Med ryggsäcken slängd över ena axeln börjar jag gå bort mot den stora byggnaden där din skola befinner sig. Jag har inte meddelat dig om att jag kommer men det är min plan, om du inte är förberedd så kommer du inte att kunna komma på en ursäkt om jag upptäcker något som jag inte vet om. Jag hoppas innerligt att så inte är fallet.
För en gångs skull är jag inte exalterad över att träffa dig för jag har en stor klump i magen och tårar i halsen, något känns fruktansvärt fel och jag kan inte riktigt avgöra vad det är.
Väl inne i den stora byggnaden frågar jag runt efter ditt namn och får snart ett rumsnummer uppläst där du tydligen ska befinna dig. Osäkert rör jag mig genom de långa korridorerna och försöker att lokalisera mig så gott jag kan tack vare numren som står skrivna på väggarna som i ett hotell. Numren börjar att närma sig ditt och obehagskänslan i maggropen byggs på ännu mer.
När jag står utanför dörren så lyfter jag handen för att knacka men ångrar mig mitt i rörelsen. Kanske är det här inte en så bra idé. Jag är inte alls förberedd på det faktum att jag kanske kommer att upptäcka något som jag verkligen inte vill få reda på. Jag lever hellre ovetandes än att faktiskt se något som kan krossa mitt hjärta med egna ögon. Men mitt i mina tankar ser jag hur handtaget trycks ner och dörren öppnas inifrån.
"Du ser bra ut Jakob, kom igen nu innan vi blir se-" din mening avbryts när du vrider på huvudet från att ha stirrat in i rummet till att numera möta min osäkra blick.
"Felix?" Flämtar du fram och jag förblir tyst och stilla ända tills du drar in mig i din famn och jag vågar slappna av en aning för att knyta armarna runt din nacke och andas in din doft. Du verkar trots allt glad att se mig.
"Vad gör du här?" Yttrar du sedan förvirrat och skjuter mig en liten bit ifrån dig för att kunna svepa med blicken över min kropp som jag medvetet klätt i för stora kläder så att du inte ska upptäcka hur mycket jag gått ner. "Eh jag, jag ville överraska dig" yttrar jag försiktigt och ler svagt vilket du besvarar innan en okänd kille dyker upp i dörröppningen och går förbi dig för att förvirrat flacka med blicken mellan mig och dig. "Jakob" yttrar du och fäster blicken på den okända killen, genast stelnar jag till. Så det här är alltså Jakob.
"Det här är Felix, min pojkvän" yttrar du med extra betoning på ordet pojkvän och jag undgår inte den långa menande blicken ni delar vilket får obehaget att stiga ännu lite mer.
"Åh, trevligt att träffas" yttrar denne Jakob med en svårtolkad ton i rösten och jag skakar aningen motvilligt hans framsträckta hand men upptäcker hur hans fokus ligger på dig och jag försöker oroligt att söka efter din blick.
"Oscar, skulle vi kunna snacka lite?" Yttrar han och jag känner mig som en orolig liten pojke när jag osäkert flackar med blicken mellan dig och Jakob. Du nickar snabbt som svar och jag biter mig löst i läppen. "Sure" yttrar du snabbt innan du äntligen möter min blick och sänder mig ett ursäktande leende. "Kommer snart baby, du kan väl gå i förväg ner mot aulan där du kom in?" Yttrar du och jag hinner inte ens svara innan du kysser mig ömt på pannan och nickar mot Jakob att följa efter dig när ni går bortåt längs med korridoren.
Jag står kvar i chock för jag förstår verkligen ingenting, jag förstår inte vad som just hände och jag förstår inte vad som kommer att hända härnäst.