Finnick Donovan
"Leah, smyg tystare!" Klagar jag med ett skratt och Leah skrattar högt. "Sch!"
Leah är som lillasystern jag aldrig fick och jag älskar henne så otroligt mycket. Jag älskar att jag är den som får släppa allting för att Adams behöver ensamtid och därför passa Leah. Jag förstår honom dessutom, han har henne dygnet runt och får uppfostra henne helt själv. När han var elva fick han ett jobb. Jobb som storebror 24 timmar om dygnet. Utan betalt, får jag tillägga. Han fick växa upp och bli pappa ett år senare när deras pappa gick bort. Han har aldrig klagat eller önskat att det var ogjort. Jag har aldrig ens sett Adams sucka eller göra en ledsen min över att passa sin lillasyster.
Det har varit en omställning att Skyler är tillbaka i hans liv. Jag menar; jag och killarna har fått passa Leah mer än någonsin. Men missförstå mig rätt, han skiter inte i Leah och detta är egentligen inget negativt. Faktiskt så är det en positiv sak.
Äntligen lever han det tonårsliv han förtjänar, för snart är han vuxen på riktigt utan att ens hunnit leva och njuta av sitt liv.
Jag tror Skyler är lösningen på det. Jag tror Skyler kan få Adams att leva igen, på riktigt. Men.. jag tror också Skyler är den enda personen som kan krossa honom värre än i hans mardrömmar. Jag kan inte ens förställa mig helvetet som bryter ut här på jorden om Skyler skulle krossa hans hjärta...
"Benji och Skyler!" Utbrister Leah tyst och ser förväntansfullt på mig när vi får syn på dem sovandes i varandras armar. Jag skrattar och nickar instämmande medan jag kort på dem där de ligger i soffan för att lägga ut på Instagram med texten;
"Bro, don't kill me, men seriöst, sötaste jag någonsin sett! :) @/BenjaminAdams @/SkylerFox"
Det tar inte lång tid innan Liam gillat och kommenterat bilden.
@/LiamFknWade
"HAHAHAHAHA OMG ON MY WAY, gör inte ett skit Finnick, jag vill väcka dem!! @/Thomas98 kom igen brorsan, rör på dig! Du ska med ;) #AdamsYou'reSooooDead"
Sekunden efter det trillar ännu en kommentar in.
@/ThomasKnight
"Liam... Är du säker? För det är nog du som är död efter det;) men visst, Finnick gör dig redo, vi är där om 5 :)"
@/FinnickDonovan
"Idioter, inget jag skulle rekommendera ;) men visst, ses snart. Får jag också fråga vad fan ni skrev en chatt i mitt kommentars-fält för?! Nu vet fan hela världen vilka töntar ni är ;)"
"Finnick, varför håller Benji om Skyler? Fryser hon?" Frågar Leah förvånat och lägger huvudet på sned för att studera hennes storebror och nya rumskamrat. "Varför tar hon inget täcke?"
Jag ler. "Jo Leah, så här är det. Ibland när människor gillar varandra och är på myshumör håller de om varandra"
"Så Skyler och Benji är kära?" Frågar Leah och spricker upp i ett väldigt stort leende.
Jag skrattar till. "Yep, det är de säkert"
Att Adams och Skyler är kära i varandra kan till och med en blind se. Eller, ja, jag vet iallafall att Adams gillar Skyler. Annars hade han aldrig gjort som han gjort. Han hade kastat henne i sängen, slitit av hennes kläder och sedan bara följt sina egna behov. Missförstå mig rätt igen, Adams bryr sig om folk och skulle aldrig göra något hon inte velat - men när han mår skit och folk erbjuder sig sin kropp försvinner den där sidan av Adams som tar det försiktigt. Det är en av anledningarna till att han inte älskar med oskulder, eftersom han inte riktigt skulle ge en bra första upplevelse.
Då har han faktiskt respekt för tjejer (även de han inte känner det vi säga) och vill att de ska ge deras oskuld till någon som bryr sig en smula om dem och så det blir speciellare än hans första.
Jag kan inte direkt säga att första gången för mig var så speciell heller, iallafall inte för tjejen. Det var en tjej som jag varit kär i, i vad som känns hundra år, och en dag började hon plötsligt visa intresse. Vilket förvånade mig men jag var för kär och dum för att inse att det var fejk.
Vackra, speciella Zoey. Under ett par veckor hade hon visat intresse, börjat umgås med det gäng jag var med i. Hon satt alltid bredvid mig, kramade mig hela tiden och gulligullade. Tillslut tog jag mod till att bjuda ut henne. Herregud, jag var så nervös! Hon blev överlycklig och slängde sig i min famn och sa att hon alltid väntat på detta. Dejten gick perfekt och det kändes som en sån där oroväckande bra novell-saga-skit. Jag levde i en saga, jag levde lyckligt. Jag trodde allt skulle vara hur underbart och perfekt som helst nu men.. nej...
