𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟹 (HP-fanfic)

8.Källa till oro och en ny vän

Så snart sorteringen var avklarad reste Dumbledore sig upp och höll sitt sedvanliga korta tal.
”Till våra nykomlingar, välkomna! Till våra gamla elever, välkomna tillbaka! Ibland är det rätta stunden att hålla tal, men det är inte den stunden. Hugg in bara!”
Applåder och några skratt hördes medan tallrikarna framför oss fylldes med mat.
Så snart applåderna upphörde byttes det ut mot prat och ljudet av bestick mot tallrikar i ett sorl som fyllde salen. Draco berättade om sin sommar för Theodore Nott och Blaise Zabini som satt mittemot oss. Pansy satt bredvid Blaise för att sitta så nära Draco som möjligt.
Hon log inställsamt och såg förtjust ut när hon lyssnade på Draco, vilket fick mig att uppfatta henne som oerhört korkad.
Det syntes att hon låtsades att det var henne som Draco pratade med.
Jag höll mig från att le brett när hennes leende vissnade bort så snart Draco med stor entusiasm berättade om födelsedagen som vi hållit för mig.
”Sista överraskningen så vet förstås mina föräldrar inte om. Jag tog med Evi ut på stjärnskådning mitt i natten. Det var ju helt passligt den där natten med en massa stjärnfall, så vi tog kvastarna och flög upp i bergen för att titta på skådespelet ostört”, avslutade han och lutade sig lite mot mig medan han gav mig en blinkning med ena ögat.
Jag log bara mot honom, väl medveten om att han ville få det att låta som att vi gjort mer än bara tittat på stjärnorna.
Han ville nog få det att låta som att vi gjort mer än bara hånglat också, men jag lät honom ha sitt skryt ifred.
Vi hade ju varit ihop i två år nu så knappast kunde någon anklaga mig för att vara lösaktig – och så kunde jag erkänna att jag roades oerhört av Pansys min när hon trodde att vår relation gått så långt.
Förvisso såg hon nästan äcklad ut, vilket var lite av en förolämpning, men det roade mig ändå.

Snart var maten uppäten och Dumbledore reste sig igen för att sitt avslutande tal.
”Medan vi nu allesammans smälter ännu en storartad festmåltid ber jag er om några ögonblicks uppmärksamhet för de vanliga meddelandena vid terminsstarten... Nybörjarna bör veta att Skogen på skolans mark är förbjudet område för elever – och några av våra äldre elever borde också känna till det vid det här laget.”
Draco puffade till min axel och jag flinade lite.
Jag hade inte varit in dit sedan mitt första år på skolan då jag följt efter professor Lupin, men jag hade ju ändå varit in dit fullt medveten om att jag inte borde vara där.
Dumbledore förklarade om vaktmästare Filchs lista på saker som var förbjudna i skolan och presenterade sedan våra nya lärare; professor Grubbly-Plank i skötsel och vård av magiska djur och professor Umbridge i försvar mot svartkonster.
Dumbledore sa inget om hur länge Grubbly-Plank skulle ha lektionerna istället för Hagrid, vilket oroade mig lite.
”Uttagningsproven för elevhemslagen i quidditch kommer att äga rum den...”
Längre hann inte Dumbledore innan han avbröts av professor Umbridge.
Han gav henne en lite överraskad blick, innan han satte sig och såg förväntansfullt på henne då hon tydligen tänkte hålla ett eget tal mitt under Dumbledores tal.
Flera i salen var inte lika välmodiga till Umbridges inpass och flera av lärarna såg förbluffade eller rent ogillande ut.
”Ja, jag måste då säga att det är underbart att vara tillbaka på Hogwarts igen!”
Hon log brett och jag tyckte att hennes tänder såg ovanligt spetsiga ut.
”Och att se såna glada små ansikten titta upp på mig!”
Hon pratade som om vi var ett gäng förskolebarn och ärligt talat var det nog ingen som såg glad ut.
”Jag ser väldigt mycket fram emot att lära känna er allesammans och jag är säker på att vi kommer att bli väldigt goda vänner! Trolldomsministeriet har alltid ansett utbildningen av unga häxor och trollkarlar vara av väsentlig betydelse. De sällsynta gåvor som ni födde med kan förspillas om de inte vårdas och finslipas genom omsorgsfull undervisning. De urgamla färdigheter som är unika för trolldomssamhället måste föras vidare genom generationerna för att inte förloras för alltid. Den skatt av magisk kunskap som våra förfäder samlat måste bevaras, fyllas på och förfinas av dem som har kallats att utöva det förnämliga läraryrket.”
Hon gjorde en paus för att buga mot sina lärarkollegor, men ingen av dem bugade tillbaka. Vissa såg bara extremt ogillande ut.
”Alla de män och kvinnor som varit rektorer för Hogwarts har bidragit med någonting nytt för den viktiga uppgiften att leda denna historiska skola, och det är som sig bör, för utan utveckling kommer stagnation och förfall. Men å andra sidan måste utveckling för utvecklingens egen skull avvisas, för våra väl utprövade traditioner behöver oftast inga klåfingriga förändringar. En balans alltså, mellan gammalt och nytt, mellan beständighet och förändring, mellan tradition och förnyelse...”
Jag kunde inte låta bli att börja snegla runt i salen lite för att se hur alla tog den svada som flödade ur munnen på Umbridge.
Folk satt inte tysta och lyssnade som de brukade under Dumbledores tal, utan började luta huvudena ihop för att viska och utväxla blickar. Några såg sömniga ut och några pysslade med annat, som att pilla på naglarna, håret eller rent av att snegla i tidningar och annat de hade till hands. Jag kunde inte förebrå dem. Det var den värsta, mest uttråkande smörja jag hört.

