Evelines tredje år på Hogwarts börjar med en hel del omställningar. Ministeriet vägrar tro på Voldemorts återkomst, trots alla bevis som finns, vilket är början på en oroväckande utveckling.
Mörkret smyger sig närmare och Eveline känner att hon beh...
Hoppsan! Denna bild följer inte våra riktliner för innehåll. Försök att ta bort den eller ladda upp en annan bild för att fortsätta.
Det tysta rummet sträckte ut sig till synes i det oändliga och få pelare av ljus slapp in genom högt sittande fönster lite här och var. Jag strosade sakta fram medan jag betraktade all bråte som låg i drivor och högar så att hela rummet blev en enorm labyrint av saker. Det var rogivande att bara gå där och lyssna på tystnaden. Mina tankar och alla känslor lugnade ner sig. Oavsett vart mina föräldrar ville att jag skulle ta mig efter skolan så skulle det gå bra. Jag hade varit med om värre och jag kunde faktiskt försvara mig. Jag hade tagit mig igenom deras hårda lektoner och jag hade klarat av att vara ensam med dem tidigare. Det enda som oroade mig var att Voldemort visat intresse för mig då jag uppenbarligen var användbar. Jag var inte säker på hur mina föräldrar skulle se det. De hade alltid sagt att jag skulle vara en gåva åt honom, men nu kändes det som att jag var mer ett hot mot deras ställning som Dödsätare. De oroade sig säkert för att han skulle favorisera mig och inte se deras del i det hela. De ville bli uppskattade och få hög status, men när Voldemort bara sett mig och inte dem hade de säkert ändrat inställning. Säkert skulle de fråga vad jag gjort för deras Herre och jag undrade om de kände till att Voldemort personligen tackat mig för min insats vid befrielsen av fångarna i Azkaban. Om de visste att Voldemort dessutom förärat mig med att säga att jag gärna fick be honom om en tjänst så låg jag illa till. Voldemorts tacksamhet var högt skattad och de skulle säkert känna att jag stulit den av dem. Det var dem de ville att han skulle tacka, men han hade tackat mig istället.
Jag kom till en pelare av solljus som lyste upp ett märkligt, men bekant skåp. Jag släppte mina dystra tankar och gick dit. Det var det där bortförtrollningsskåpet som Montague kastats in i av tvillingarna Weasley. Nyfiket gick jag närmare för att titta på det. Det var ett märkligt skåp, men rätt häftigt. Jag kände magin i det. Det kändes trögt och sömnigt, som om det var mycket gammalt och hade stått stilla i århundraden. Jag vet inte hur gammalt det var, men magin tycktes sovande.
Efter att ha beundrat skåpet en stund drogs jag vidare mot några glasmontrar med intressanta instrument i. Jag hade ingen aning om vad det var för något, men de såg spännande ut. Mina steg styrde vidare in bland alla fascinerande föremål. Jag kunde nog ha ägnat dagar där inne, men efter vad som kändes som flera timmar så valde jag att avluta min upptäcktsfärd. Det skulle komma fler tillfällen. Jag hade trots allt två år kvar i skolan då jag kunde besöka rummet.
Jag var på väg ner för den stora trappan mot entréhallen när Draco kom upp för trappan från fängelsehålorna med stressad uppsyn. Vi stannade när våra blickar möttes och jag såg frågande på honom. Sedan kom han springande mot mig och kramade mig hårt så fort han var framme vid mig. ”Har det hänt något?” undrade jag förvånat medan jag kramade honom tillbaka. Då han stod på trappsteget nedanför mig så blev han nästan huvudet kortare än mig, vilket kändes lite ovant. Jag lade armarna om axlarna på honom medan han kramade mig runt bröstkorgen. Han svarade inte på en stund, så jag lät honom vara. Det hade nog varit en lång och känslomässig dag för honom, så han behövde säkert lite andrum. Jag ville inte börja stressa honom med en massa frågor.
