𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟹 (HP-fanfic)

20.Iskall match

Vi satt samlade runt frukostbordet och lyssnade på vinden som ven utanför stora salens fönster. Snön vräkte ner och vi kunde bara hoppas att det skulle avta innan vi skulle ut på quidditchplanen.
Den här morgonen blev det varm gröt och varm choklad till. Vi fick verkligen bunkra upp med den värme vi kunde få inför matchen.
Sedan pulsade vi genom snön ner mot omklädningsrummet med extra varma kläder med oss. Det gick inte att flyga i hur tjocka kläder som helst, men vi virade våra halsdukar runt oss och tog på oss de silvergråa öronmuffarna.
"Se till att få tag i kvicken så snart du kan", sa Montague till Draco medan han drog på sig läderhandskarna.
Vi kunde inte ha tjocka vantar då risken var stor att vi tappade klonken om vi inte hade något vettigt på händerna.
Det samma gällde Draco, men Crabbe och Goyle kunde unna sig tjocka handskar då det inte påverkade deras motorik nämnvärt. Jag kunde ärligt medge att jag var avundsjuk. Istället drog jag en mössa över huvudet med öronmuffarna under för extra värme.
"Då går vi ut. Se till att sköta det här snabbt och snyggt nu. Vi vill gärna vara inne i elevhemmet innan det blir mörkt. Okej?" sa Montague och vi nickade alla med halsdukarna uppdragna över ansiktet så gott det gick.
Jag var glad att jag hade tre stora killar framför mig när vi tågade ut på planen. Snön gick till knäna och även om det inte var någon tung blötsnö så var det ändå bättre att gå i det upptrampade spåret.

Visselpipan hördes knappt i stormen och vi susade upp i luften allihop.
Jag vet inte vem som tog klonken först, men virvlet av blå och gröna klädnader syntes mellan de fluffiga snöflingorna som piskade förbi vertikalt, så någon hade i alla fall fått tag i den.
Jag försökte att hålla ögonen på klungan som säkert samlade sig runt klonken. Dessvärre var det en blå klädnad som flög längst fram - om jag såg rätt.
Lee Jordans röst gjorde sig inte särskilt hörd i blåsten, så det gick inte att hänga med i vad som hände på det sättet heller.
Jag tyckte mig ana att Bletchley fångade klonken och hindrade målet. En röd, suddig fläck kastades från Bletchley till Warrington och jag var snabb med att inta min position för att möta upp Warrington.
Mycket riktigt så kom han susande mot mig med något under armen.
På ganska nära håll skickade han över klonken till mig och jag flög så snabbt jag kunde mot Ravenclaws målringar. Snön piskade mig i ansiktet, vilket inte var så smärtsamt när den var så mjuk, men det var svårt att se något. Min enda fördel var att vaktaren kanske inte såg mig så tydligt heller.
När jag var nära nog siktade jag rakt mot den vänstra ringen, vilket fick vaktaren att flytta sig dit.
Det gick helt enligt mina planer, så jag dök, gjorde några kullerbyttor och flög uppåt framför den högra ringen.
När jag kastade klonken hängde jag upp och ner, vänd mot Ravenclaws vaktare, innan jag virvlade vidare uppåt.
När jag några sekunder senare mötte Warrington ute på planen såg det ut som att han log, men det var svårt att se ordentligt när han hade halsduken uppdragen till ögonen.
Jag hade gjort lika dant, så vi utväxlade bara en blick genom glipan mellan mössor och halsdukar. Än så länge var jag inte genomfrusen, men den kalla snön som smälte på mina kläder började göra dem fuktiga.
Jag var på väg att försöka få en glimt av Draco i snöyran, men hindrade mig själv. Jag skulle ha missat en massa utav spelet om jag satt där och kisade i stormen.
Istället höll jag ögonen på den spelare i blå kläder som nu verkade ha klonken.
Med Montague nära mig susade vi efter för att jaga ikapp personen. Warrington kom i möte för att försöka hindra spelaren, men missade.
Ravenclaw låg nu på samma poäng som oss.
Jag suckade och kände ett moln av fuktig luft sprida sig innanför halsduken. Måtte Draco få tag i kvicken snart.
Jag fick en glimt av något grönt som susad förbi på hög höjd i utkanten av planen. Det kunde bara vara han. I nästa sekund susade en dunkare förbi så nära att den nästan nuddade vid min axel.
Jisses, jag fick verkligen försöka att vara mer uppmärksam.

