𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟹 (HP-fanfic)

18.Lektion i Förbjudna Skogen

Det började snöa samma kväll som vi haft vår match och snart låg ett tjockt vitt täcke över skolan och dess omgivningar.
Hagrid var tillbaka och jag undrade vad det skulle innebära för våra lektioner i skötsel och vård av magiska djur. Inte för att jag funnit hans lektioner så hemska så här långt, men jag måste säga att jag vant mig lite vid de mer sansade lektioner som vi haft med Grubbly-Plank.

Jag gick ner mot Hagrids stuga hand i hand med Draco. Vi hade ett ordentligt lager med vinterkläder på oss mot kölden och pulsade i den fluffiga, kritvita snön.
Det var tur att det var mulet. Annars hade vi nog varit snöblinda allihop.

Precis när vi kom fram till stugan stod Hagrid och väntade på oss vid utkanten av skogen med något som såg ut att vara en halv död ko över ena axeln.
Lite tveksamt gick vi dit.
"Vi ska arbeta här inne idag!" ropade han med en knyck mot skogen med huvudet. "Lite mer skyddat. Och hur som helst så föredrar dom mörker."
Draco stelnade till.
"Vad för nåt föredrar mörker?" undrade han och sneglade på Crabbe och Goyle. "Vad sa han att det var för nåt som föredrar mörker... hörde ni det?"
Crabbe och Goyle ryckte på axlarna och var föga hjälpsamma.
Draco såg på mig och jag var dessvärre tvungen att göra det samma.
"E ni klara?" frågade Hagrid glatt och tittade efter att alla var på plats.
"Jo, förstår ni, jag har sparat en tur i Skogen till ert femte skolår. Tänkte att vi skulle gå å titta på dom här djuren i deras naturliga miljö. Nu e de så att dom vi ska studera i dag e ganska ovanliga, jag e nog den enda personen i Storbritannien som har lyckats å dressera dom."
"Är du säker på att de är dresserade då? Fast det skulle förstås inte vara första gången du kom dragande med vilda djur till lektionerna, eller hur?"
Jag kunde ana lite panik i rösten på Draco, men själv var jag faktiskt spänd på att få se vad det var vi skulle få se.

Till slut gick vi in i skogen, efter lite tveksamma prostester och en försäkran från Hagrid om att allt var helt i sin ordning.
Jag fick förstås mycket sakta följa efter Hagrid då Dracos fasta grepp om min hand hindrade mig från att skynda ikapp honom.

