Benjamin Adams
Jag har inga som helst ord. Inte ett enda ord för vad som precis hände.
Jag vill dricka. Jag vill glömma. Jag vill ha den bästa natten i hela mitt liv. Och på det sättet behöver jag alkohol och tjejer. Bara för att försöka lura mig själv att sex med en random tjej och huvudvärk dagen efter är mycket bättre än mysdag med Skyler Fucking Fox.
Som inte bara är underbar, världens finaste och tjejen som lyckades krypa in under skinnet på mig; utan också en lögnare och skådespelerska.
Jag vill aldrig mer se henne. Jag vill aldrig mer tänka på henne. Jag vill aldrig ens höra hennes namn.
Och jag vill definitivt inte se hennes namn ploppa upp på min skärm en endaste gång till.
Det förvånar mig att hon inte gett upp. Varför ringer hon? Vad vill hon? Håna mig ännu mer? Inte bara krossa mitt hjärta utan också stampa på det?
Jag hatar henne.
Om det ändå kunde vore sant... För det är det inte.
Det sista jag gör är att hata henne.
Jag älskar ju den där helvetes tjejen som jag borde hatat från första stund. Och definitivt hata nu. Men jag kan inte. Det går inte att inte älska Skyler. Det säger jag för hela världen. För jag lovar och svär på hela mitt liv att lär man känna den där vackra varelsen, finns det ingen som går därifrån med en enda ond tanke om henne. Åh. Jag vill ha henne här. I mina armar. Bara för en sista gång.
Om jag visste att det var sista gången jag såg henne, skulle jag sett på henne en sista gång innan jag gick ut för sanningen...
Om jag visste att det var sista gången jag prata med henne, skulle jag sagt annorlunda...
Om jag visste att det var sista gången jag höll henne i min famn, skulle jag hållit om henne bara för en endaste sekund längre...
Om jag visste att det var sista gången jag hade tillfälle att säga att jag älskar henne, hade jag fixat fler tillfällen...
Jag hade sett på henne en sista gång, kramat henne en sista gång, kysst henne en sista gång. Jag hade gjort allting i min makt att bara få vara i samma rum som henne, för en sista gång.
Men nu är det försent.
Nu är allting förstört...
Skyler Fox
Jag vill inte gråta. Men jag kan inte annat.
*Beeep*
*Beeep*
*Beeep*
*Beeep*
"Du har kommit till 072-"
"Fan," utbrister jag förbannat och slänger mobilen på sängen. Som med en duns landar på golvet.
Jag ger ifrån mig ett skrik samtidigt som jag låter tårarna rinna över i ögonen.
Jag hatar mitt liv så mycket. Jag vill bara lägga mig och dö.
Jag vill inte vara här.
Att få en panikattack av Benjamin Adams trodde jag aldrig skulle hända.
Jag vet knappt vad som händer. Tiden under panikattacken är helt.. svart.
Det enda jag vet är att jag vaknar upp på golvet.
I min egna pöl av blod.
Jävla rakblad till bästa vänner.
Benjamin Adams
"Jag får inte tag på henne," mumlar Liam lågt. "Tänk så har hon-"
"Ring ifrån min mobil då om det är så jävla viktigt," svarar jag irriterat. I denna stund orkar jag inte ens höra hennes underbara röst och vill därför absolut inte vara i samma rum som han ringer henne i. Men han fattar självklart inte det. Trots 3 rum byten och den lilla detaljen att jag sa det till idioten. Det är galet hur korkad han är, spelar eller ej. Han är fan korkad rakt igenom.
Jag lägger över all min energi på honom just nu. Försöker fokusera på annat genom att störa mig på allt han gör. Andas, tittar, pumpar blod, tänker. Spelar ingen roll om jag ens märker av det, hör, ser eller ens tänker på om han gör det. Det irriterar mig nästan ännu mer då.
Jag lyssnar försiktigt trots att jag försöker att inte när han håller min mobil mot örat väntandes på att Skyler ska svara.
Efter bara några sekunder som egentligen kändes som 3 år, lägger han på och ser allvarligt på mig.
"Jag bryr mig inte ett jävla skit," börjar han allvarligt. "vad fasen som hände mellan er. Men jag vet att du älskar och bryr dig om henne ändå. Så lyssna jävligt noga nu.. om hon ringer upp; spelar inte någon roll när eller var, du ska svara. För vi måste veta om hon lever. Vi har för fasen inte räddat livet på henne tusen gånger för att sedan sitta här medan hon säkert gör något otroligt korkat. Jag vet att du är bra på att skådespela, så spela en jävligt bra roll nu"
Med den allvarliga rösten till hans förbannade ansikte kan man inte göra annat än att nicka.
