𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟹 (HP-fanfic)

5.Extrem födelsedag

Så snart frukosten var avslutad var jag på väg att hjälpa till att bära bort brickan, men Draco var snabb med att ta den istället. Tydligen fick jag inte göra något sådant på hela dagen.
Jag bytte istället om till tröjan jag fått i present. Den passade i sommarvärmen då den var lite som en höftlång klänning. Upptill hade den långa ärmar och en urringning med sidenband som snörning och nertill hade den generöst med tyg som bildade volanger runt höfterna. Den var grön i samma nyans som resten av familjen brukade ha i sina klädnader. Uppenbarligen var det en hint att jag ingick i deras familj nu, vilket jag inte hade något emot. Tvärt om kändes det bra att ha något som matchade deras kläder. Med mina tunna, svarta byxor till passade jag perfekt i den. Jag såg nästan ut som en riktig Malfoy med hårssmycket i håret när jag såg mig själv i spegeln. Hade jag varit blond kunde jag ha misstagits för deras dotter, men jag fick nog vara glad att jag inte var blond. Jag hade inte velat misstas för Dracos syster.

Strax innan lunchen stod en vit häst spänd framför en vacker vagn utanför huset.
Lucius kunde tydligen köra häst, för det gick riktigt smidigt när han satte sig på kuskbocken och styrde ut från gården. Narcissa gjorde honom sällskap på kuskbocken, medan jag och Draco satt på bänken bakom. Två picknickkorgar stod på golvet vid våra fötter och solen sken från en nästan helt molnfri himmel.
Medan vi sakta lämnade herrgården bakom oss såg jag mig om i de visträckta omgivningarna.
Det dröjde inte länge innan Lucius manade hästen till trav och vi åkte taktfast längs grusvägarna i skogen.
Det var spännande och rogivande på en och samma gång.
Jag hade nog aldrig åkt häst och vagn tidigare. Inte så att jag kom ihåg det i alla fall.

Färden bar till en hög kulle där man kunde se ut över de omgivande skogarna. Man kunde avlägset se de höga taken på Malfoys herrgård, men också berg och havet av trädkronor som omgav alltihop.
Mitt uppe på kullen fanns stora stenar som vi dukade fram vår picknick på. Vi åt vår lunch sittande på de grå, knähöga stenarna och stannade sedan en stund för att bara ta det lugnt i det vackra vädret. Narcissa hade en bok med sig, medan Lucius hade The Daily Prophet. Draco och jag satt axel mot axel vid en stor stenbumling och bara såg ut över de vackra omgivningarna. Det kändes så fridfullt att bara umgås. Inte ha något som måsta göras eller känna sig tvungna till något.

Jag trodde att vi var klara när vi åkt hem efter det, men lagom till middagen stod picknickkorgarna i hallen igen. Den här gången skulle vi tydligen transferera oss.
”Har ni faktiskt picknick två gånger om dagen när någon fyller år?” frågade jag Draco.
”Nej. Inte alls. Vi brukar ha en, men vi antog att du missat så många att vi bestämde oss för att ha flera”, sa han med ett leende.

Den långa stranden var full med runda, släta stenar i ljusa färger. Bakom oss reste sig en hög klippvägg, så förmodligen kunde inte någon ta sig dit utan båt, om man inte transfererade sig så som vi gjort.
I en liten vik fanns stockar att sitta på och Lucius tände en stor lägereld på lagom avstånd från vår picknickplats.
Än en gång åt vi vår picknick i godan ro och nu till ljudet av vågskvalp mot den steniga stranden.
Efter att inte ha varit på en enda picknick i hela mitt liv så var jag nu betydligt rikare på erfarenheter. Många av mina erfarenheter hade jag haft med Snape under förra sommaren då jag samlat ingredienser som straffkommendering och resten hade jag med Malfoys.
Jag hade dessvärre tappat räkningen på antalet, vilket nog hade med mina veckor med Snape att göra.
Då man reste kors och tvärs för att söka rötter, blad och andra växt- och djurdelar så fick man ofta äta utomhus i farten då man inte hade tid att rigga tältet och börja laga mat.
De picknickarna var förstås något annat än de jag hade med Malfoys, men picknick var det ju ändå.

