𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟹 (HP-fanfic)

6.Annalkande skolgång

När jag vaknade följaden morgon låg jag i min säng med Dracos arm tätt om mig. Vi hade kommit hem sent. Det hade nästan varit gryning när vi smugit upp till mitt rum.
Lyckligtvis hade Narcissa lovar att vi skulle få sova så länge vi ville efter den händelserika dagen innan, så vi behövde inte oroa oss för att bli ertappade.
Jag hade nog aldrig sovit så djupt en så lång tid i ett sträck som jag gjort den natten.

De kommande dagarna var inte fulla med picknickar och evenemang, men minst lika trevliga.
Draco och jag tränade ofta flygning och de flesta kvällar satt vi i biblioteket och umgicks tills det var dags att gå och lägga sig.
Ibland var vi ute och såg på stjärnor eller tittade på eldflugor under sena kvällar och vi gjorde ofta små utflykter på kvastarna bara vi två.
Regniga dagar satt vi och läste eller utforskade herrgården, om vi inte spelade något spel eller grillade något vid någon av de öppna spisarna i huset.
Grillade äppelbitar doppade i vaniljcrème med kanel blev snabbt en favorit. Det doftade helt ljuvligt och gav en nästan julaktig känsla, men jag blev att förknippa det med mysiga brasor och rofylld stämning istället, vilket var passande för vilken tid som helst på året.

Vi besökte Diagongränden några gånger, men bara för att strosa lite i butiker och kanske köpa en glass eller bakelse. Vi hade inte så mycket som vi egentligen behövde då vi inte fått våra brev från Hogwarts än. Det rörde sig mer om tidfördriv och ibland hade Lucius något ärende som gjorde att vi kunde strosa lite som vi ville tills han valde att åka hem igen.
Lucius och Narcissa ville inte ge oss helt fria tyglar än då de fortfarande tyckte att vi behövde bli lite äldre för att börja röra oss helt ensamma bortom herrgården.

En morgon vid frukosten kom en uggla med mitt och Dracos brev från Hogwarts. Vi öppnade dem och jag började titta på de saker vi skulle behöva inför vårt nästa skolår.
Bara två böcker fanns med på listan; Grundhandboken och förtrollningar (årskurs fem) av Miranda Goshawk och Magisk försvarsteori av Wilbert Slinkhard.
Boken om magisk försvarsteori fick mig att bli lite misstänksam.
Det var uppenbarligen vår nya lärare i försvar mot svartkonster som ville att vi skulle ha den och titeln försvarsteori kändes fel på något sätt.
Att försvara sig var något man gjorde praktiskt och inte något man läste i teorin. Jag var gott och väl medveten om att jag kunde försvara mig själv, men jag hade också fått mycket praktiskt träning av Snape i ämnet. Det var inte många som fått det och att bara läsa teorin kände som en oerhört dum idé. Det som fungerade i teorin gjorde inte alltid det när man hade en fiende framför sig som högst antagligen inte alls följde några skolboksexempel på hur det skulle gå till. Reaktionsförmåga och att tänka snabbt kunde man inte heller lära sig i teorin. Det krävdes övning för det.

”Oj. Titta här.”
Dracos röst fick mig att titta upp.
Han hade precis plockat ett märke ur sitt kuvert som gick att fästa på kläderna.
Ett stort P.
”Åh. Där ser man. Grattis älskling”, sa Narcissa glatt och lät stolt.
”Inte så förvånande kanske? Vem skulle de annars ha gjort till prefekt?”, sa Lucius, men det hördes att han var mycket nöjd.
Draco log och såg sedan på mig.
”Fick du något?” undrade han.
Jag tog en titt i mitt kuvert, innan jag skakade på huvudet.
”Nej. Men jag har ju å andra sidan bara gått två år i skolan, till skillnad från alla andra i vår klass. Det är klart att någon som gått alla fyra år är mer lämpad.”
Jag tog inte illa vid mig. Jag hade inte tänkt på att man kunde bli prefekt under femte året och hade inte ens velat bli en heller.
”Jag undrar vem den andra prefekten blev, men det lär vi få veta när vi åker tillbaka till skolan... Det skulle inte förvåna mig om det blev Pansy Parkinson”, sa Draco.
Jag ryckte på axlarna och läste lite i de papper som jag fått i brevet.
Jag hoppades att inte Pansy skulle missbruka sin makt som prefekt, men gjorde hon det så hade jag å andra sidan övertaget att jag stod nära Snape. Serverus skulle inte tolerera om hon försökte köra med mig, så jag var inte orolig.