Jag skulle aldrig erkänna det högt. Men jag är en aning rädd för honom just nu.
Men han har rätt. Jag vågar inte tänka på vad Skyler kan göra just nu. Jag vet mycket väl vad hon är kapabel till.
Efter att Liam frågat triljoner gånger vad fasen som hände, förklarar jag kortfattat.
Allt detta börja egentligen efter Lukes besök. Jag var aldrig säker på om Skyler var med på Lukes plan eller inte. Tills jag smält allt och både loggat in på min och hennes dator. Det skrämde mig att jag skulle få reda på sanningen och nu i efterhand ångrar jag mig delvis. För det var inte positivt jag fick ut av det.
"Detta är våran gata," förklarar jag och visar på min dator när jag sökt på google.
"Ja men-" han tystnar. "Varför står det 2016? Ert hus finns ju inte ens med här?"
"Exakt," jag nickar. Söker på vidare på mitt namn.
"Din.. ditt hus existerar inte?" Liams röst avslöjar inte hur chockad han är. Men det gör hans otroligt chockade ansikte.
"Nope," svarar jag lågt och visar både Sam's och Leah's o-existerade hus. Till sist loggar jag in på något som Liam tappar hakan över.
"Du har fucking tillgång till detta utan ett ord till mig?" Ryter Liam och ser över FBI-databas som låter mig styra allt och lite till.
Jag söker på min adress högst upp i sökrutan och visar övervaknings kameror. Den på vår gata visar ingenting. Det finns inte en enda chans att någon skulle hitta mig, Leah eller ens Skyler här.
"Luke kan inte spåra mig hit," säger jag lågt. "Han skicka inte Skyler hit själv. Han behövde hjälp av Sam. Det var han som fixa in Sky här. Inte någon jäkla adoptiv-skit. Luke! Och här kommer hemskaste av allt, Sky var med på allting från början"
Jag sliter upp Skylers dator, visar Skylers meddelande fram och tillbaka från hans pappa, läser högt för Liam;
"Luke; 'jag förväntar mig jävligt mycket av dig Skyler. Bevisa för i helvete att du är min dotter nu. I vår familj begraver man inte huvudet under sanden. Gör du mig besviken nu, hände det värre saker med dig än Adams'. Skyler; 'behövs inte hot Luke, planen är skriven i sten. Jag sköter detta, jag är trots allt en Fox. Benjamin är så gott som din'"
Jag hatar sista meningen. Inte bara för att det låter som Luke hade någon jäkla crush på mig. Jag är inte Lukes. Om någon så är jag Skylers. Trots allt detta.
Jag är hennes...
"Det.. Detta kan inte stämma," Liam ser chockat på skärmen. Sliter åt sig datorn och bläddrar nedåt. "Hur länge har du vetat detta?!"
"En timme eller så," svarar jag och sliter handen igenom håret. "Försöker fortfarande smälta detta. Än så länge håller jag manligheten jag har kvar kärt, för inte har jag gråtit än, inte sant?"
"Sky kan inte göra såhär mot oss," han ångrar sig fort. "Dig menar jag!"
Jag himlar med ögonen. Ännu en gång rivs min hand genom håret.
Precis när jag ska dra undan, tar hon tag i mitt hår. Ingen brukar få röra mitt hår. Aldrig någonsin. Men det känns så rätt...
Det kändes rätt. Trots att allt var fel.
Vad vi behöver är ibland inte rätt för oss. Kanske något vi vill ha, är bättre än något vi tror vi behöver. Kanske klarar vi oss fint utan extra hjälpen vi tror vi behöver. Kanske kan den vi vill ha hjälpa till och behövas lika mycket som den vi tror vi behöver. Kanske, är Jasper inte din stora kärlek. Kanske är inte Jasper rätt för dig. Kanske, bara kanske, kommer du få mer ont utav det än gott.
Brevet var fel. Men ändå rätt. Precis som Katy Perry's; I kissed a girl. Allt var rätt och allt var fel, allt var allting. Men brevet ledde till något gott, trots allt.
"Vad gör du här?" Frågar jag med ett leende, och Skyler ler generat ner i golvet innan hon ser upp på mig igen. "Jag.. läste ditt brev"
Mitt lyckliga leende byts ut mot osäkert. Men istället för att hon ska klaga, eller skrika på mig. Börjar hon smått springa mot mig och innan jag hunnit reagera har hon kastat sig i min svettiga famn.
