Evelines tredje år på Hogwarts börjar med en hel del omställningar. Ministeriet vägrar tro på Voldemorts återkomst, trots alla bevis som finns, vilket är början på en oroväckande utveckling.
Mörkret smyger sig närmare och Eveline känner att hon beh...
Jag visste att vi skulle befinna oss på Malfoys herrgård innan middagen, men jag hade inget exakt klockslag för vår avfärd. Det kändes ganska frustrerande att gå och vänta på något utan en specifik tid att sikta på.
Efter lunchen gick jag till det gamla rummet i norra delen av slottet för att hålla Zybi sällskap en stund. Den ugglan var trevligare än någon annan i slottet, även om jag inte direkt hade något emot våra husalfer.
Zybi satt hopkrupen på stolen nära kaminen när jag kom till rummet. Det brann inte i kaminen för stunden, men det var inte direkt kallt i rummet. Hon öppnade ena ögat lite när jag steg in genom dörren, men blundade snart igen. Jag sneglade på bordet med papper och övervägde om jag skulle skicka ett sista brev med Zybi. Det behövde inte vara något stort med lacksigill, utan bara en lapp om att jag var på väg till Malfoys. Det var ändå en stund kvar innan det började närma sig avfärd, så jag satte mig i min myshörna och kurade ner mig. Lite avlägset kunde man höra havet och jag kände att jag slumrade till för ett ögonblick.
Tiden kröp sakta fram, men snart var det nog dags att börja söka sig till mitt rum och göra mig klar för avfärd. Jag reste mig från golvet och rev en bit papper där jag skrev ett kort meddelande om att jag skulle vara hos Malfoys innan middagen. Jag strök sedan Zybi över ryggen för att milt väcka henne. Hon hoade lite sömnigt och jag strök henne över huvudet. Hon såg riktigt behagfull ut när hon lutade huvudet lite bakåt med slutna ögon när jag sakta klappade henne. ”Vi ses säkert igen någon gång. Tack för stunderna med ditt sällskap”, sa jag mjukt och höll sedan fram armen framför henne. Hon klev upp på min arm och jag bar henne till dörren. Hon tog papperslappen när jag höll upp den framför henne och svingade sig sedan ut över havet med tysta vingslag. Jag lutade mig mot dörrkanten och följde henne med blicken så länge jag kunde, innan jag vände tillbaka in i rummet. Jag städade undan lite så gott det gick och beslöt mig sedan för att gå till mitt rum för att göra mig i ordning för avfärd.
Klädd i lite bättre kläder än jag haft tidigare satte jag mig på sängen och suckade djupt. Jag hade borstat håret och satt upp det igen för att det skulle vara prydligare och kofferten hade jag gått igenom en gång extra. Jag var mer än redo att slippa iväg, men jag vågade inte fråga mina föräldrar om vi skulle iväg snart. Ingen av dem uppskattade om man bad om saker. Framför allt inte om det var tjat om att få göra något. Det var alltid bäst att bara vara tyst.
Jag vaknade till när det knackade på dörren. ”Ja?” Min mamma öppnade dörren och tittade in på mig. ”Vi ska åka snart. Tar du med kofferten till entrén?” undrade hon. Jag reste mig direkt och nickade. Kofferten var väldigt tung, men än en gång fuskade jag lite och fick den att väga mindre medan jag bar den. Jag infann mig i entrén och väntade tålmodigt tills mina föräldrar kom. Pappa var välklädd och mamma kom med sin smaragdgröna klänning på sig. Silverörhängena glittrade i öronen på henne tillsammans med halsbandet som glimmade i halsgropen. Jag hade nästan förträngt att de skulle följa med båda två och äta middag med Malfoys innan de lämnade mig där och åkte hem igen. ”Är du klar att åka?” undrade pappa. En mängd väldigt otrevliga svar dök upp i mitt huvud, men jag knuffade undan dem igen. Istället nickade jag. Vi tågade ut ur slottet och ut en bit längs vägen som ledde mot landförbindelsen till vår halvö. Det gick inte att transferera sig direkt till slottet, så vi var tvungna att gå ut i blåsten en bit. Till slut stannade vi och pappa tog ett stadigt grepp om min handled. Mamma krokade sin arm runt hans och i nästa stund virvlade allt runt tillsammans med en sugande känsla djupt i magen. Lyckligtvis var jag ganska van vid att transferera mig vid det här laget och led inte av illamående efteråt.