Det fortsatte ett tag, det gjorde det. Men alla sagor har ett slut, mitt blev olyckligt och innan storyn var slut.
Skolan rullade på och jag skulle dra hem, istället blev jag upptryckt emot väggen av Zoey.
"Hej," flinar jag och ser på Zoeys lyckliga leende.
"Kan vi inte dra hem till mig?" Frågar hon leendes. "Jag är ensam hemma"
Jag kan inte undgå att le större. "Visst baby"
Zoey skrattar till nervöst och kysser min kind innan hon tar min hand och drar med mig ut till min moppe.
Direkt när vi kommit hem till Zoey blir jag uppspelt. Jag kan inte undgå att dra henne intill mig, ta nyckeln ur hennes hand och låsa upp samtidigt som jag trycker upp henne emot dörren och kysser henne våldsamt. Hon besvarar genast mina kyssar och biter mig löst i läppen. När jag fått upp dörren drar jag med henne in och låser efter mig. Än en gång trycker jag upp henne emot dörren och kysser hennes hals, hon stönar lätt och jag ler emot hennes hud.
"Mitt sovrum," viskar hon och med de 2 orden blir allting perfekt. Jag förstår precis. Precis vad hon menar och vill. Jag biter mig i läppen innan jag lägger mina händer på hennes ass. Endast för att visa att hon ska hoppa upp.
"Hopp upp," flinar jag och hon hoppar upp med benen runt min midja. Mina händer ligger kvar medan jag kysser henne igen, samtidigt som jag smidigt går upp trappan. Måste hon ha sitt rum på övervåningen? Pft.
Mina läppar bränner efter kyssarna på hennes hals och jag vill ingenting hellre än att kyssa henne igen. Men istället puttar Zoey ner mig i hennes breda välbekanta säng och jag ger ifrån mig ett morrande. Ska hon lämna mig ensam här i sängen? Jag känner mig väldigt ensam...
Efter alldeles för lång tid har hon krupit upp över mig, med hennes ben på varsin sida av mig. Killars svaghet att känna det motsatta könet emot sitt.
Hon kysser mig, och hela min värld byggs upp igen efter bomben som rasade allt. Hon gör min värld hel igen. Hon får mig vilja leva. Hon får mig att inse att livet är något att kämpa för. Hon.. hon är något att kämpa för.
"Jag älskar dig," viskar jag leendes och Zoey spricker upp i ett lyckligt leende och kysser mina läppar igen.
"Och jag dig," besvarar hon och backar undan för att ta tag i min T-shirt. Hon drar den smidigt över mitt huvud och smeker sedan min mage med både händerna, läpparna och tungan. Det känns som att hela jag fattar eld och jag slutar andas. Endast för att elden ska få syrebrist och dö. Men det gör den inte. Jag fortsätter brinna, värmas upp av Zoeys beröringar.
Tillslut får jag nog och sliter av henne hennes tröja och slänger den på golvet. Jag fattar inte ens att detta händer. Jag var så lycklig, det var hemskt...
Jag hjälper henne få av mina byxor innan hon tar av sig sina, nu ligger vi där hånglandes i underkläder i Zoeys säng. Jag önskar jag kunde säga att det inte var min lyckligaste stund i hela mitt liv - men det var det och är fortfarande. För äntligen fick jag tjejen jag alltid älskat.. problemet var bara att... Jag kan inte älskas tillbaks.
"Vill du verkligen?" Frågar jag Zoey osäkert. Jag hade alltid varit redo för detta, och jag avskyr att erkänna det, men jag var inte ett dugg nervös. Jag borde, men var inte.
"Vill ingenting hellre," ljög hon och jag gick på varenda ord.
Dagen efter visste alla vad som hände hänt dagen innan, först blev jag förvånad. Tjejer brukar bara berätta för sina absolut bästa vänner och inte tycka om ifall någon annan än dem får reda på det. Tro mig, jag vet hur de är. Liam har fått stryk av tjejer tusantals gånger för att han "råkade" berätta för någon annan.
Men allihop visste, inklusive Paul. Först gratulerande han mig till skolans populäraste tjej som min flickvän. Sedan ändrades hans glädje för oss till ilska när Zoey kom och gav mig en kyss.
"Jag måste berätta något," sa han högt och allas blickar vändes emot Paul.
"Paul, nej," protesterar Zoey och jag ger henne en förvånad blick. Vet hon vad han ska säga?
