𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟹 (HP-fanfic)

35.Examensprov

Under frukosten den första examensdagen var det ovanligt tyst i Stora Salen. Några mumlade trollformler, några satt med en bok framför sig och vissa satt bara med tom blick och glömde att tugga sin frukost.
Jag såg till att Draco åt något vettigt, så att han inte skulle misslyckas med proven på grund av tom mage.
Han var nog ganska nervös han med och satt med en bok bredvid tallriken som han sneglade på medan han åt.
Vi hade nästan ätit klart när Malfoys storväxta uggla landade vid oss med ett litet paket i klorna.
Narcissa hade skickat några hemlagade müslistänger som hon ansåg att skulle ge oss energi att klara dagen. De var riktigt goda när jag testade en med torkad frukt och vit choklad blandat i müslin. Draco tog en med vanlig choklad och nötter, för att sedan nicka gillande.
Vi delade upp müslistängerna innan vi lämnade frukosten.
De skulle nog komma väl till pass om vi misslyckades med att äta ordentligt under dagen.

Efter frukosten stannade femte- och sjundeårseleverna kvar i entréhallen för att invänta sina skriftliga prov.
Draco och jag satte oss i trappan och iakttog de andra medan vi väntade.
Många vankade nervöst fram och tillbaka, medan andra stod och viskande rabblade saker för sig själva. Vissa stod bara och trampade på stället med spänd uppsyn.
Draco lutade sig närmare mig.
”Egentligen är det ju lite orättvist att du ska behöva lära dig trollstavsrörelser och magiska ord då du inte ens behöver använda någotdera”, viskade han.
Jag ryckte på axlarna.
”Vem vet. En dag kanske jag får en trollstav och då är det ju bra att kunna.”
Draco sneglade lite nyfiket på mig.
”Skulle du vilja ha en?”
Jag ryckte på axlarna igen.
”Jag har aldrig prövat en, så jag vet inte om det skulle göra någon skillnad.”
Draco funderade för ett ögonblick.
”Skulle du vilja testa min?” undrade han sedan.
”Inte nu kanske, men det vore intressant att se vad jag kunde göra med en trollstav... Frågan är bara om det skulle ändra mina förmågor om jag gjorde det, så jag är ändå lite tveksam...”
Han nickade.
”Säg till om du vill prova...”
Jag nickade och vi återgick till att sitta tysta.

Halv tio öppnades dörrarna till Stora Salen igen och vi ropades in klassvis för att komma in och sätta oss.
De långa borden var borta och istället var rummet fyllt med raka rader med bänkar.

Så snart vi satt tysta på våra platser fick vi vända på proven framför oss och börja.
Samtidigt som vi vände våra papper vände även McGonagall på ett stort timglas framme vid honnörsbordet.
Jag läste första frågan som bad mig att skriva ner besvärjelsen som fick föremål att flyga och sedan beskriva de rörelser som krävdes för att utföra den.
Jag log lite för mig själv.
För mig satt den magin i armvecket. Det varken tryckte eller pirrade, men något ditåt. Jag kände i alla fall att magin börjad där för att sprida sig till mina händer, men det kunde jag förstås inte skriva. Istället skrev jag Wingardium Leviosa och beskrev sedan de rörelser som andra gjorde för att få det att fungera.

Alla var färdiga med proven innan lunch och då var de vanliga långborden på plats i Stora Salen igen.
Sedan var det dags för de praktiska proven.
Vi fick vänta på vår tur i en liten kammare bredvid Stora Salen tills våra namn ropades upp i alfabetiskt ordning.
Det var ju tur att jag hade trollstaven med mig, men lite intressant hade det varit att se allas miner om jag hade kommit in utan den och ändå utfört alla förtrollningar. Det var i alla fall roligt att tänka på medan jag väntade på min tur.
Jag ropades sedan in tillsammans med bland annat Tracy Davis, Harold Dingle och Ben Dunstan.
Jag fick gå in till en av professorerna ur Trollkarlsexamensstyrelsen.
Jag fick presentera mig, innan jag skulle få ett vinglas att sväva. Professor Tofty höjde lite på ena ögonbrynet när jag i ren nervositet glömde att säga ordet, utan bara helt sonika lyfte glaset.
Jag bet ihop lite och var glad att jag åtminstone kommit ihåg att plocka fram trollstaven.
Mina dumma fantasier innan provet hade nog inte gjort saken bättre, men jag fick se till att skärpa mig från och med nu.

När jag sedan färgade en groda orange såg jag till att göra allt rätt och jag tror att jag klarade mig riktigt bra.

