𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟹 (HP-fanfic)

19.Taktiker

Draco såg överraskat på mig när jag släppte hans hand och gick bort mot testralerna.
”Evi!” väste han chockat, men jag låtsades inte höra.
”Får man klappa dem?” frågade jag Hagrid.
Han hade sett lite moloken ut, men hans blick piggnade i när jag frågade.
”Javisst. Du kan klappa Tenebrus.”
Hagrid gjorde en gest mot testralen i fråga.
Jag gick fram till Tenebrus och drog av mig vanten. Hans hud var lite kall och läderartad när jag klappade honom på de tydligt markerade revbenen.
Hagrid rätade lite på sig och såg ut att växa i modet igen.
”Är det fler som vill?” frågade han resten av klassen, men igen verkade vara särskilt sugen.
De flesta tyckte nog att jag var galen, men jag ville ge i alla fall lite stöd åt Hagrid efter upplevelsen med Umbridge.
”Hur ofta är det folk som rider på dem?” undrade jag.
”Inte så ofta. Som ja sa tidigare så är det nog bara Dumbledore som lånar dem ibland, men annars är deras huvudsakliga jobb att dra skolekipagen.”
Det blev en tyst paus.
Inte ens Draco vågade ge ett ljud ifrån sig.
”Du kanske vågar sitta på honom också?” frågade Hagrid.
Jag log mot honom och nickade.
Hagrid tog tag under armarna på mig och efter en kort luftfärd satt jag på det beniga djuret.
Jag log och klappade Tenebrus på halsen.
”Dom är oerhört starka och de orkar flyga långa sträckor”, förklarade Hagrid.

Efter lektionen höll Draco min hand i ett mycket fast grepp medan han mer eller mindre drog mig med sig upp mot skolan. Han hade inte sagt något efter min lite galna idé och jag tror inte att det var rätta tillfället att säga något själv heller. Han verkade inte vara arg, men jag anade att han varit väldigt orolig när jag varit så nära testralerna.

När vi närmade oss skolan höll vi på att komma ikapp Potter och hans vänner. De hade inte hört oss då snön dämpade våra steg.
Granger mumlade något lite generat till Potter som svarade att det var okej och att det inte gjorde något. Jag hade ingen aning om vad de pratat om.
”Jag är förvånad över att så många kunde se dem. Fyra stycken i samma klass...” sa Weasley.
”Ja, Weasley, vi undrade just. Tror du att du skulle kunna se klonken bättre om du såg nån kola av?” sa Draco spydigt.
Han, Crabbe och Goyle bröt ut i gapskratt och trängde sig förbi de tre vännerna innan vi gick vidare mot skolan medan killarna sjöng på ”Weasley är vår kung”.
Jag satt fortfarande fast i Dracos grepp, så ja gick tyst breddvid och låtsades inte märka det hela.
Inombords suckade jag för mig själv.
Jag hade fått en skymt av Weasleys röda kinder, men höll blicken stadigt framåt medan jag pulsade snett bakom Draco.
Med Crabbe och Goyle bakom mig syntes jag förmodligen inte heller, så det skulle inte förvåna mig om Potter och hans vänner trodde att jag också skrattade och sjöng.

Inne i slottet sökte vi oss till elevhemmet för att hänga av oss de varma ytterkläderna. 
Så snart vi steg in i grupprummet stannade jag och drog i Dracos arm så att även han stannade. Crabbe och Goyle hade gått om oss och gick raskt mot sovsalarna utan att märka att vi stannat.
Draco såg frågande på mig.
”Är du arg eller nått?” undrade jag.
Han höll min blick en stund, innan han steg närmare.
”Nej. Jag är inte arg på dig... Men du gjorde mig väldigt orolig när du bara gick fram till de där märkliga varelserna... Varför var du tvungen att göra så galna saker?”
Jag suckade lätt.
”Jag blev så irriterad när Umbridge frågade om jag var rädd och sedan tolkade mitt svar som att jag kämpade med att vara tapper... Hon går mig verkligen på nerverna ibland...”
Draco tog ett steg närmare så att våra näsor nästan rörde vid varandra.
”Fattar du inte att du är det viktigaste jag har? Gör inte sådana saker igen är du snäll”, sa han plågat, innan han tog ett fast grepp om min nacke.
Han tryckte sin mun mot min, innan han tog ett steg tillbaka och suckade.
”Jag vet att du är oerhört tuff och inte behöver skyddas hela tiden, men försök att inte kasta dig in i farliga situationer med huvudet före hela tiden... Okej?”
Han såg fordrande på mig och jag nickade. Det innebar inga garantier, så jag kunde helt klart lova att försöka.
Hans ansikte mjuknade lite och han drog med mig vidare mot sovsalarna.
Jag kände mig ganska lättad efter vårt korta samtal. Ibland var han helt löjligt otrevlig mot andra och mot mig var han raka motsatsen. Ganska imponerande vilka kast han var kapabel till egentligen.