Istället för att prata med alla andra vänds nu Pauls blick emot mig. "Zoey är inte din flickvän, hon är min"
Ett nervöst skratt slinker ur mig. "Ja, eller hur?"
"Det.. Det är sant," mumlar Zoey bredvid mig och hela min värld rasar på nytt.
"Nej," protesterar jag chockat. "Hur..? När? Varför?!"
"Jag använde dig för att.. för att komma åt Paul, den jag verkligen vill ha," förklarar Zoey. "Att ligga med dig... Var bara ett sätt att få honom fatta att jag vill ha honom som min eller inte alls"
"Den där lille jäveln gav mig ett ultimatum," berättar Paul. "Antingen bli hennes pojkvän eller sluta hångla bakom ryggen på dig," jag slutar andas, sliter åt mig min hand och backar ett steg. "Jag valde att inte bli någonting alls till henne, för jag trodde henne inte"
Folk runt omkring har nu börjat prata och vissa till och med skrattar åt mig.
"Men jag menade allvar," fortsätter Zoey och jag vill slå till henne. Jag vill på allvar slå till henne, skada henne precis som hon skadar mig. "Så jag låg med dig, Finnick, låtsades vara din flickvän, låtsades vara kär i dig.. låtsades älska dig.."
Hela min värld blir svart, människorna framför mig blir måltavlor och i min hand är kniven. Vapnet som ska döda dem. Men istället hugger jag kniven i mig själv. Jag vill inte leva. Jag vill inte sitta här ännu en dag och veta att ingen älskar mig.
Jag vänder mig om, ignorerar alla röster som skriker på mig och lämnar skolgården. Jag går, går och går. Tillslut stannar jag, framme vid mitt mål. Framme vid tågrälset. Jag stannar, sätter mig ned och bara väntar. Plötsligt hörs det. Hörs det där efterlängtade ljudet. Av ett tåg långt där borta. Kan de inte köra fortare? Få det överstökat?
Brrrrr... Brrrrrr... Brrrrr..
Telefonjävel. Jag krånglar ur den ur fickan och klickar på svara efter att tydligt läst namnet. Thomas.
Kanske borde jag säga hejdå? Till honom iallafall?
"Mm?" Hälsar jag frånvarande och ser på tåget som just nu kommer upp i mitt synfält.
"Vart fan är du?" Ryter Thomas till svar. Han skriker aldrig? Varför måste han göra det just idag? "Kom igen, jag kommer och hämtar.. - Vafan är det för ljud? Finnick är det där ett tåg? Vart är du?"
"På väg till en vackrare plats," svarar jag lika frånvarande.
"Finnick för helvete! Nej! Gå bort där ifrån! Jag ber dig! Nej, jag befaller dig! Finnick, våga inte lämna mig! Don't you dare! Akta på dig nu! Nu!" Skriker Thomas ilsket i telefonen men jag lyssnar inte. "Jag hämtar dig, okej? Du får bo här, börja om! Bara akta på dig!"
Jag lyssnar fortfarande inte, bara ser på tåget, räknar ner de få sekunder som är kvar.
"Finnick!" Skriker Thomas och jag hör hur stressad han är. "Fuck, fan i helvetes jävla fucking skit! BORT!"
"Hallå? Vad fan gör du?" Skriker en annan röst och jag vänder mig stressat om. Att någon skulle vara här var inte planerat. En blond vacker tjej, säkert i min ålder, ser på mig med stress i blicken och innan jag vet ordet av det har hon tagit tag i min arm ryckt undan mig innan tåget har åkt förbi.
"Varför i helvete gjorde du så för?" Ryter jag ilsket och rycker åt mig armen. "Helvetet.. Helvetet var nästan över!"
"Jag räddade ditt liv! Du borde tacka mig!" Blir hennes svar men jag trycker bara mobilen mot örat igen.
"Thomas, för helvete, rör på dig då!" Svarar jag vresigt. "Kom och hämta mig!"
"Din jävla-"
"Älskar dig med," svarar jag oberört. Vänder mig om och går iväg, ännu en gång. Men med ett annat mål. Målet om att förstöra mitt egna liv utan att som helst döda mig. Jag ska göra ett levande helvete.. För mig själv.
Jag vill skratta åt minnet. Paul och Zoey var så löjliga. Thomas var.. ganska o-löjlig. Men jag, jag var värst. Jag var så jävla överdriven och så otroligt korkad. Jag kan inte riktigt fatta att jag lät en tjej förstöra mitt liv. Sen dess har jag aldrig rört en tjej på det sättet igen. Jag har aldrig hållit en någon i handen, kysst någon, kramat någon, gått ut på dejt, jag har aldrig gillat någon igen. Jag lever inte längre.
