𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟹 (HP-fanfic)

17.Förlustens seger

Madam Hooch trollade fram en svävande bår som vi lyfte upp Draco på. Jag följde sedan med vid hans sida upp till slottet, men fick stanna utanför dörrarna sjukhusflygeln. Jag var inte så orolig då det nog bara handlade om blåmärken, men det kändes inte bra att veta att han förmodligen hade ont.
Medan jag stod lutad mot väggen med armarna hårt korsade över bröstet kände jag mig kluven i vad jag borde känna. Att se Draco bli bultad blodig av två killar utan att ha en chans att försvara sig hade varit hemskt, men samtidigt kunde jag inte låta bli att känn att han bar skuld till det själv. Han borde ha slutat vid kommentarerna om det andra laget. Att förolämpa folks föräldrar var ett slag under bältet och nog mest när det gällde Potter, som inte hade sina föräldrar kvar i livet. Det skulle inte ha betytt något för mig, men det fanns ju de som verkligen tyckte om sina föräldrar, även om jag inte själv hörde till dem.

Tiden segade sig sakta förbi, men snart öppnades dörren till sjukhusflygeln och madam Pomfrey kom ut.
”Du kan gå in till honom om du vill”, sa hon till mig och gick bort med en liten bricka med förband på.
Jag reste mig från väggen och gick raskt in i salen med alla sängarna.
Draco låg en bit bort och reda på håll såg jag att hans ansikte var ganska så färggrant. Näsan var röd och han började bli blålila på många ställen, men främst runt ögonen.
Han mötte min blick när jag kom fram till sängen. Han såg moloken ut och nästan lite lustig med de småblodiga tussarna med bommull som stack ut ur näsan på honom. Jag höll mig dock från att le och gav honom bara en beklagande blick, innan jag drog en pall närmare och satte mig bredvid sängen.
”Hur känner du dig?” undrade jag.
Han suckade.
”Helt okej, antar jag”, mumlade han surt. ”Jag fick något för smärtan och det håller på att klinga av nu...” tillade han.
Jag tog hans hand i min och gav honom ett tröstande leende.
”Jag skulle ge dig en kyss, men de där bommullshornen du har i näsan ser ut att vara i vägen”, sa jag som ett försiktigt försök att skämta.
Han gjorde en liten grimas.
Han såg inte ut att ta illa vid sig, men såg inte så road ut heller.
Plötsligt hördes en armé av fötter som klampade fram utanför sjukhusflygeln.
Det dröjde inte länge innan resten av laget kom in i salen och de såg mycket roade ut.
”Där är ju vår hjälte, med sin sköna jungfru vid sin sida!” dånade Montague med en yvig gest med armen.
”Va?” sa Draco oförstående.
Hela laget log brett när de samlade sig runt oss.
”Jag missade ju kvicken”, sa Draco och såg från det ena leende ansiktet till det andra.
”Kvicken ja, men vet du vad vi fick höra från Umbridge precis innan vi kom hit?” sa Warrington och lutade sig närmare Draco, som för att berätta en stor hemlighet.
”Potter blev avstängd från quidditch för all framtid efter sitt agerande. Tvillingarna Weasley också.”
Draco såg oförstående ut för ett ögonblick.
”Avstängda?” frågade han sedan.
”Japp.”
”För all framtid?”
”Precis.”
Leendet spred sig över Dracos ansikte och Warrington tog tag i hans ena axel och ruskade om honom.
”Vår hjälte tog smällarna och fällde Gryffindors sökare och båda deras slagmän! Dom har ett helsike om de ska klara resten av säsongen som det är nu”, sa Montague glatt.
”Framför allt nu när vi har en så fenomenal jagare!” utbrast Warrington med en förtjust blick på mig.
Montague lade armarna om mig och kramade mig hårt. Det var nästan så att luften trycktes ur mig och hans stora kroppshydda vilade tungt mot min rygg.
”Vilken prestation! Nog för att träningarna gått bra, men wow! Slytherins ballerina har börjat sin karriär och hon är redan en stjärna!” dånade Warrington.
”Du kan släppa henne nu”, påpekade Draco lite surt och knuffade till Montague i axeln.
Montague skrockade lite, men lossade greppet om mig och rätade på ryggen igen.
”Slytherins ballerina. De la smeknamnet rakt i händerna på oss och det ska bli ett stort nöje att visa vad du kan under de kommande matcherna”, sa Montague ömt och klappade mig på axeln.
Jag log lite artigt upp mot honom.
Jag var inte säker på om jag gillade att kallas ballerina eller inte, men det kunde ju ha varit värre. Ballerina var väl bättre än något ännu löjligare.