När Umbridge satte sig igen var applåderna tröga om folk ens applåderade alls. Många hade missat att hennes tal tog slut då de uppenbarligen inte lyssnat så noga.
Dumbledore applåderade artigt och reste sig sedan.
”Tack så mycket, professor Umbridge, det var högst klargörande...”
Dumbledore fortsatte sitt tal där han blivit avbruten, men många var så chockade över Umbridges tal att de fortsatte att mumla sinsemellan om det hon sagt.
Själv satt jag också och analyserade hennes svammel.
Bevara och följa traditioner, men inte utveckla för utvecklingens skull...
Rent babbel, men ganska informativt.
Hon var utan tvekan här för ministeriets räkning, precis som Serverus sagt och ministeriet skulle uppenbarligen börja bestämma vad som skulle bevaras och vad som behövde utvecklas.
Jag gillade det inte alls, vad det än innebar.
Jag gillade inte henne och jag gillade inte hennes inblandning i skolan.
Det skulle säkert bli ett arbetsamt år. Jag kände det starkt och det hade inte bara med vårt kommande GET-prov att göra. Det var något obehagligt över henne som jag nästan kunde beskriva som ondska, men ändå inte.
Det återstod att se vad hon hade planerat att göra och jag tänkte på hattens sång igen.
Det kanske inte bara var Voldemort som den varnat för?
Jag undrade hur mycket jag skulle kunna hjälpa mina skolkamrater under året och hur mycket hjälp de kunde tänkas behöva.
Jag tog ett djupt andetag och upptäckte att Dumbledore avslutade sitt tal.
Jag puffade till Draco, som gav mig en frågande blick.
”Du är prefekt. Gå och hjälp förstaårseleverna att hitta till elevhemmet. Säg gärna vad lösenordet är åt mig först, så klarar jag mig själv sen”, sa jag mjukt.
”Merlin”, viskade han i örat på mig innan han kysste mig på kinden och reste sig.
Jag gav honom ett leende medan han med viktig uppsyn gick närmare området där de flesta förstaårselever satt.
Sedan suckade jag för mig själv och reste mig för att följa med strömmen ut ur salen.
Det skulle bli skönt att sova efter den långa dagen.

Jag hade kommit till trappan ner till fängelsehålorna när någon mjukt stötte i min axel.
Jag vände på huvudet och mötte Nevilles blick.
Han såg sig lite nervöst om för att se att ingen såg oss, men jag hade hamnat efter mina klasskamrater, så det var ganska öde där vi befann oss. Bara elever som rörde sig längre bort hördes, men ingen såg oss.
”Haft en bra sommar?” undrade han och viskade nästan, som om han var rädd att avslöja oss.
”Jodå. Och du?”
Han nickade.
”Helt okej... Ha det bra”, sa han snabbt och skyndade därifrån.
Jag log lite för mig själv och följde honom med blicken tills han försvann.
Han var ju uppenbarligen glad över att ha en hemlig vän, vilket faktiskt värmde mig lite också.
Med ett leende kvar sökte jag mig ner till fängelsehålorna och följde korridoren till elevhemmets dörr.