𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟹 (HP-fanfic)

15.Första matchen

Jag kände mig faktiskt lite liten i vårt quidditchlag. Jag och Draco var helt klart minst i hela samlingen då alla andra var minst huvudet längre än oss och breda som oxar, men de var inte alla särskilt muskulösa...
Vissa var bara breda...

Efter en liten genomgång från Montague började vi bli klara att gå ut. Jag kunde vagt höra att de börjat med sången som övats in i elevhemmet. Man hörde inte orden i sången på grund av allt oväsen från resten av publiken, men jag kände igen melodin.
Montague slog ihop händerna med en nöjd min efter genomgången.
”Då så, mina herrar och vår förtjusande fröken. Dags att göra entré och visa vad vi kan”, han blinkade med ena ögat mot mig och jag log lite till svar.
Sedan tog vi våra kvastkäppar och tågade ut. Solskenet var nästan bländande efter det mörka omklädningsrummet och ljudlarmet från publiken exploderade över oss.
Jag höll min plats i ledet och såg förmodligen ut som en liten prinsessa med en eskort av troll.
Jag tog ett djupt andetag för att lugna de tävlingsnerver som började bubbla upp och undvek att se på folksamlingen runt oss. Istället såg jag lite på det andra laget i sina röda kläder. Tvillingarna Weasley var rätt långa, men smala och de hade bara tjejer som jagare. Bell, Spinnet och deras lagledare; Johnson. Potter var smidigt byggd och Ron Weasley var både lång och smal precis som sina bröder. Det var en ganska stor kontrast mot vårt lag.
Montague gick fram för att vara beredd att skaka hand med Gryffindors lagkapten. Bakom honom stod Crabbe och Goyle, med mig och Draco på varsin sida om dem. Bredvid mig stod Warrington. Killarna hade intagit sina fientliga miner och jobbade hårt på att se hotfulla och skrämmande ut.
Själv såg jag till att bara hålla huvudet högt och inte se nervös eller orolig ut. Det var inte lätt att hävda sig mellan Crabbe och Warrington, för det skulle utan tvekan bara ha sett löjligt ut. Högburet huvud och rak hållning var nog min bästa strategi.
Domaren, madam Hooch, steg fram på lagom avstånd från oss.
”Kaptenerna skakar hand”, sa hon skarpt.
Vad jag kunde se såg det ut som att Montague försökte krossa fingrarna på Johnson när de skakade hand. Jag var lite imponerad över att hon inte rörde en min.
”Sitt upp på kvastarna...”
Visselpipan ljöd och bollarna släpptes lösa samtidigt som vi alla susade upp mot skyn. Publikhavet blev mer påtagligt från luften när jag kunde se hur många det egentligen var som tittade på oss.
Jag fick snabbt slå bort tanken och fästa blicken på klonken istället. Den var mitt största mål under matchen.
Jag såg att målvakterna sökte sig till sina ringar och sökarna tog en hög position för att spana efter kvicken, men jag höll mig hårt koncentrerad på dunkarna och klonken. Inget annat behövde jag slösa funderingar på.
Draco kunde sköta sig själv och publiken behövde jag inte fundera på heller.

”Och här är nu Johnson... Johnson har klonken, en sån fantastisk spelare den flickan är, det har jag sagt i åratal, men hon vill ändå inte gå ut med mig...”
McGonagall sade skarpt till Lee Jordan när han började prata oväsentligheter, vilket fick honom att snabbt återgå till matchen.
”... bara lite skämtsam information, professorn, ökar bara intresset lite... och hon har duckat för Warrington, hon har tagit sig förbi Montague, hon har... aj... träffats bakifrån av en dunkare från Crabbe... Montague fångar klonken, Montague flyger tillbaka uppåt planen och... där kommer ett snyggt skott med en dunkare från George Weasley, och Montague tappar klonken, Katie Bell fångar upp den, Katie Bell från Gryffindor passar bakåt till Alicia Spinnet...”
Jag försökte klämma mig in i spelet, men kände mest att jag bara flängde efter utan att göra något vettigt.
Sången från Slytherins gröna och silvriga läktare steg allt tydligare och snart verkade Jordan ha snappat upp den tillräckligt för att börja lyssna.
”... det var nära ögat, Alicia... publiken älskar det här, hör på dem, vad är det de sjunger?”
Lee Jordan gjorde en paus för att lyssna och plötsligt hördes sången så tydligt att alla kunde höra den.

Weasley räddar ingenting,
blockerar ej en enda ring,
så Slytherin, kläm i och sjung:
Weasley är vår kung.

Weasley trillar jämnt av pinn,
släpper alltid klonken in,
våran seger fixar han,
Weasley är vår man.

”... och Alicia passar tillbaka till Angelina!” nästan skrek Jordan i ett uppenbart försök att överrösta sången.
Jag hade hört sången många gånger och nu när sången hördes över hela stadion tyckte jag ännu mer synd om Weasley, men jag hade inte tid med sympatier. Jag var här för att spela och det skulle jag göra.
Johnson susade mot målringarna på vår halva av planen och jag såg Bletchley göra sig beredd att blockera skottet som var på väg. Johnson sköt mot målen och Bletchley fångade den i luften. Med en smidig rörelse skickade Bletchley klonken till Warrington. Warrington susade iväg med den, sicksackade mellan de andra spelarna och styrde sedan rakt mot Weasley. Ett kraftigt muskelberg som kom i hård fart mot den ensamma figuren vid målringarna. Alla andra befann sig på vår planhalva, så inte ens dunkarna hade en chans att hindra honom.
Sången från läktarna steg högre och högre medan Pansy dirigerade de som sjöng med stora gester.
Jordan gjorde ett försök att peppa Weasley, men sekunden senare steg vrålet från Slytherins läktare.
Warrington hade skickat klonken rakt mellan Weasleys uppsträckta armar och in genom mittenringen.
”Mål för Slytherin! Så det står tio-noll till Slytherin... otur, Ron.”
På läktarna steg sången igen med ny kraft.
”... och Gryffindor tar hand om spelet igen och där är Katie Bell i full fart upp för planen...”
Lee Jordan skrek nästan, men kunde inte överrösta sången.
Bakom mig hörde jag Draco segla förbi medan han sjön för full hals medan han spanade efter kvicken.
Montague flög upp nära mig med ett litet leende.
”Snart är det din tur att briljera. Känner du dig uppvärmd?” frågade han.
Jag nickade och vi flög sida vid sida mot Bell, som hade klonken för tillfället.
Bell tappade klonken och Montague tog den. Med en snabb gest skickade  han över den till mig, innan han flög i vägen för Johnson som kom susande mot oss.
”Sätt igång, prinsessan!” ropade han åt mig med ett lite retsamt leende.
Nu gällde det. Här var min chans att visa vad jag kunde.
Med klonken i ett fast grepp under armen satte jag fart mot Gryffindors planhalva. Jag skymtade Warrington snett bakom mig som stödtrupp, men jag hade inga planer på att utnyttja hans hjälp om jag inte blev tvungen.
Jag skulle sätta det här målet och visa vad jag dög till.
”... Slytherins nya jagare har klonken, kom igen nu, Gryffindor, stoppa henne!”
Alicia Spinnet kom rakt mot mig för att stoppa mig, men det var nu jag planerade att utnyttja ett ess jag hade i rockärmen. Ingen hade sett mig flyga än och de skulle knappast vara beredda på min ganska unika flygteknik. All träning med laget hade gett resultat och jag var inte rädd för att ramla då jag visste att jag skulle hinna transferera mig, eller göra marken mjuk med ’Spongify’.
Nu var det allt eller inget.