𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟹 (HP-fanfic)

1.Sommarens sista brev

Vinden viner som vanligt runt Devils Ceep.
Vågorna rullande in och slogs upp i stänkt och kaskader runt de svarta, vassa klipporna och gräset på den karga halvön rufsades om i vinden. Himlen ovanför är blygrå, vilket ger havet sin blekgrå färg.
Jag tyckte att Devils Ceep alltid kännetecknades av det upprörda havet, den viskande vinden och vårt slott som stod precis på kanten på de högsta klipporna.
Nedanför balkongen jag stod på slutade slottsgrunden precis vid en lodrät bergsvägg. Rakt ner fanns bara vassa klippor och dånande vågor.
Jag höll min orangerosa tröja tätt om mig medan jag betraktar havets ursinne, som om det försökte flytta på halvön genom att kasta sig mot den.
Mitt mörkröda hår var till största del uppsatt i en hästsvans, men några hårslingor piskar runt ansiktet i vinden.
Till slut dyker hon upp - den vita och kolabruna tornugglan. Hon är så vit att hon avtecknar sig skarpt mot de mörka molnen. Hennes bruna rygg och vingarnas ovansida syns inte när hon glider fram mot mig.
Lite får hon kämpa mot vindarna, men snart landar hon på det svarta smidesstaketet runt balkongen.
"Kom, Zybi. Du får följa med in en stund", säger jag och håller fram armen mot henne.
Zybi stiger upp på min arm och jag tar brevet ur hennes näbb.
Snart kan jag trycka fast dörren efter oss och vi står i ett ganska tomt rum med en kamin i ett hörn.
Det brinner muntert i den och nära den står en gammal pinnstol.
Zybi flyger till pinnstolen och sätter sig på ryggstödet för att värma sig vid kaminen.
Själv går jag till ett gammalt bord med ytterligare en pinnstol vid sig.
Mina föräldrar hade inte gått med på att jag skulle få ta rummet som mitt då det låg helt på andra sidan av slottet mot var resten av familjen bodde. Den del jag befann mig i nu var gammal och sliten med nakna stenväggar och flera trasiga fönster. Mig bekom det inte, men mina föräldrar hade ansett det onödigt att släpa en massa möbler till andra sidan av slottet när jag ändå inte bodde hemma så överdrivet ofta.
Det hade de förvisso rätt i, men jag hade gärna haft en bättre tillflyktsort när jag ville slippa deras sällskap.
Det lilla bordet, de två stolarna och myshörnan med gamla slitna madrasser, kuddar och filtar var allt jag hade i rummet.
Mitt lyxigt inredda sovrum i den beboeliga delen av slottet tilltalade mig inte lika mycket som mitt gömställe på norrsidan av slottets äldsta del.
På bordet hade jag ett bläckhorn, några papper, en fjäderpenna, några kuvert, lack, en stämpel och ett ljus.
Jag höll kuvertet framför mig och kände igen stämpeln i lacket som förseglade kuvertet.
Mitt i klumpen av svart lack avtecknade sig två S som tycktes slingra sig runt varandra.
Jag log lite för mig själv, innan jag knäckte upp lacksigillet för att öppna kuvertet.
Den prydliga handstilen följde raka rader, som om han haft en linjal till hands när han skrivit brevet.
Jag drog ljuset lite närmare för att kunna läsa i ett mer bekvämt sken.

Kära Eveline.
Det värmer att höra från dig igen.
Det gläder mig att dina föräldrar valt att inte återuppta sina medeltida läromedel för att träna dig och jag hoppas att det fortsätter så de sista dagarna du har kvar i Wicker Hall.
Om jag inte misstar mig så borde det vara två dagar kvar innan du beger dig till Malfoys, för att tillbringa resten av ditt sommarlov där.
Jag har hört rykten om vem som blir den nya läraren i försvar mot svartkonster och jag måste erkänna att jag vämjes vid tanken.
Jag ska inte avslöja något då jag hoppas innerligt att jag har hört fel, men blir det som jag fruktar så kan vi börja oroa oss för ett ganska eländigt år på Hogwarts.
Ministeriet envisas fortfarande med att vägra tro på återkomsten av Mörkrets herre, så när de vill sätta en lärare av eget val i skolan så kan det inte båda gott. Skulle nu den nya läraren vara helt inkompetent så lovar jag att bistå med mina erfarenheter om du behöver något.
Jag antar att vi upphör med vår växling av brev nu när du inte är hemma längre och kanske inte behöver mitt stöd för att ljusa upp tillvaron.
Det har legat mig varmt om hjärtat att veta hur det går för dig, men skulle det vara något, så tveka inte att skriva till mig.
Jag sänder tillbaka Zybi så snart jag fått ditt brev, ifall du vill mig något.
Skicka henne till mig precis innan du åker, så vet jag att du kommer iväg utan incidenter.
Med vänlig hälsning, Serverus.

