Evelines tredje år på Hogwarts börjar med en hel del omställningar. Ministeriet vägrar tro på Voldemorts återkomst, trots alla bevis som finns, vilket är början på en oroväckande utveckling.
Mörkret smyger sig närmare och Eveline känner att hon beh...
Vi gick och lade oss ganska snart efter middagen och trots den lite kusliga känslan i kroppen lyckades jag somna. Jag hoppades att alla gäster skulle ha åkt hem när jag vaknade följande morgon. Voldemort skulle knappast hänga kvar, men man kunde ju aldrig veta om mina föräldrar fick för sig att övernatta. Högst troligen skulle de nog inte det då de inte haft några resväskor med sig, men jag kunde inte låta bli att oroa mig lite.
Knappt hade jag sovit mer än någon timme innan någon ruskade mig omilt. ”Upp med dig och följ med!” väste mamma ovanför mig. En iskall känsla exploderade i magen när jag sprättade upp. En rad möjligheter till vad hon kunde tänkas vilja bubblade upp bland mina sömniga tankar när jag snubblade ur sängen utan att vara helt ordentligt vaken. Mamma tog ett fast grepp om min arm och drog mig med sig. Narcissa stod utanför dörren och min gissning var att hon följt med för att visa var mitt rum låg. Jag fick nästan springa bredvid mamma då vi susade ner längs korridoren. Golvet var iskallt under fötterna och innan jag visste ordet av stod jag i den stora salen där alla gäster satt. En rad ansikten såg på mig längs det mörka långbordet och den öppna spisens lågor fick skuggorna att dansa i rummet. Jag frös till när så många främmande ansikten såg på mig. Det var helt tyst och stilla i rummet, tills Voldemort själv reste sig och kom fram till oss. ”Lilla fröken... Vi har hört att du är mycket skicklig med magi och mycket stark dessutom... Är det sant att du kan spränga och skära sönder ditt mål med en besvärjelse som vi andra inte ens kan ordet till?” Hans låga, hesa röst hördes bra då det var så tyst i rummet. Min blick flackade längs bordet tills jag såg in i ett par svarta ögon. Serverus nickade knappt märkbart. ”Ja”, svarade jag sedan med blicken tillbaka på Voldemort. ”Fascinerande... Skulle du kunna tänka dig att visa oss?” ”Um...” Jag såg mig om i rummet. Skulle jag spränga något inne i huset? Det lät inte särskilt vettigt. ”Jo... Om jag har ett bra mål”, sa jag sedan osäkert. ”Strålande... Låt oss ta oss till en bra plats för ämnet...” Hans kusliga, långsamma röst gav mig rysningar. Han vände sig mot bordet. ”Serverus”, sa han kort, innan han började gå. Serverus reste sig och kom fram till mig och mamma. ”Var det för mycket begärt med en enkel morgonrock?” mumlade Serverus kallt, när han tog tag i min handled. Mamma släppte mig motvilligt och jag följde med Serverus ner till den stora entrén. Voldemort stod där och väntade på oss. Serverus ryckte åt sig en kappa, som han svepte in mig i, innan han lyfte upp mig i famnen. Vi gick ut i den kalla natten och jag var verkligen glad för den tjocka resmanteln som han svept in mig i. Jag kurade ihop mig i den medan våra andedräkter spred sig likt moln framför våra ansikten. Efter en kort promenad transfererade vi oss plötsligt och sekunden senare stod vi på en öde hed. En gammal ruin reste sig svart mot den stjärnbeströdda himlen. Runtom oss låg bara orörd snö så långt ögat kunde nå. Jag var tacksam för den värme som kom från Serverus, för det var verkligen kallt. Rimfrostkylan fick snön att se extra glittrig ut och halvmånen kastade långa skuggor över den. ”Där har du ett passande mål... Visa vad du kan”, sa Voldemort med en gest mot ruinen. Serverus vände mig i famnen så att jag stod på hans fötter i snön. Trots att manteln var virad runt mig stack det lite i fötterna av kylan. Jag fick fram högra armen och huttrade till. ”Så starkt du kan”, mumlade Serverus ovanför mig. Jag nickade och höjde armen. Vanligtvis när jag gjorde formeln som vi kallade ”Skäran” höll jag handen plan, så att det blev en smal skära när jag gjorde kaströrelsen med armen. Nu ville de se hur stor förödelse jag kunde åstadkomma, så jag höll istället upp handen när jag gjorde rörelsen. En tjock, blå skära kastades iväg mot ruinen och sekunden senare slogs en hel vägg bort så att stenarna yrde. Kvickt lirkade jag in armen innanför manteln igen. De båda männen stod tysta för ett ögonblick, innan Voldemort såg på mig och Serverus. ”Utmärkt... Flickan har en fantastisk begåvning... Sa du att hon bemästrat Patronusbesvärjelsen också?” ”Absolut”, svarade Serverus, innan han såg ner på mig igen. Jag lirkade fram armen på nytt och gjorde en rörelse med handen. Den stora blåsilvriga hästen sprang fram ur en puff med blåaktig rök och galopperade