𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟹 (HP-fanfic)

32.Den försvunne Montague

Umbridges första dag som rektor hade i alla fall börjat med en skräll.
Jag undrade hur hon kände inför sin befordran nu, men det var förmodligen oförändrat och om möjligt var hon väl ännu surare efter att ha jagat raketer och smällare större delen av natten.
Hon satt i alla fall inte vid sin plats vid lärarbordet följande morgon, så jag anade att hon försökte att ta igen lite sömn.
Jag kunde inte påstå att det störde mig. Det var ganska skönt att inte ha henne hängande omkring som omväxling, även om det hade varit lite underhållande att se vilket skick hon var i nu.

När Draco och jag gick från lunchen mötte vi en bekymrad Warrington.
Han kom fram till oss när han såg oss.
”Ni har inte sett något spår av Montague, va?” undrade han.
”Har det hänt något?” undrade Draco.
Warrington suckade.
”Tvillingarna Weasley skuffade in honom i det där bortförtrollnings-skåpet här på första våningen igår och vi har inte sett honom sedan dess. Tänkte i fall ni hört eller sett något...”
Jag skakade på huvudet.
”Vi lovar att hålla ögonen öppna”, sa Draco.
Warrington nickade tacksamt och gick sedan vidare.
Så snart han var borta vände sig Draco till mig.
”Du tror inte att du har någon förmåga som skulle kunna lokalisera honom?” undrade han.
Jag suckade lätt.
”Jag tror inte det... Jag känner ju magi som är i användning, men att känna av en person som bara befinner sig någonstans har jag nog aldrig lyckats med. Han måste nog göra något, som att transferera sig eller så och så måste jag vara medveten om att det är just han som utför besvärjelsen. Annars går det nog inte. Det blir väldigt svårt med tanke på hur många som utövar magi på daglig basis här i skolan.”
Draco nickade.
”Nå, nu när du är medveten om det kan du ju vara lite extra uppmärksam eller nått. Det är nog inte så många som försöker transferera sig här inne i skolan och det är nog det han försöker göra om han är fast någonstans.”
Jag nickade också och följde med honom mot vår nästa lektion.
Förhoppningsvis skulle Montague dyka upp snart.