Jag log hela tiden medan jag läste brevet.
Hans nedvärderande tankar om den nya läraren och hans behov av kontroll på att allt var bra fick mig att le lite extra brett.
Jag kunde just tänka mig att han ville skicka tillbaka Zybi, bara för att vara säker.
Samtidigt värmde hans omtanke då jag aldrig mötts av samma beskyddande natur från mina föräldrar.
Jag undrade när han börjat skriva "Kära Eveline" istället för "Hej, Eveline" som han gjort i första brevet. Jag måste ha missat övergången. Men han hade alltid skrivit sitt förnamn.
Jag lade brevet bredvid mig och tog ett papper för att skriva ett svar.
Zybi satt med vingarna lätt utsträckta på pinnstolen för att värma hela magen, vilket fick mig att le, innan jag lutade mig över pappret med fjäderpennan i handen.

Kära Serverus.
Jag är mycket tacksam för dina brev nu under min första månad på sommarlovet. De har hållit mitt humör uppe under dessa långtråkiga dagar.
Det är otroligt vad mycket jag vant mig vid att ha folk runt mig hela tiden.
Före Hogwarts kunde jag gå flera dagar i min ensamhet och vara helt nöjd med mitt eget sällskap.
Nu känns det som att jag gärna haft någon att umgås med, även om böcker har erbjudit en viss känsla av sällskap.
Mina föräldrar har inte sagt många ord till mig och det känns som att de väntar på att jag ska åka hemifrån
lika mycket som jag väntar på att
få ge mig av.
Det ska bli roligt att träffa Draco igen och jag ser fram emot att träffa dig på skolan igen om en månad.
Jag hoppas att vår nya lärare inte blir allt för odräglig, men det ska vi väl överleva. Om inte annat så är jag uppfinningsrik och hemlighetsfull, så jag ska nog kunna tackla problemet på ett eller annat sätt.
Jag hoppas att resten av din sommar blir bra.
Jag skickar tillbaka Zybi precis innan jag åker och sedan får du tag i mig hos Malfoys om det skulle vara något.
Med varmaste hälsningar Eveline.

Jag vek ihop brevet och stoppade det i ett kuvert, innan jag tog lackstången och höll den över ljuset tills den började smälta.
Jag droppade några blodröda droppar på kuvertet, innan jag tog min stämpel och tryckte den i plumpen med lack.
Jag höll den där en stund för att lacket skulle hinna stelna, innan jag lirkade bort den.
Ett snirkligt D syntes mitt i det platta område som stämpeln varit på.
Med ett litet leende reste jag mig och gick bort till Zybi.
"Känner du för att ge dig ut igen?" undrade jag.
Zybi vevade lite med vingarna, som för att värma upp, innan hon hoppade över till min arm.
Jag öppnade dörren och höll fram kuvertet åt henne.
Hon tog det och flög ut genom den öppna dörren.
Jag följde henne med blicken en stund, innan jag stängde dörren igen.
Med en lätt suck gick jag och satte mig i mitt myshörn och drog några filtar om mig.
Snart hade halva sommarlovet gått och mina föräldrar hade fått låtsas att de avnjutit mitt sällskap, så som normala familjer gjorde. Att vi bara utstått varandras närvaro under den månaden skulle ingen få veta. Vår fasad som sammansvetsad familj var viktig att upprätthålla, men ibland undrad jag om de inte skulle sälja mig för en bra plats bland de fina familjerna och en biljett till toppen av Dödsätarna.

Med en bok i händerna lyssnade jag på ljudet av brasans dansande lågor i kaminen och vindens vinande utanför.
Jag behövde bara stå ut med vistelsen i Wicker Hall i två dagar till.
Sedan skulle jag få återse min pojkvän och hans familj igen och de var betydligt trevligare än mina egna föräldrar.