Evelines tredje år på Hogwarts börjar med en hel del omställningar. Ministeriet vägrar tro på Voldemorts återkomst, trots alla bevis som finns, vilket är början på en oroväckande utveckling.
Mörkret smyger sig närmare och Eveline känner att hon beh...
Vi fick snart sällskap i kupén av Vincent Crabbe, Gregory Goyle, Millicent Bullstrode och Tracy Davis. Precis när tåget började röra sig steg även Pansy Parkinson och Daphne Greengrass in genom dörren. Pansy såg oerhört högfärdig ut med sitt prefektmärke på kläderna och satte sig med viktig min mittemot Draco. ”Jag visste att du var den andra prefekten”, sa hon och log mot honom. Hon såg lite överdriven ut när hon blinkade flirtigt mot honom och liksom sneglade med huvudet på sned. ”Vi måste gå till prefekternas vagn snart. Informationstillfället börjar ungefär tio minuter efter avgång”, tillade hon sedan viktigt. ”Ja, vi ska precis just gå”, svarade Draco och vände sig till mig. ”Jag kommer tillbaka så snart jag kan”, lovade han sedan och gav mig en kyss. Pansys viktiga min försvann för ett ögonblick och hennes ögon såg mörkare ut än vanligt, men det gick snabbt över. När hon reste sig från bänken för att följa efter Draco såg hon lika viktig ut som tidigare igen. Jag flyttade mig närmare fönstret och såg ut på förorterna som susade förbi. ”Hur var ditt sommarlov då?” undrade Millicent. Jag mötte hennes blick. ”Bra. Halva hemma och halva hos Draco. Du då?” ”Jag har nog mest varit hemma, men några dagar var jag till Tracy och några dagar var hon hos mig.”
Vi småpratade lite om allt möjligt. Tracy kom med i samtalet, men Daphne satt surt tyst och såg viktig ut. Crabbe och Goyle sa inte heller så mycket, men vaknade snabbt till när matvagnen rullade förbi oss. Vi köpte lite att äta då jag visste att det skulle kännas som en evighet innan maten serverades i Stora salen. Milli hade en kortlek och snart var vi i full gång med ett roligt parti kortspel. Tracy berättade om saker som hon läst i skvallertidningar och vi spekulerade lite i det kommande året. Det var riktigt trivsamt, även om det hade varit roligare med Draco där.
Efter en dryg timme dök Draco upp med Pansy i hälarna. ”Hej, sötis. Saknat mig?” frågade han skämtsamt och satte sig bredvid mig. ”Alltid”, svarade jag med ett leende och tog emot den kyss han gav mig. ”Jag måste patrullera korridorerna med jämna mellanrum. Det ingår i mina uppgifter som prefekt, men jag ska se till att umgås så mycket som möjligt med dig också”, tillade han och lade en arm om mina axlar. ”Kan du tänka dig att Granger och Weasley är Gryffindors prefekter? Granger är ingen överraskning, men man hade kunnat tro att de skulle låta Potter vara prefekt. Det visar att han uppenbarligen har något problem som gör att han inte är tillförlitlig.” Jag lutade huvudet mot Draco och ignorerade hans negativa prat. Han fick tycka som han ville, men jag behövde ju inte tycka likadant. Jag fick ha överseende med honom bara och hoppas att han kunde släppa allt trams snart.
Det regnade när vi kom fram till perrongen och lukten av blöt skog slog emot oss när dörrarna öppnades. Folk myllrade ut ur tåget och började söka sig dit de skulle. Jag hörde en kvinnoröst ropa på förstaårseleverna och spanade lite över och mellan huvudena på elever runt mig för att få en skymt av den bekanta röstens ägare. Professor Grubbly-Plank stod med en lykta och ropade åt förstaårseleverna att ställa sig på led vid henne. Hagrid var tydligen frånvarande. Märkligt... Draco snästa åt en förstaårselev att det skulle bli dryga straff om man inte infann sig i tid för avfärden mot slottet. Jag himlade med ögonen och fick sedan se Granger ilsket gå fram till förstaårseleven för att lugna honom och visa vart han skulle. Toppen, vilken fin början på året...
Vi gick bort mot vagnarna och jag lät blicken svepa över Thestralerna som stod och glänste i regnet. Deras vita ögon tycktes glöda och de hade drakaktiga drag över ansikte och vingar. De var nästan som skelett med åtsittande hud och gav ett lite kusligt intryck. Ingen annan reagerade på dem, så jag gav dem ingen större uppmärksamhet. De upplevdes tydligen som något helt normalt och jag ville inte göra någon större sak av det.