ljudlöst ut i natten. Den såg mycket vacker ut i månskenet när den i en seglande galopp rörde sig runt oss. Jag drog in armen igen och såg på hästen som svävade fram med mjuka rörelser. Den såg verkligen magisk ut i den miljö vi befann oss i. ”Strålande... Hon är verkligen användbar, den här flickan...” mumlade Voldemort, som om han pratade med sig själv. ”Hennes Leviosa-besvärjelse?” sa Serverus som ett förslag, eller om det var en påminnelse. ”Ja... Det stämmer... Visa oss vad du kan...” Jag befriade armen på nytt och fick stora stenblock borta vid ruinen att lyftas och röra sig i stora cirklar runt den raserade byggnaden. ”Fascinerande...” mumlade Voldemort. ”Det är bra. Du kan släppa dem igen”, sa Serverus och jag lät stenblocken lägga sig till ro innan jag kvickt drog manteln om mig igen. ”Det var väl allt? Ska vi ta oss tillbaka till herrgården?” frågade Serverus. Han var nog lika angelägen att slippa bort från kylan som jag. ”Ja, vi har nog sett vad vi behöver. De andra väntar på oss...” Voldemort transfererade sig först. Serverus lyfte upp mig i famnen innan vi följde efter. Jag hann se min patronus försvinna i strimmor av blåsilvrigt dis innan vi rycktes tillbaka till Malfoys herrgård. Serverus bar med mig raska steg till sovrummen och släppte ner mig i korridoren nära mitt rum. Han var nog inte säker på vilken dörr som var min, men han kom ganska nära i alla fall. ”Gå och lägg dig igen bara. I morgon får du veta vad som planeras”, sa han mjukt. Jag gav honom resmanteln, innan jag skyndade bort till mitt rum. Hela kroppen kändes iskall när jag kröp ner under täcker igen. Den kyliga nattluften hade väckt liv i mig så att det tog en god för mig att få tag i sömnen igen. Sedan hade jag också svårt att komma fram till vad jag ingick i för planer. Uppenbarligen behövde jag spränga väggar och frammana en patronus, men det sa inte mig något alls. Inte just nu i alla fall.
Tröttheten återvände efter en stunds grubblande och snart hade jag somnat igen. Jag drömde om en blåsilvrig häst som bar mig på sin rygg genom tysta, snöiga landskap. Bara månen och stjärnorna var vårt sällskap och de vita vidderna var oändliga.
Oops! Bu görüntü içerik kurallarımıza uymuyor. Yayımlamaya devam etmek için görüntüyü kaldırmayı ya da başka bir görüntü yüklemeyi deneyin.
Följande morgon var det tyst i huset när jag vaknade. Jag drog på mig kläderna och smög ut i den lite halvmörka korridoren, innan jag tassade bort till Dracos rum. Han öppnade efter min försiktiga knackning. ”God morgon”, mumlade jag mjukt och han log mot mig. ”God morgon... Ska vi gå ner och äta frukost?” undrade han. Jag nickade och vi gick tysta genom korridoren ner mot matsalen. Där var det mörkt och tyst, så vi smög vidare till köket. ”Det måste han blivit sent igår”, sa Draco och tog fram bröd och pålägg åt oss. ”Antagligen... Jag vet inte hur sent det var när mamma kom och väckte mig, men då verkade de vara mitt uppe i något viktigt möte...” ”Kom dom och väckte dig?” undrade han förvånat. ”Ja...”
Jag fick berätta om händelsen då Voldemort velat se mina färdigheter. Draco var desto snabbare med att lista ut vad det rörde sig om. ”Pappa har pratat om att de planerar att befria alla Dödsätare som sitter i Azkaban... Det verkar ju rätt troligt. Du kan spränga muren och din patronus är rätt stark. Visst har vi andra Dödsätare som är duktiga på att trolla, men de kanske tycker att dina färdigheter vore ett starkt komplement till det hela. Framför allt när din Leviosa-besvärjelse är så stark. Jag känner inte någon som ens kommer i närheten av din nivå, så det kan ju vara något de planerar där det behövs... Det skulle inte förvåna mig om de vill att du ska manövrera någon form av flyktfarkost...” Jag nickade långsamt. Det lät vettigt. Samtidigt skrämde det mig. Jag ville verkligen inte resa ut till dementorernas näste ute i havet och börja befria Dödsätare, men vad hade jag för val? Det kunde gå illa om jag vägrade. Draco kom fram till mig och kramade mig. ”Jag hoppas att det går bra. Inte för att jag tror att du skulle råka nämnvärt illa ut med tanke på vad du är kapabel till, men lova att vara försiktig.” Jag kramade honom tillbaka och nickade. Nu när Draco nämnde min Leviosa-besvärjelse så kändes det klart för mig. Fångar som suttit en längre tid i Azkaban skulle inte kunna sitta på en kvast och att transferera folk fram och tillbaka skulle ta för lång tid. Jag skulle helt klart användas för att manövrera någon form av farkost under räddningsuppdraget. Det var i alla fall bättre än att slåss mot dementorer eller att gå runt inne i tornet, men likväl skulle jag vara där...