Det är ofta hon varit i min famn.
"Mys med mig," kräver jag och tar hennes hand där hon står framför mig.
"Du är en sån mamma gris, eller kelgris, jag har inte bestämt mig än," flinar hon.
"Ingen mamma gris, isåfall en Skyler-gris," svarar jag. "Men de kan vara både Skyler-gris & kelgris, lite av både"
Jag flyttar inte ens så hon får plats, utan drar försiktigt ned henne hos mig och drar över täcket över våra kroppar. Mina armar hamnar som vanligt runt hennes midja, och hennes händer på mitt nakna bröst.
Första men inte sista gången vi myste i min säng. Det var fler gånger till efter det. Men förmodligen blir det inga mer.
Inga mer nästan-kyssar heller.
Inga mer människor hon spelar min flickvän för.
Inga mer kramar som behövs för att må bra.
Inga mer treor eller dubbelhakor på sms.
Inga mer tillfällen jag tvingar på henne myskläder och ta bort hennes förbaskade smink.
Inga mer flörtiga sms eller bitningar i läppar.
Inge fler kyssar.
Inga fler övernattningar hos mig.
Inga mer stunder mellan mig och Skyler.
Är det verkligen över? Hon och jag? Det hade inte ens börjat. Vår resa hade inte börjat... Det gör mig inte bara förbannad utan också besviken. Jag förväntade mig så mycket mer.
Jag förvänta mig att hon skulle vara jobbigare än Liam och därför vara svårare att få bort än en överglad Golden Retriever.
Inte trodde jag att Skyler Fox skulle ge upp.
I och för sig, trodde jag inte det om mig själv heller.
Men... jag föll ju för henne trots allt. Så det finns inte mycket man förvånats över längre.
Skyler Fox
När rakbladet trycks mot huden på armen rycker jag hårt till åt sidan. Huden delar sig som en ihållig vägg och det börjar rinna blod från de så kallade väggarna. Som små, små hål ut från den höga kanten. Jag trycker inte något förbannat papper mot det utan låter det rinna och droppa på det vita lakanen. Jag låter mig själv andas ut och lugnas.
Benjamin kanske behöver cigg för att lugna sig.
Men jag behöver smärtan. På något galet sätt lugnar det mig.
26. Jag kan räkna det till 26 blödande sår. Jag börjar må illa och så fort jag ser på det röda geggiga armarna svartnar det. Men bara för en sekund. Det är alltid min signal att fortsätta bara en liten sekund till. Men jag klarar det inte. Mina armarna vägrar lyda. Hela min kropp är som nedsövd. Jag lyckas tillslut lägga ned rakbladet under ena madrassen och sedan dra täcket upp till hakan. Under täcket river mina naglar på mina sår; nya som gamla, och får det att svider och blöder ännu mer. Jag vill egentligen bara förblöda här. På platsen jag hatar. Min alldeles egna säng. Hos människan som jag inte kan hata, men som hatar mig. Annars hade han aldrig släpat hit mig, låsa in mig på mitt rum utan så mycket som ett litet hej, hur mår du eller ens ett svärord. Mat eller vatten fick jag inte heller, inte för att jag skulle kunna få i mig något ändå...
Varannan sekund slocknar det för mig men jag ångrar inte att jag gjorde mig av med allt blod jag nu nästan kan simma i. Det är äckligt och blött att jag både ligger på blodet, täcket är fullt av det och sen att det aldrig slutar blöda från självaste källan gör det inte bättre heller. Armarna svider som tusan och jag tar in smärtan. Påminner mig om att jag förtjänar den. Mest i hela vida världen. Det finns ingen lika äcklig, ful, värdelös eller självisk i hela världen som lilla jag. För visst ligger jag här och tänker inte på någonting annat än mig?
Jag borde tänka på hur jag förrådde Benjamin. För det gjorde jag. Till en viss del, vill jag säga. Men jag vet att jag aldrig kommer kunna förklara det för honom.
Han kommer aldrig ge mig en chans.
För jag förtjänar det inte. Därför ska jag låta honom vara. Han förtjänar bättre.
Han förtjänar ett Skyler-fritt liv.
Kanske förtjänar hela världen det? En Skyler-fri värld...
Hoppas jag iallafall trivs lite i helvetet.
-
Jag lipar. 20k har läst MIN egna lilla "bok" det är GAAAAALET! I love u töntar såååå mycket!! Ni är helt otroliga, bääääst är niii! Finner inga ord... Återkommer. WAIT FOR ME <3333
Med kärlek <333