Till slut släppte han greppet om mig och såg upp på mig. ”Förlåt att jag snäste åt dig... Jag var inte sur på dig, det var bara...” ”Jag vet”, avbröt jag honom mjukt. ”Jag vet att det blev lite mycket, men jag är säker på att din pappa är ute ur Azkaban snart och om inte så är i alla fall inte Dementorerna där. Det ordnar sig...” Han steg upp på samma trappsteg som mig, innan han kysste mig. ”Vet du om du ska vara hos oss i sommar? Det skulle vara roligare än om det bara var mamma och jag i huset.” Jag höll hans blick en stund. ”Jag vet faktiskt inte... Mina föräldrar har inte hört av sig än, men jag misstänker att de vill träffa mig innan jag åker iväg någonstans.” Han nickade. ”Lova att du kommer så snart du kan”, sa han sedan. ”Absolut. Tio drakar skulle inte kunna hindra mig.” Vi log mot varandra och han kysste mig igen.
Någon måste ha förklarat min inblandning med Dumbeldores Armé för Potter. Han sa inget, men följande dag när vi möttes i en korridor höll han min blick ganska länge, vilket tydde på att han visste. I alla fall när det för ett ögonblick fanns en antydan till ett leende hos honom. Det var tur att han inte ville stanna upp och diskutera saken då det fanns en risk att någon kunde höra eller se oss. Kanske att jag kunde vänta mig det samtalet efter sommarlovet, men just nu verkade inte något bra tillfälle dyka upp. För mig räckte det gott med en blick i samförstånd, men jag antar att det skulle bli nödvändigt att prata om det om Potter skulle få klarhet i det hela.
De sista dagarna passerade snabbt. En höjdpunkt var när Umbridge försökte att lämna skolan obemärkt under den stora festmåltiden, men Peeves hade fått syn på henne och jagat henne med en käpp och kastat en påse skolkritor på henne. Lärarna försökte få oss att gå in i Salen igen och stoppa Peeves, men deras försök var knappt ens halvhjärtade. Det var en underbar syn att se den ragatan fly med skrattsalvorna efter sig. Jag undrade om hon någonsin skulle få ett jobb någonstans igen. Det kunde ju inte finnas en enda vettig människa som ville anställa någon som henne, men sådana som hon hade en tendens att få tag i makt igen, tråkigt nog.
Morgonen då vi alla åkte med vagnarna till perrongen för att ta tåget till London var det vackert väder med solsken och en sommarvarm bris som svepte förbi oss. Ett brev från mina föräldrar hade kort informerat mig om att de ville att jag kom hem efter skolan, så det var inte någon tvekan längre om att de ville ha mig hemma åtminstone en tid innan jag fick åka någonstans. Jag var beredd på att invänta Serverus’ uggla, Zybi och återuppta den tidigare sommarens brevväxling. Jag hoppades bara att jag inte skulle behöva vara hemma en hel månad den här gången. Ju kortare tid jag behövde vara där desto bättre, men jag vågade ändå inte hoppas för mycket. Brevet hade varit så kort att jag fick onda aningar, men jag var inte riktigt säker på vad som väntade mig. Mina farhågor blandade sig med förhoppningar och gissningar, men i slutändan hade jag ingen aning om vad som fanns planerat för mig. Min tröst låg ändå i att Serverus skulle skicka Zybi för att hålla ett öga på mig. Fick han inget svar så hoppades jag att han skulle komma över för att se att allt var bra, så att jag skulle ha en trygghet. Ändå kändes det oroande att jag ens behövde en sådan trygghet. Det kändes oerhört osäkert och jag gillade det inte.
Mina föräldrar såg allvarliga ut när de väntade på mig på Kings’ Cross. Jag gick fram till dem och utan ens en fejkad kram, så tog de med mig därifrån. Mina farhågor om förhör och avundsjuka kändes farligt nära att besannas när jag följde med dem ut från tågstationen för att transferera oss hem. Innan jag visste ordet av stod jag på den vindpinade halvön med det gamla slottet en bit längre fram. Vinden rufsade om i det gröna gräset och trots att solen sken kändes vinden från havet kylig. Avlägset hördes havets skummande vågor och jag hoppades att min vistelse där inte skulle bli allt för oangenäm, men mina förhoppningar kändes väldigt svaga. Jag hoppades att jag åtminstone skulle överleva den här sommaren...