Vi stod vid en stor, svart grind som direkt svängde upp för oss. Pappa svepte med trollstaven mot min koffert och den svävade efter oss när vi gick mot huset. Nu när folk kunde se oss var det mycket noga att han uppfattades som en omtänksam far och en perfekt make. Mamma lade sin arm om hans och vi log alla tre. Mitt leende var ganska äkta då den stora herrgården närmade sig framför oss. Snart nu så skulle jag slippa dem och få vara med en familj som var så oerhört mycket trevligare mot mig.
Malfoys herrgård var en imponerande byggnad med många höga torn med ännu högre, spetsiga tak. Fönstren var stora och på taket satt åskledarna likt trädgårdsstaket i miniatyr, som en del av herrgårdens dekorationer. Den gav ett pampigt intryck, även om den kändes aningen själlös. Allt var strikt prydligt, men kändes inte ombonat eller välkomnande. Jag var ändå glad över att se herrgården. Jag hade många trevliga minnen där från mina tidigare vistelser.
När vi närmade oss den ståtliga entrén svängde dörren till huset upp och den ljusblonda familjen kom ut för att hälsa oss välkomna. Min blick fann direkt Draco och jag log medan mitt hjärta kändes som att det svävade i bröstet. Han var sig lik. Han hade inte ändrats mycket sedan vi skildes åt på King’s Cross för en månad sedan. Hans ögon tycktes glittra när vi fick ögonkontakt, men vi visste båda att vi var tvungna att uppföra oss ett litet tag till.
Lucius och Narcissa hälsade varmt på mina föräldrar och Draco och jag fick också hälsa på varandras föräldrar, när de var klara med sina artighetsrutiner. Jag log, neg och hälsade hjärtligt medan jag önskade att mina föräldrar skulle ge sig av snart. Dessvärre hade vi en fin middag att ta oss igenom först, men det var ändå ett rimligt pris för att jag skulle få vara kvar i herrgården när mina föräldrar åkte hem igen.
I den ståtliga salen i herrgården var det dukat med finporslin och vackert gjorda silverbestick. Allt var förstås vackert och imponerande, från de handmålade tallrikarna till de stora, pampiga kandelabrarna. Lucius satte sig vid huvudänden av bordet och pappa satte sig mittemot, vid den andra kortsidan. Själv satt jag på pappas vänstra sida, med mamma mittemot. Malfoys gjorde likadant, vilket innebar att jag satt bredvid Narcissa, med Draco diagonalt på andra sidan bordet. Det kändes som att det var en mil mellan oss och det skulle utan tvekan bli en oändligt långdragen middag.
Förrätten bestod av små aptitretare, som smörgåssnittar och tilltugg. Lyckligtvis hade jag sedan länge bemästrat det bordsskick som krävdes vid sådana tillställningar, så det var inga problem att ta rätt bestick, dricka ur rätt glas och utföra sina rörelser rätt. Att hålla glasen och besticken rätt krävde lite övning.
Huvudrätten var råstekt potatis, en mycket mör filé och en krämig, smakrik sås. Till det fanns även lite stekt svamp, några grönsaker och en klick kryddsmör som sakta smälte över köttet. Maten var det då rakt inget fel på, men att bara sitta där och vara tyst kändes oändligt tråkigt. Det var mest pappa och Lucius som pratade. Saker som hände på ministeriet, hur handeln med olika varor gick och lagbestämmelser som de antingen tyckte om eller ogillade. Jag lyssnade knappt ens med ena örat, utan satt mest och funderade på annat. Jag kunde inte sitta och snegla på Draco hela tiden heller, så jag betraktade mest en vacker tavla som hängde ovanför den stora eldstaden, eller dekorationerna på bordet. Ibland sneglade jag som hastigast på någon av de vuxna för att se lite artigt intresserad ut av det de pratade om.
Snart var middagen äten och vi satt alla med tomma tallrikar framför oss. ”Vi väntar en liten stund med efterrätten, så att maten få sjunka lite. Kanske att barnen vill slippa från bordet en stund rent av? Vi kan ropa på er när det serveras igen”, sa Lucius och såg från Draco till mig. Jag vaknade till och såg från honom till Draco. ”Du kan ju visa fröken Eveline ditt nya trollkarlschack”, tillade Lucius med ett leende mot Draco. Draco nickade och vi utväxlade en blick, innan vi reste oss som en person och lämnade salen. Äntligen slapp vi bort från den tråkiga stämningen och den tröga väntan, även om det bara var tillfälligt.
Hoppsan! Denna bild följer inte våra riktliner för innehåll. Försök att ta bort den eller ladda upp en annan bild för att fortsätta.