Den kvällen var det väldigt tyst i grupprummet när många pluggade inför proven i förvandlingskonst. Pansy var dessutom riktigt på krigsstigen och då hon var prefekt var det ingen i de yngre årskurserna som vågade göra ett ljud av rädsla för att bli straffade. De flesta valde att hålla till i sina sovsalar för att vara på säkra sidan, vilket gjorde det behagligt lugnt för oss andra.

Efter de skriftliga proven följande dag fick vi trolla bort ett djur och sedan gå ner till växthusen för vår tentamen i örtlära.
Dagen efter var det dags för Försvar mot svartkonster och även där kände jag att jag gjorde allt som krävdes av mig.

Jag hade ett prov i forntida runskrift på fredagen, för att sedan ha en välbehövd helg med lite vila, men det var dock inte slut på pluggandet för den sakens skull. Vi hade fortfarande trolldryckskonst, astronomi, skötsel och vård av magiska djur, trollkonsthistoria och jag hade talmagi, medan Draco hade spådomskonst, så plugga fick vi göra ändå, även om det blev en paus med alla prov.

Trolldryckskonst var inte svårt alls och skötsel och vård av magiska djur hade jag inga svårigheter med heller. Teoriskrivingen i astronomi var lite knepigare, medan talmagi var en utmaning, men inte mer än jag kunde hantera.
Det praktiska astronomiprovet gick också utan problem, även om det var en hel del att hålla reda på, men jag hoppades att jag fick med allt.
När jag gick och lade mig den kvällen kändes det som en lättnad att det bara var provet i trolldomshistoria kvar.

Knappt hade jag somnat innan jag väcktes brutalt av en mycket stressad Millicent. Hon mer eller mindre rammade mig så att jag sprättade till.
”Herregud. Vad är det?” mumlade jag sömnigt.
”Hagrid och professor McGonagall har råkat illa ut!” väste hon upprört.
Jag satte mig upp.
”Vadå råkat illa ut?” undrade jag.
”De som hade sitt astronomiprov nu bevittnade alltihop. Umbridge och ett gäng andra trollkarlar gick ner till Hagrids stuga för att avskeda honom eller något, men det gick fel. Hagrid gjorde motstånd och McGonagall försökte gå emellan när de började anfall Hagrid. Hon träffades rakt i bröstet av fyra lamslagnings-besvärjelser! Hon ligger uppe i sjukhusflygeln nu. Hagrid flydde och tog sin hund med sig. Det var helt galet!”
Trots att Milli använt sig av väsande viskningar så var snart alla i sovsalen vakna.
Tracy hade varit på samma prov som Milli och stod nära dörren med nervös uppsyn.
”Hagrid får väl skylla sig själv när han inte följde med frivilligt”, sa Pansy snäsigt.
”Det var väl onödigt att ta i med våld på det där sättet och att kasta lamslagningsbesvärjelser i bröstet på McGonagall var helt huvudlöst. Hon är inte ung längre och hon kan faktiskt ha blivit allvarligt skadad”, snäste jag tillbaka.
”Knip igen, Devltree. Lek inte viktig och sluta störa när vi andra vill sova.”
”Vad sa du för något?” frågade Milli fientligt.
Pansy kom av sig.
Milli var inte någon liten tjej och knappast någon man ville bli osams med.
”Jag menar bara att vi har vårt sista prov imorgon och att vi alla behöver sova. Kan ni möjligtvis vara lite tystare?” fnös Pansy.
”Du var väldigt snabb med att anklaga Evelien, trots att det var jag som pratade mest. Lite märkligt tycker jag, men förvånad är man ju inte. Alla vet att du bara är sur för att Draco är kär i Eveline och inte i dig, så lägg ner.”
Pansy satt orörlig för ett ögonblick medan alla spänt väntade på hennes reaktion.
Säkert övervägde Pansy för- och nackdelar med att göra något, men insåg nog att hon skulle hamna i en tre-mot-två situation med Daphne på sin sida och mig, Milli och Tracy emot sig. Då var också Milli fortfarande ingen liten tjej att ge sig i kast med och Pansy var nog väl medveten om att jag var allt annat än okunnig om det togs fram trollstavar.
”Äsch”, fräste hon till slut surt och kastade sig omkull i sängen och drog ilsket täcket över sig.
Milli och jag utväxlade en blick, innan Milli och Tracy gick till sina sängar för att lägga sig.
Det hade inte behövts mer än en blick för att utväxla tacksamhet för att den ena ställt upp för den andra, samtidigt som vi tyst höll med om att Pansy var patetisk.
Jag lade mig ner igen och blev att ligga vaken en stund, innan jag till slut somnade om.
Jag hoppades verkligen att McGonagall och Hagrid var okej.