Efter middagen hade jag fortfarande inte sett en skymt av Umbridge.
Förmodligen satt hon och lekte viktig på sitt kontor, eller så var hon bara så pass sur efter fyrverkeriräden att hon inte ville visa sig.
Förmodligen både och.
Draco och jag gick ner mot elevhemmet medan vi småpratade om den kommande påsken.
Vi var inte säkra på om vi skulle åka till Malfoys herrgård eller inte under det korta lovet.
Det kunde ju vara roligt att stanna på skolan också, men vi hade inte helt bestämt oss än.
Plötsligt kändes en välbekant form av magi som nuddade vid mig.
Jag stannade och kände efter.
Ögonblicket hade passerat redan, men det hade utan tvekan varit en spöktransferens.
”Vad är det?” undrad Draco.
Jag svarade inte, utan sökte med blicken åt det håll som magin kommit ifrån.
Kunde det vara tredje våningen, eller fjärde?
”Kom”, sa jag bara kort och satte av.
Draco sprang efter mig upp för trappor och genom korridorer.
Jag kände inte av magin alls längre, men den hade kommit från ett område som jag nu försökte lokalisera.
Det var någonstans nära toaletterna på fjärde våningen, eller om det var på våningen under.
Till slut stannade jag och lyssnade.
Draco gjorde det samma.
Han märkte nog att jag sökte något och störde mig inte med frågor.
Vi stod på tredje våningen och lyssnade när dova, ekande bultningar hördes.
Något som rörde sig i rören.
Vi utväxlade en blick innan vi rivstartade igen.
Vi sprang upp för en trappa och fram till toalettdörrarna på våningen ovanför.
”Jag tror att det kom från pojkarnas. Ser du efter att ingen är där?” sa jag med en gest mot dörren.
Draco rusade in och några sekunder senare ropade han åt mig att det var tomt.
Jag skyndade mig in och vi blev stående mitt i rummet medan vi lyssnade.
För ett ögonblick var det tyst.
Jag försökte att andas så tyst som möjligt, vilket inte var det lättaste efter att vi sprungit upp för alla trappor.
Plötsligt hördes det avlägsna bultandet eka från ett av toalettbåsen.
Jag gick in dit och fram till toalettstolen.
Jag gick ner på huk och lade händerna mot var sida av den vita porslinsbyttan.
”Jag tror att det är den här”, mumlade jag.
”Är han i toaletten?” frågade Draco oförstående.
”Jag tror att han är i röret...”
Jag lutade mig fram lite och ropade ner mot vattnet.
”Montague! Hör du mig?!”
Det kändes urfånigt, men bara sekunden senare hördes bultandet igen och den här gången kände jag vibrationerna i porslinet.
”Han är i röret!” ropade jag åt Draco innan jag reste mig.
Draco svor och såg stressad ut.
”Jag hämtar Snape!” utropade han sedan och började springa.
”Se vad du kan göra så länge!” tillade han innan han rusade ut ur rummet.
Jag vände mig mot toalettstolen igen och tänkte febrilt.
Jag behövde få ut Montague och det snabbt. Han hade uppenbarligen misslyckats med sin transferering och nu när han satt kilad i ett rör så kunde han inte transferera sig alls.
Jag tog ett djupt andetag.
Om jag förvandlade honom till en mjukare massa och fick honom att åka ur röret så borde jag få ut honom, men frågan var hur det skulle gå till.
Jag slöt ögonen och koncentrerade mig.
Jag fann Montague en bit ner i röret under toalettstolen.
Jag kanske kunde spola ut honom med magi?
Det var i alla fall värt ett försök.
Jag höjde händerna och försökte finna en lämplig magi.
Efter en stund hördes ett gurglande från toalettstolen.
Det sköljde vatten ur den så att det forsade ut över golvet och följdes snart av en plaskande duns vid mina fötter.
Jag slog upp ögonen precis lagom för att se Montague hosta till och kippa efter luft. Han låg på sidan en bit ifrån mina fötter och hostade vatten medan han försiktigt försökte häva sig upp på armbågarna.
Jag sjönk snabbt ner på huk och tog tag i hans axlar.
”Är du okej?” undrade jag.
Han hostade och kunde inte svara.
Med en rörelse med handen fick jag översvämningen på golvet att rinna tillbaka till toaletten och klättra ner i den.
Sedan satte jag en värmeförtrollning över Montague för att värma upp honom efter det kalla röret.
Det dröjde inte länge innan Serverus kom in på toaletten med Draco tätt efter sig.
”Hur i all världen gick det här till?” undrade han.
Jag förklarade så gott det gick medan Serverus trollade fram en båt som vi rullade över Montague på.
”Bra jobbat, Eveline. Tjugo poäng till Slytherin. Ni kan gå till elevhemmet nu, så tar jag över. Mr Montague behöver komma till sjukhusflygeln för kontroll.”
Serverus lade sin hand som hastigast på min axel innan han skyndade iväg med båren som Montague låg på.
Draco vände sig till mig.
”Hur fick du upp honom?” undrade han.
Jag ryckte på axlarna.
”Spolade upp honom. Lite svårt att förklara hur jag gör saker och ting, men det är väl det närmaste jag kan komma en förklaring.”
Draco log lite mot mig.
”Vill du veta en kul grej?” undrade han sedan.
Jag gav honom en frågande blick.
”När jag störtade in på Snapes kontor så störde jag Potters stödundervisning i trolldryckskonst.”
Jag höjde ögonbrynen.
”Kan du tänka dig, va? Stödundervisning. Men egentligen är man ju inte förvånad...”
Jag misstänkte att Potter egentligen tränat ocklumenering, men att Serverus kastat fram en nödlögn för att inte avslöja något för Draco.
Rätt smart med tanke på att det var en trovärdig lögn, men Draco skulle knappast hålla tyst om det. Men det var väl kanske bättre än att folk kände till ocklumeneringsträningen.
”Vi går och berättar för Warrington och de andra att vi hittat Montague”, föreslog jag och vi gjorde sällskap ner till elevhemmet.
Huvudsaken var ju i alla fall att vi fått tillbaka Montague.