Quidditchmatchen mellan Hufflepuff och Ravenclaw hölls under en solig, men kall dag.
Draco och jag delade på en kappa för att hålla varandra varma medan vi såg på matchen.
Snön låg vit och orörd på planen, utöver de spår som spelarna gjort när de gått in inför matchen.
Draco mumlade lite lågt för mig om spelarnas olika taktiker och jag försökta vara uppmärksam på allt som spelarna gjorde. Montague hade valt att sätta sig bredvid mig och var minst lika ivrig som Draco att diskutera spelteknik.
Vår nästa match stod mot Ravenclaw, så det var mest de spelarna som vi studerade nu. Sista matchen innan jul var det som vi skulle spela mot dem, så Montague var ivrig att lära mig hur motståndarnas taktik såg ut.
Ravenclaw var rätt bra, men jag tror inte att jag skulle komma på tanken att nedvärdera något av lagen på skolan.
Vår match mot Hufflepuff var andra matchen nästa år och dem hade jag chansen att studera medan de spelade mot Gryffindor under första matchen efter jullovet.
Draco satt med sin arm tätt om min midja och Montague satt lutad mot min axel, så jag kunde inte påstå att jag hade allt för kallt mellan två varma killar.
”Såg du? Den där passningen är väldigt vanlig för Chambers. En klassisk taktik av honom”, sa Montague ivrigt.
”Han och Roger Davies passar ofta till varandra på korta distanser, medan Bradley kör långdistans”, sa Draco i mitt andra öra.
Jag nickade och försökte hänga med i vad de pratade om.
”Deras slagmän är rätt träffsäkra, så se upp så fort du har klonken. De brukar alltid sikta på den som har den och det ligger ju du i hög risk för”, fortsatte Montague.
Jag nickade igen.
Det var lite svårt att bara njuta av matchen när jag hade två rådgivare som mumlade i varsitt öra på mig.
Jag hade ju tur så länge som de gjorde det i omgångar och inte babblade på en och samma gång i alla fall.

När matchen var över och Ravenclaw stod som segrare sökte vi oss tillbaka till skolan.
Jag hoppades att det skulle vara bra väder under vår match, men med tanke på att snön kommit tidigt i år så var det ett ganska vagt hopp jag hade. Kallt skulle det i alla fall vara, så mycket var säkert. Träningarna var en kylig upplevelse, så knappast skulle matchen bli särskilt mycket bättre. Under en match kunde man inte ens bestämma själv när man fått nog och ville gå in och värma sig.
Sedan kunde jag inte låta bli att störa mig på att Montague hade en tendens att dalta lite med mig.
Förvisso var jag den enda tjejen i laget, men att be Crabbe och Goyle att inte skjuta dunkarna mot mig så ofta skulle knappast träna mig inför någon match, för de andra lagens slagmän skulle nog inte skona mig så överdrivet. Inte nu när jag var känd som ’Slytherins ballerina’ i alla fall. Det var snarare en hög risk att jag skulle bli mer utsatt än de andra under matchen då jag var ett uppenbart hot.

Läxorna låg i drivor ju närmare jullovet vi kom medan snön fortsatte att vräka ner. Det var ju egentligen tur att vi spelade i luften, för hade vi behövt pulsa runt i snön hade vi nog varit ganska körda.
Ju närmare matchen vi kom ju mer krympte mitt hopp om vackert väder. Just nu kände jag bara att jag fick vara nöjd om det inte var snöstorm.
Sista dagarna inför matchen avbokade vi våra träningar för att inte köra slut på oss för tidigt, som Montague uttryckte det. Istället tråkade han ut oss med taktiksamtal i elevhemmet så ofta han kom åt.
De mörka molnen som hopade sig runt slottet kändes som ett dåligt omen dagen innan matchen, men jag ville inte släppa min sista lilla strimma hopp.
Det kunde ju bli uppehåll i alla fall...