𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟹 (HP-fanfic)

25.Ett uppdrag

Lucius och Narcissa steg upp först till lunchen och de verkade vara på ett riktigt bra humör, så jag antog att mötet gått bra för deras del.
När vi satt samlade runt matbordet och åt lunch blev jag informerade om vad som var planerat.

”Om några dagar, en bit in på den nya terminen, kommer du att i största hemlighet lämna Hogwarts för ett ögonblick. Då får du ta en flyttnyckel från skolan som för dig till mig på en hemlig plats där jag och Mörkrets Herre kommer att vänta på dig. Där finns ett gammalt skepp, som vi vill att du manövrerar ut till Azkaban. Vi har folk på plats där som kommer att sköta räddningsaktionen, men vi måste ha en bra transport för de som räddas. Det finns en uppgörelse med dementorerna som gör att de kommer att låta oss arbeta ifred, men det kan vara bra att vara beredd på eventuella komplikationer. Både Mörkrets Herre och professor Snape garanterar att du är mer än kapabel att hantera situationen, men det kan vara bra att vara på sin vakt ändå. Jag kommer att vara med dig i skeppet och visa vart du ska och vad du ska göra, så du behöver inte oroa dig för det. Professor Snape ordnar allt du behöver inför din avfärd och han tar emot dig när du kommer tillbaka. Han kan förstås inte själv följa med då han måste vara närvarande på skolan. Allt är mycket noga planerat, så du behöver bara se till att följa de anvisningar du får.”
Jag nickade.
Manövrera en båt lät inte så farligt, men det var ju inte garanterat att det var bra väder runt Azkaban. Vad jag visste låg ön mitt ute i en stormig del av havet, så det kunde ju bli lite av en utmaning att få dit ett skepp. Jag hade inte behövt parera starka vindar när jag fått saker att sväva tidigare, så det skulle helt klart bli en helt ny nivå på det hela.

Jullovet flöt på och snart var vi tillbaka till Hogwarts. Vi hade hunnit göra ett besök i Diagongränden och på nyårsafton hade vi haft storslagna fyrverkerier, god mat och trevlig samvaro.
Jag märkte tydligt att Lucius och Narcissa verkade mycket hoppfulla inför den kommande räden.
De gav mig stolta blickar och verkade lite extra inställsamma, så förmodligen hoppades de att jag skulle göra succé och låta det framhäva dem i Voldemorts ögon. Det var ju trots allt dem jag bodde hos, så de ville nog påskina lite att en del av min talang hade med dem att göra. Jag hade inget att protestera mot, men det var en aning långsökt.

Klockan fem, den tolfte januari, gick jag som avtalat till Serverus kontor.
Han öppnade direkt när jag knackade och släppte in mig.
Så snart jag stigit in stängde han dörren efter mig.
”Jag har förberett allt du behöver. Du kan inte klä dig i dina vanliga kläder av risk för att bli igenkänd. Du kommer även att behöva bära en mask som alla andra, av samma anledning. Flyttnyckeln är klar och den för dig till den plats där Mörkrets Herre och Lucius väntar på dig”, sa han och det hördes att han var lite stressad.
Jag nickade bara medan han drog fram de kläder som han ordnat åt mig.
Kappan var av en modell som såg ut som en lång kavaj och axlarna var klädda med ett tjockt lager blanka, svarta fjädrar. Knäppena var i silver och det satt ett bälte i midjan. Kappan såg över lag väldigt vuxen ut, så jag kunde nog misstas för en vuxen person om jag bar den. Utan att säga något drog jag av mig skolkappan och gav den åt honom. Han hängde den snabbt över en stol, innan han hjälpte mig att dra på mig den lite stela kappan.
Jag hann inte börja med knapparna innan han stod framför mig och knäppte dem åt mig.
”Det blåser ute vid Azkaban, så du kan vara beredd på att behöva parera för vinden... Det borde ta ungefär tjugo minuter att ta sig ut om du tar det lugnt och det är nog bäst när du inte är van... Det går givetvis bra att skynda sig lite mer på vägen tillbaka, men då har du passagerare, så kom ihåg att skeppet kan väga mer då...”
Han mumlade på medan han knäppte knapparna, rättade till kappan åt mig och knäppte fast bältet.
Sedan tog han en svart duk och virade in mitt hår i den för att det skulle döljas. Han snodde ihop det så att det blev att hänga i en påse i nacken. Duken räckte även för att täcka in min hals. Sedan vek han upp kappans huva så att den ramade in mitt ansikte.
När det var klart tog han ett steg tillbaka och synade mig, innan han gick och hämtade en mask ur en låda. Den såg rätt kuslig ut, precis som alla Dödsätares masker. Den här hade en vit-silvrig ton, men ramades in med en rostbrun färg och ett mönster i klart silver. Runt ögonen gick färgen mer i lila och ögonen såg obehagligt tomma ut med den förtrollning som skulle dölja ögonen på den som bar masken.
”Vems är det?” undrade jag.
”Din... Alla Dödsätare har individuella masker, så att vi känner igen varandra. Det här är din...”
Jag mötte skrämt hans blick.
En egen Dödsätarmask?