Vagnen sattes i rörelse så snart vi alla satt i den. Svajande och skramlande rörde vi oss mot Hogwarts medan regnet sakta droppade mot taket. Det var inget ilsket ösregn, utan ett stilla och sövande regn. Det plaskade och klafsade utanför vagnen och jag kikade ut genom fönstret för att få första skymten av det gigantiska slottet med sina mängder av tinnar och torn.
Det dröjde inte så länge innan vagnen stannade utanför den stora entrén och vi skyndade oss in för att ta oss till Stora salen. Flera elever var redan där och rösterna från dem fyllde luften med ett ihållande sorl. Folk pratade högt, vinkade åt varandra och ropade hälsningar till folk som var en bit ifrån dem. Jag följde tätt efter Draco tills vi hittade en passlig plats och satte oss bredvid varandra. Crabbe satte sig bredvid Draco med Goyle bredvid sig och själv fick jag Milli bredvid mig. Sedan satt jag tyst och såg mig om i den välbekanta salen medan den långsamt fylldes med folk. En välbekant, svartklädd figur fångade min uppmärksamhet borta vid lärarbordet och min blick drogs dit. Serverus satte sig vid bordet innan hans blick drogs ut över havet med elever. Det tog inte många sekunder innan han mötte min blick och jag log mot honom. Ett litet leende fick hans ögon att mjukna för ett ögonblick, innan han vände sin uppmärksamhet mot något annat. Min blick vandrade också vidare och jag fick syn på en kort, knubbig häxa med lockigt hår klädd i en fluffig, rosa kofta. Hon hade ett rosa hårband och ett obehagligt utseende när hon pratade med Dumbledore. Efter att ha svept fram och tillbaka med blicken över lärarbordet insåg jag att hon måsta vara den nya läraren i försvar mot svartkonster. Jag borde inte ha blivit förvånad. Inte blev jag så överdrivet förvånad heller, utan hade snarare hoppats att jag hade fel. Något med henne gav mig ett starkt obehag. Min blick mötte Serverus’ igen och den blick i samförstånd jag fick så bekräftade han mina misstankar. Vem hon än var så tvivlad jag starkt på att hon var bra.
Salen hade snart fyllts och förstaårseleverna fick tåga in och ställa sig i en halvcirkel framför lärarbordet. Pallen med sorteringshatten ställdes fram och det blev tyst och stilla i salen. Jag undrade vad hatten skulle sjunga om i år. Den brukade hitta på en ny sång varje år.
Redan vid första versen kändes det som att hattens nya sång berörde mig. Den sjöng om Hogwarts fyra grundare. Om hur de startat skolan som starka vänner, men sedan inte kommit överens om vilka som skulle få gå i den. De hade blivit mer och mer osams då deras ideal gått i sär och till slut hade Slytherin lämnat skolan. Jag var inte säker på om jag förstod det rätt, men enligt hattens sång hade Gryffindor och Slytherin varit bästa vänner. Slytherins åsikter om de elever som skulle få slippa in på skolan hade startat ett bråk och bråket hade slutat när han lämnat skolan. Elevhemmen hade varit tänkta att förenas, men det skulle nu aldrig ske när de aldrig kommit överens. Hatten avslutade med att varna om att skolan var i fara och att vi nu mer än någonsin behövde glömma våra skillnader och samarbeta. Hjärtat slog lite fortare när budskapet var så tydligt. Till och med hatten visste att Voldemort var på väg tillbaka och att ondskan stod för dörren. Min blick vandrade bort till Gryffindors bord och såg nästan direkt in i ett par ögon som betraktat mig. Neville såg på mig och hans blick sade att han förmodligen tolkat sången på samma sätt. Vi höll varandras blick för en kort stund, innan vi båda såg bort mot lärarbordet och sorteringen igen. Vi kanske inte hade någon magiskt trekamp i år, men om vi hade en chans att samarbeta i år igen så skulle jag ta den. Behövde någon i Gryffindor hjälp så behövde Neville bara fråga... Sedan kunde jag inte låta bli att känna att den nya läraren också innebar problem. Jag var inte säker på vad än, men något obehagligt var i görningen.
Йой! Нажаль, це зображення не відповідає нашим правилам. Щоб продовжити публікацію, будь ласка, видаліть його або завантажте інше.