En bra bit in i skogen fanns ingen snö på marken. Träden stod tätt och det var mörkt som i skymningen där inne.
Hagrid slängde köttet på marken och lockade på djuren vi skulle studera med ett underligt, gällt och lite fågelaktigt skrik.
Folk såg sig nervöst omkring medan vi väntade.
Hagrid var på väg att göra skriket för tredje gången när jag fick se det kusliga djuret komma lunkande mellan träden. Man såg de vita ögonen först då de dök upp inne i mörkret, men snart kom de magra, drakliknande hästarna fram i ljuset så att man kunde se dem.
"Varför ropar inte Hagrid igen?" frågade Weasley osäkert och såg sig om.
Jag betraktade de kusliga testralerna med stor fascination. Jag fann dem vackra på ett skrämmande sätt.
Fast det var förstås inte alla som kunde se dem och många blev skrämda när man kunde höra något röra sig i gläntan.
"Få se nu... opp med handen, ni som kan se dom."
Jag räckte upp handen direkt och sneglade runt lite för att se vilka fler som kunde se testralerna. Potter räckte upp handen... Neville och Theodor Nott. Nott såg lite lättad ut när han såg min hand och vi utväxlade en blick.
"Ja, jag visste att du skulle kunna de, Harry. Å du också, va, Neville? Å..." började Hagrid, men Draco avbröt honom.
"Ursäkta mig, men exakt vad är det som vi borde kunna se?"
Han hade inte märkt min hand än, men såg överraskad ut när han gjorde det.
Hagrid sa inget, men pekade på kokadavret på marken då en testral tog en tugga av köttet.
Alla stirrade på det och flämtade till när kött frigjorde sig från benen och försvann.
Pravati Patill skrek till och backade några steg.
"Vad är det som gör så där?" frågade hon skräckslaget och tog skydd bakom ett träd.
"Testraler", sa Hagrid stolt.
Folk var oerhört nervösa och Hagrid fick lugna dem flera gånger under sitt försök att förklara det vi behövde veta om dem. Granger fick tio poäng för Gryffindor för att hon kunde svara på varför inte vi alla kunde se dem. Jag hade inte tänkt på varför jag kunde se dem, men nu när Granger sa det så stod det klart. Jag hade sett folk dö redan när jag varit fem år. Pappa hade dödat en handlare som försökt lura honom och sedan blivit våldsam. Jag hade stått en bra bit ifrån, men jag hade sett det och hade kunnat se testraler sedan första gången jag stött på dem. Det förklarade ju saken.
Jag hoppade nästan till när någon harklade sig på ett obehagligt bekant sätt snett bakom mig.
Umbridge stod där med sin skrivskiva och viktig uppsyn.
Hjärtat sjönk lite på mig. Jag ville inte ha den här lektionen förstörd.
"Å, men se godda!" sa Hagrid glatt när han fick syn på henne.
"Fick ni mitt meddelande som jag skickade till er stuga i morse? Där det stod att jag skulle inspektera er lektion?" frågade hon, som om hon pratade med en trögtänkt idiot.
"Javisst. Jag e glad att ni hitta fram till stället här! Ja, som ni ser, eller... jag vet inte... kan ni det? Vi har testraler på schemat i dag."
Hagrid verkade fortfarande glad över att ha henne där och jag kände att det knöt sig lite i magen.
"Förlåt? Vad sa ni?" frågade Umbridge med handen kupat runt örat.
Hagrid såg lite förvirrad ut.
"Öh... testraler! Stora... öh... bevingade hästar, ni vet!"
Han rörde lite på armarna i ett hoppfullt försök att förklara vad han menade.
Umbridge höjde ögonbrynen innan hon mumlade för sig själv medan hon antecknade.
"Måste... tillgripa... grovt... teckenspråk."
"Ja, hur som helst... Ähum... va va det jag sa?" sa Hagrid vänd mot oss igen.
"Verkar... ha... dåligt... kottids... minne...", hörda jag Umbridge mumla bredvid mig.
Draco såg omåttligt glad ut, men själv kände jag hur mina käkar långsamt stelnade.
"Å, javisst. Jo, jag tänkte berätta hur de kommer sig att vi har en hjord. Vi börja alltså me en hingst och fem ston. Den här, han heter Tenebrus, å han e min speciella favorit, den första som föddes här i skogen", sa Hagrid och klappade den testral som kommit fram ur skogen först.
"Är ni medveten om att Trolldomsministeriet har klassificerat testraler som 'farliga'?" avbröt Umbridge honom.
Jag kände att jag ville fräsa till åt Umbridge att vara tyst och sluta störa lektionen, men jag hade ju lovat mig själv att underminera henne genom att vinna hennes förtroende. Jag kunde helt ärligt säga att det aldrig varit så svårt som nu. Framför allt när hon efter en stund började gå runt för att fråga eleverna om hur de upplevde lektionerna.
När hon frågade Pansy om hon förstod vad Hagrid sa på lektionerna svarade Pansy nej, för att hon tyckte att det lät som grymtningar hela tiden. Jag tog ett djupt andetag för att behärska mig och lyckades trycka tillbaka behovet att förvandla Pansy till en minigris.
Sedan fick Umbridge Nevilles osäkra svar till att eleverna var för kuvade för att våga medge att vi var rädda. Det var nog Umbridge själv som skrämde Neville och inte något annat, men jag bet ihop och lät bli att säga det.
Hon kom sedan fram till mig och jag fick anstränga mig för att andas djupt.
"Skrämmer den här lektionen dig, vännen?" frågade hon milt, som om jag var ett hotat barn.
Jag skakade på huvudet.
"Det krävs nog mer än så här för att skrämma mig", svarade jag.
Det borde jag väl kunna svara utan att avslöja något?
"Tapper flicka", sa Umbridge och såg milt på mig, lite på samma sätt som hon gjort med Neville.
Hela jag blev stel den här gången.
Hon fick det att låta som att jag tappert uthärdade något hemskt.
Hon vände sig sedan till Hagrid igen, med samma långsamma röst som hon använt tidigare.
"Ja, då så, Hagrid. Jag tror att jag sett och hört så mycket jag behöver. Ni ska få resultatet av inspektionen inom tio dagar."
Det löjliga teckenspråk hon använde medan hon pratade fick mig att koka, men jag behärskade mig igen.
Gud vad jag avskydde den kvinnan.
Skönt att hon äntligen gick.
Det gjorde ju inte saken bättre att Draco och Pansy stod och vred sig i hårt tillbakahållet fnissande. Jag kände ett stort behov av att faktiskt göra något drastiskt... och jag visste precis vad.