Jag höll mitt löfte, jag dödade mig själv på insidan. Jag gjorde ett helvete för mig själv.
Och nu, nu är det dags för ett nytt löfte.
Att hitta den där tjejen som räddade mitt liv. Efter 2 år.. förtjänar hon sitt tack.
"Finnick!" Viskar Liam högt när han kommer in i köket. "Oh my god, detta är så jävla kul!"
Jag skrattar. "Visst, okej"
Thomas kommer in i köket och ger mig som vanligt ett av sina leenden. Som betyder; 'är allt okej? Finns här, prata med mig innan det blir värre'.
Jag nickar till Thomas och inser sedan Liams hink i hans hand. "Varför-"
"Sch, knip igen käften, Finnick," svarar Liam med ett roat leende. Thomas suckar medan Leah fnittrar och hoppar upp i hans famn.
Plötsligt fyller Liam hela hinken full av vatten.
"Vad i-" Börjar jag men avbryts igen.
"Finnick, jag är typ 400 dagar äldre än dig," hotar Liam. "Tror det är bäst du låter de vuxna hantera detta"
"Visst," svarar jag ironiskt. "Ser du någon?"
Thomas skrattar innan han kramar om Leah hårdare. "Killar, vill ni väcka dem med er högljuddhet eller-"
"Finns det ens något som heter högljuddhet?" Frågar Liam och ger mig sin telefon. "Filma"
Jag skakar på huvudet åt hans plan men börjat ändå filma medan jag följer efter Liam in i vardagsrummet.
"Men nej," suckar Liam när han står framför Skyler och Adams. "Så gulliga!"
Adams ligger på sidan med Skyler i sin famn, och jag inser när de påminner mig om mig och Zoey att jag.. faktiskt inte saknar henne. Äntligen.
"Betyder det att du inte ska göra det?" Frågar Thomas tyst och Liam skrattar till.
"Åhjo, jag bara ville meddela att de såg gulliga ut. Jag har faktiskt ett hjärta!" Försöker han försvara innan han höjer hinken.
"Ett hjärta som slår för bus, spratt och andras olycka," hinner Thomas fylla i innan Liam hällt ut hela hinken vatten på Skyler och Adams.
Med ett ryck vaknar både till och Skyler ger ifrån sig ett skrik. "LIAM FÖR HELVETE!"
"Oj..." Säger Liam med en orolig min. "Det var verkligen inte-"
"Inte meningen?" Ryter Skyler och tar sin ena hand för pannan. "Liam.. Du har verkligen dödslängtan"
"Åh nej! Vad rädd jag blir!" Skriker Liam ironiskt. "Adams rädda mig från din gulliga lilla flickvän!"
"Faktiskt," börjat Adams och ställer sig upp. "Så är jag på Skylers sida"
Liam flinar. "Game on bitch"
"Kalla mig aldrig det igen," skrattar Adams och pekar sedan fuck you åt mig. "Finnick, stäng av den där jävla telefonen"
Liam flämtar till medan vi andra skrattar. "Det är min älskling! Säg aldrig så igen!"
"Kasta inte vatten på mig så får vi se," flinar Adams och Skyler suckar.
"Om ni idioter är klara nu, ska jag duscha," avbryter hon med ett skratt och jag ler.
"Det ser ut som du redan har det," svarar jag och Liam skrattar innan han ger mig en high five, lite komiskt att jag fortfarande filmar.
Liam fortsätter sen lika road som innan. "Skyler, gå och duscha så kan vi äta pizza sen!"
Pizza? Nej.. Jag har saker att göra, tänker jag medan jag slutar filma och ser över på Liam. "Jag kan inte"
"Vadå kan inte?" Frågar Thomas och ger mig en orolig blick.
"Det har gått 2 år, släpp det," suckar jag åt Thomas och han besvarar min den med sin egna.
Han låter mig aldrig vara ensam, han tror att jag fortfarande har dödslängtan.
"Vart ska du?" Frågar Skyler vänligt.
"Hem," svarar jag och Thomas rynkar pannan.
"Vadå hem? Vad ska du göra hemma själv?"
Jag skakar på huvudet. "Åh.. inte hem, utan hem-hem. Tillbaka till min gamla stad, jag har en flicka att hitta"
-
OMG OMG OMG OMG. HAR TYP BRYYYYT, SÅ LYCKLIG! KOM PRECIS PÅ MITT NÄSTA PROJEKT!!! :)))))
Ska skriva en mini novell om Finnick! Om hans speciella flicka som räddade hans liv! Sååå spännande! Vem skulle läsa? :))))
Love O <3333