Klonken hade hamnat hos oss igen och Warrington kom emot mig för att försöka passa över den. Jag var på väg att ta emot den när något blått nästan strök mot sidan mot mig och vevade till med armen så att klonken slogs undan från mig. En annan blå figur snett under oss fångade upp den och jag dök för att ta upp jakten.
Warrington var snabbt bredvid mig och gjorde en gest åt mig att byta sida med honom.
Jag gjorde som han anvisade medan han ökade farten.
Snart slog han till klonken så att den lossade ur greppet på den blåklädda spelaren och jag dök direkt för att få tag i den.
Nära marken vände jag med klonken i ett fast grepp och flög så snabbt jag kunde mot Ravenclaws målringar igen.
En blå spelare kom emot mig, men något grönt rammade honom i sidan så att de flög ur vägen för mig.
Uppenbarligen var det Montague som rensat min färdväg. Han var nog inte så rolig att bli rammad av då han med sin vikt inte var så lätt att sätta emot. Han var nog inte så benig direkt, men med musklerna spända var han nog som en vägg.
Jag susade uppåt läng målstolpen och såg vaktaren inta position för att hindra mig. Kvickt girade jag åt sidan och flög förbi honom, vände och flög neråt förbi en annan målring, där jag skickade klonken genom ringen.

Ravenclaw lyckades göra ett mål till, men vi höll i alla fall ledningen med tio poäng så här långt. Jag var nu ganska frusen och fick lite nu och då stryka undan snö ur ögonen för att se något.
Plötsligt överröstade publiken stormen och jag såg mig om.
Draco klarade inte riktigt av att hålla armen helt uppsträckt då han uppenbarligen var genomfrusen, men hans lätt höjda arm talade sitt tydliga språk.
En våg av lättnad sköljde över mig och plötsligt var kylan som jag så flitigt ignorerat fullt påtaglig. Mina fingrar gick knappt att röra längre.
Vi dök alla ner mot marken och kastade oss in i en snabb gruppkram, innan vi småsprang mot omklädningsrummet med kvastarna i slarviga grepp.

En vindpust med snö följde med oss in i omklädningsrummet när vi slängde kvastarna ifrån oss och trängde ihop oss framför kaminen som det fortfarande brann i. Klumpar av halvsmält snö föll på golvet när vi slet av oss de blöta ytterkläderna.
"Fy fasen vad kallt!" flämtvrålade Warrington och höll fram händerna mot kaminen.
"Lever du, prinsessan?" frågade han sedan mig.
Jag nickade med skallrande tänder.
"Skitsnygga mål, ballerinan. Verkligen snygga... Det jag såg av dem i alla fall."
Montague klappade mig på axeln innan han lutade sig över mig för att hålla händerna ovanför kaminen.
"Du med Malfoy. Jäkligt bra jobbat. Verkligen bra", rabblade han lite stressat.
Jag lade min axel mot Dracos för att visa min uppskattning, men ville inte ta händerna från kaminen och värmen. Han log bara och tryckte sig tillbaka mot mig, då även han ivrigt höll händerna i värmen.
Det hade verkligen varit en kort och intensiv match men vi fick nog verkligen tacka Draco för att den inte blivit längre. Jag hade nog fått bäras in till kaminen med kvast och allt annars.

Bara vi återfått värmen bytte vi om och skyndade oss upp till skolan.
Det stack fortfarande i händer och fötter efter den intensiva uppvärmningen, men kylan kändes jobbig igen innan vi var framme vid slottet. Vi hade värmt våra kappor vid kaminen innan vi dragit dem på oss och rusat ut, men den värmen försvann väldigt fort.
Med stressade steg gick vi genom slottet och ner till fängelsehålorna.
Säkert lämnade vi ett spår av snö efter oss, men Filch fick väl klaga på oss senare om han ville. Vi var inte på humör för att stanna och borsta av oss.

Jubel och hurrarop sköljde över oss när vi steg in i elevhemmet och varma filtar väntade på oss.
Draco och jag dök ner under en filt i soffan nära brasan och kurade ihop oss med breda leenden. Ville folk gratulera oss fick de komma dit, för vi tänkte inte röra oss ur fläcken förrän vi fått upp värmen ordentligt.
Montague satte sig tätt intill mig med en filt om sig och hans sandfärgade hår såg mörkt ut när det var lite vått.
"Tur att vi har så bra spelare i vårt lag. Det där kunde ha blivit en riktig mardröm", sa han och gjorde en gest åt några elever en bit bort.
Genast blev vi serverade varm choklad med vispad grädde och marshmallows.
Det värmde härligt i magen och jag sjönk tätare intill Draco.
I soffan bredvid satte sig Crabbe och Goyle med ett fat bullar och tryckte i sig dem med en imponerande fart.
Nu var det bara resten av de läxfyllda dagarna kvar inför julen och sedan skulle det bli ett härligt jullov.
Förhoppningsvis skulle vädret vara bättre under vår match mot Hufflepuff på vårterminen. Jag var inte så sugen på att göra om en liknande match igen.