Det känns alltid så overkligt att släppa en bok. Sådär obegripligt att man inte ens kan greppa tag om det trots att det är verkligheten.
Olivia Runngren heter författaren till Lita på mig, ni kanske visste det, kanske inte. Ibland tar jag för givet att folk vet vem jag är, iallafall i min lilla stad. Men men.. jag är iallafall Olivia, en sån där galen djurägare och feminist med mer åsikter än man borde ha. Alldeles för stor i käften och har kameran i handen oftare än jag inte har det. Och jag skriver också alldeles, alldeles för mycket.
Jag skulle fylla 14 när jag fick idéen för Lita på mig. Som många av mina idéer kom det till mig under natten, bara att just denna kom till mig under tiden jag satt och ugglade nätterna långa. Jag spenderade över tre timmar den vakna, skolnatten för att påbörja denna bok som senare blev den jag än idag har mest läsare på. I skrivande stund har jag över hela 136 000 läsare, hur galet är egentligen det?!
Jag mådde som allra sämst under tiden jag skrev denna bok och den var stundvis det enda som kunde få mig att må bra. Bara för en endaste sekund kunde jag fly undan min vardag och verklighet och.. Benjamin Adams var denna undanflykt.
Han är min allra första manliga huvudkaraktär, första men inte sista.
Men jag lovar, Ads, du kommer alltid vara den mest speciella för mig...
När jag skrev till en av mina trognaste läsare som varit med ända ifrån mitt allra första skrivna ord på Lita på mig att jag funderade på att skriva om och faktiskt släppa denna bok var det inte bara guld och gröna skogar. Missförstå mig rätt; hon var självklart överlycklig för min skull... men tanken på att jag skulle skriva om mina läsares favoritbok var läskigt för både dem och mig. Fan, alltså.. Lita på mig är ju min bebis... jag älskar denna boken så mycket, helt ofattbart mycket, speciellt för att "bara" vara en bok.
Jag ville inte heller skriva om, eller åtminstone inte ändra något.
Tänker du byta namn?
Aldrig!
Tänker du ändra karaktärerna?
Nej, gud nej! Lita på mig existerar inte undan dem!
Tänker du ändra boken så mycket att man inte längre känner den?
Över min döda kropp!
Det var svårt detta! Jag menar; tänk er själva hur texterna ifrån era dagar som 14-åring såg ut! Det är inte direkt med stolthet jag skulle ta betalt för de orden liksom, just sayin'. Men samtidigt.. bara tanken på omskrivning fick mig få smått panik. Jag känner ju mig själv, jag får såna idéer ibland så att jag inte ens vågade lita på mig själv tillräckligt att veta om jag skulle typ.. få för mig att radera alltihop om jag ogillade en mening. Tro mig, det har hänt! Jag är faktiskt så impulsiv och spontan! Men även sådär halvkorkat, galet naiv för jag trodde helt klart jag kunde göra denna bok rättvisa och endast ändra ett ord här och där.
Jag minns så väl i skolan under Svenska lektionerna när vi pratade om den där förbannade röda tråden. Missförstå mig rätt, ännu en gång, jag älskar röda tråden.. man behöver den där röda tråden. Men som 14-årig envis bitch lyssnade jag inte på ett enda ord om den där tråden. Jag gillade ju inte ens syslöjd, våga inte få mig gilla trådar nu!
Så även om jag lovade över min döda kropp att jag bara skulle ändra lite här och där, behövde jag faktiskt göra mer än så.
Ja alltså.. det blev ju trots allt; Ett kapitel raderat och några tillagda, ord bytta, meningar flyttade, händelser hit och dit, karaktärer bye bye och röda trådar överallt.
Det hände mycket i boken trots avslut för flera år sedan. Men det var underbart att sticka näsan i deras drama ännu en gång.
Det är trots allt något alldeles speciellt med den här boken...
Minns ni när jag skrev att jag mådde som sämst under den här boken? Tja, det kommer ni märka. Jag hade det som tuffast när jag var emellan 14-15 års ålder. Jag var olyckligt kär och försökte distrahera mig med andra killar som var idioter emot mig. Hade självskadebeteende och självmordstankar som ledde till ett patetiskt självmordsförsök. Jag förlorade min bästa vän, en kritvit Golden Retriever. Jag träffade en kille som tog min oskuld genom våldtäkt som sedan pågick under några månader. Jag ville inte äta någonting för att jag hade viktsnoja. Jag hade det tufft i skolan för min ADHD-tonårshjärna och tja... allt det ledde till denna boken. Min undanflykt.
Jag var förbannad på allt när jag skrev denna bok. Jag var arg på skolan. Jag var arg på folk runt mig. Jag var arg på världen. Jag var arg på mig själv. Det var alldeles för mycket ilska i min lilla kropp och jag tror ni kommer känna alla mina känslor genom boken.
I en perfekt värld skulle jag skriva om alltihop. Men detta är allt annat än en perfekt värld, som Skyler säger. Så ja, det finns en hel del ni kanske inte vill läsa om i boken.
Men jag hade inte hjärta att radera all drama. Alla svordomar. All high School drama. Allt vuxeninnehåll. Allt olämpligt. Allt som inte var korrekt. Allt som blev knas och tok. Allt gjorde denna bok sådär operfekt.
Operfekt perfekt.
För.. vad är egentligen Lita på mig utan allt det? Ingen aning, och jag planerar inte att ta reda på det heller.
Så.. lycka till i läsandet, du kan behöva det ;)