galenskaper! Ingen är tacksammare än jag för det <3333333
Men älskade underbara ni; detta är inte slutet. Stay tuned, för jag ska lägga till fler kapitel och händelser till boken och sedan SLÄPPA DEN FRI I VERKLIGHETEN! Du kan alltså en dag få äga en egen kopia av Lita på mig!!! Ja, jag lovar; lita på mig ;)))
HUR AMAZING?! Detta tack vare er!! Varenda kotte av er!!! Fatta hur viktiga ni är, bara förstå det älsklingar <333333
TREVLIG LÖRDAG, HELG OCH VAD FAN TILL OCH MED; LIV! TREVLIGT LIV GOTT FOLK ;))) jag önskar er lika lyckliga slut som familjen i Lita på mig <33333333
PUSS PUSS PUSS