Vi tillbringade lång tid på stranden och åkte inte hem förrän i skymningen.
Eldflugorna dansade i trädgården runt herrgården när vi kom hem och några ugglor hoade avlägset i skogen.
Narcissa lämnade korgarna från picknicken i köket och vi drog oss tillbaka till våra rum. Det hade varit en lång dag och jag började se fram emot att få krypa ner i sängen igen. Ändå hade jag inte ens hunnit börja klä av mig innan det försiktigt knackade på dörren.
Draco log mot mig när jag öppnade och sneglade sedan bort längs korridoren, som om han inte riktigt hade lov att vara där.
”Jag har en överraskning till, men den är bara från mig. Ta din varma kappa och kom”, sa han lågt.
Jag höjde ena ögonbrynet, men gjorde som han sa. Jag tog min vita kappa som jag fått av honom i julklapp och följde sedan med honom ut ur huset.
Vi småsprang till kvastskjulet på baksidan av herrgården och Draco tog fram våra kvastar. Jag hade inte suttit på min på ett år. Då det varit magisk trekamp i skolan under förra skolåret så hade vi inte spelat quidditch. Jag hade inte flugit sedan Draco och jag övat under förra sommarlovet.

Draco gav min kvast till mig och vi satt upp på dem.
Snart lämnad vi herrgårdens trädgård under oss och styrde ut mot skogen.
Vi flög ganska högt, så jag var glad att Draco bett mig att ta kappan. Luften var mycket kyligare där uppe.
Tystnaden lade sig runt oss när vi inte längre kunde höra syrsor eller skogsdjur. Bara vindens sus hördes och jag såg den mörka skogen breda ut sig under oss.
Jag följde Draco österut mot bergen bortom herrgården.
Snart var vi framme vi ett av bergen och vi landade i det mjuka gräset.
Jag följde hans exempel och lutade min kvast mot en stor sten.
”Vad ska vi göra här?” undrade jag.
Jag såg inte mycket mer än hans ljushåriga siluett i natten.
Draco pekade uppåt.
Jag såg upp på de miljoner med tindrade stjärnor som bredde ut sig över våra huvuden.
”Det har lovats en massa stjärnfall i natt och jag tänkte att vi skulle försöka att se så många som möjligt”, sa han och tog av sig sin kappa.
Han bredde ut den i gräset och lade sig på den.
Jag tog av mig min kappa och lade mig bredvid honom.
Marken sluttade lite lagom där för att vi skulle ligga med huvudet högre än fötterna. Vi lade min kappa över oss som ett täcke och betraktade den stjärnlika himlen. Draco lade sin arm under mitt huvud och vi kröp ihop tätt tillsammans.
”Hur många stjärnbilder känner du igen?” undrade han.
Jag pekade upp på en som jag direkt kom ihåg namnet på.
”Enhörningen är precis ovanför oss.”  
”Mm... och den där stjärnan vet jag att vi läste om i astrologi”, mumlade Draco.
Vi pratade lågt och lite småsömnigt innan stjärnfallen började dyka upp.
Likt silvriga streck över den mörka himlen glimmade de till innan de försvann nästan lika snabbt som de dykt upp. Det var otroligt vackert.
Den friska luften hade väckt liv i mig och jag var inte så sömnig längre.
Att se de vackra stjärnfallen fick mig också att vakna till.
Vår gemensamma kroppsvärme under kappan var behaglig och jag önskade att vi kunde ligga kvar där hela natten. Det skulle förstås bli kallt om vi låg där så länge, men jag tänkte i alla fall ta till vara ögonblicket så mycket som möjligt.

När stjärnfallen började avta vände sig Draco mot mig och drog mig tätare intill sig.
”Önskade du dig något?” undrade han.
”Några hann jag med, men det var fler stjärnfall än jag hade saker att önska.”
”Man kan faktiskt önska sig samma sak flera gånger.”
Jag log lite.
”Det känns faktiskt lite onödigt. Jag tror inte att det är säkrare att det slår in bara för att man önskar flera gånger.”
Han log.
”En sak önskade jag två gånger och det ska jag se till att går i uppfyllelse”, sa han, innan han kysste mig.
Jag vet inte om det var det han önskat sig, men det glömde jag att fråga.
Kyssarna blev oerhört många när vi inte hade något som störde.
Bara vindens milda svepande genom gräset hördes. Det var som om bara vi, vinden och stjärnorna existerade.