Det märktes att det var mindre folk än vanligt i Diagongränden.
Ryktet om att mörk magi var på frammarsch gjorde förmodligen att folk inte gick dit om de inte var tvungna. Vi hade sett det under tidigare besök, men vi kände inte att vi hade något att oroa oss för. Knappast skulle någon få för sig att göra något, så det var bara dumt att oroa sig.
Dessutom var vi nog alla hyfsat medvetna om var mörkret i fråga befann sig och Lucius var nog medveten om vad som planerades från Dödsätarnas sida. Var inte han orolig så kände inte jag någon anledning att vara det heller.

Vi ägnade några dagar åt att lite nu och då gå igenom vår packning och se till att vi hade allt vi behövde.
Jag blev mest att sortera om och försöka packa snyggare då jag snabbt hade allt jag behövde i kofferten.
Narcissa ville gärna hänga lite över axeln och se att vi faktiskt hade alla kläder som vi skulle behöva och att vi packat tillräckligt av allt.
Vi lugnade henne genom att säga att om vi saknade något skulle vi genast skicka en uggla och be henne ordna saken åt oss. Det verkade göra henne lugnare och dessutom ganska nöjd när hon fick vara den som ordnade saker åt oss.

Snart var dagen inne och vi gav oss av till perrong 9 ¾ på King’s Cross.
Det var stimmigt av folk som vanligt, trots att vi kommit i god tid.
Högljudda röster ljöd genom luften och ånga pyste från loket medan det värmde upp inför den kommande avfärden.
Vi hade redan våra skolkläder på oss och Draco gick stolt med sitt prefektmärke på bröstet.
Vi tog adjö av Lucius och Narcissa och lovade att sköta oss, se till att få goda betyg och att skicka en uggla direkt om det var något vi behövde.
Sedan fick vi några kramar innan vi steg på tåget med våra koffertar och sökte upp en passande kupé.
”Jag håller dig sällskap tills vi börjar röra på oss. Prefekterna har en egen kupé och jag måste nog visa mig där en stund för att prata om våra uppgifter och sånt. Men vi ser till att du har sällskap tills jag är tillbaka. Det ska nog inte ta hela resan i alla fall”, sa Draco när vi lämnade våra koffertar i en ledig kupé.
Vi ställde oss sedan vid fönstret för att vinka åt Lucius och Narcissa.

Ett ögonblick senare dök Potter, Granger och familjen Weasley upp.
De hade flera vuxna med sig som de tog farväl av en bit ifrån vårt fönster.
Min blick föll på en stor, svart hund som såg ut att bete sig lite märkligt.
Draco stod tätt intill mig och iakttog hunden lika noga som jag.
”Det skulle inte förvåna mig om det där inte är någon hund”, mumlade han misstänksamt.
”Kan du känna om det är en animagus?” frågade han sedan mig.
Jag skakade på huvudet.
”Jag måste nog komma riktigt nära om jag ska ha en chans, men det kan jag ju inte.”
”Jag tror att den där hunden är Sirius Black...”
Mitt minne drogs tillbaka till mitt första år i Hogwarts.
Jag hade sett när professor Lupin blivit en varulv och Black förvandlat sig till en hund för att skydda alla andra.
Händelsen hade ägt rum en bra bit ifrån mig och jag hade inte sett allt så noga, men visst kunde det vara samma hund.
Jag ville inte avslöja det för Draco förstås då jag ju i hemlighet också var på Potters sida i det hela, men Draco verkade ha sina egna teorier. Jag kunde inte förneka det heller av risken att avslöja mina sympatier för Dracos fiende.
Jag hoppades att det inte skulle innebära problem och att skolåret skulle avlöpa hyfsat smidigt.
Jag var beredd på att det kunde bli besvärligt, men man kunde ju alltid hoppas på det bästa.