𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟹 (HP-fanfic)

37.En sista tjänst

Vi blev lämnade ensamma i rummet med Potters vänner.
Draco såg väldigt mallig ut, medan jag stod kvar och funderade på vad jag skulle hitta på för att hjälpa till. En rad idéer dök upp och jag började sålla mellan dem i jakten på det som skulle fungera bäst.
Draco började vandra runt i rummet med Potters stav i handen, som han lite kaxigt bollade med.
"Jaha, mina vänner... Kanske vi skulle ha en lektion i respekt för sina bättre skolkamrater? Jag tycker att de flesta här har varit lite för kaxiga för sitt eget bästa", sa han och såg sig om.
Han gick förbi nära mig när jag valde mitt ögonblick.
Jag ville inte att Draco skulle bli skadad.
Precis när Draco gick förbi mig släppte jag loss min besvärjelse.
Ett rödaktigt sken flammade till i rummet med en metallisk klang.
Sekunden senare fångade jag upp Dracos slappa kropp och hindrade honom för att ramla i golvet och slå sig.
Resten av mina elevhemskamrater hade inte samma tur.
Crabbe föll bakåt mot väggen och hasade ner, så han slog sig nog inte så mycket, men Warrington ramlade över ett litet bord så att en tekopp föll med ett klirr i golvet.
Kvar upprätta i rummet stod Potters vänner med förbryllade blickar.
Jag lade försiktigt ner Draco på mattan.
"Snyggt!" utropade Neville.
"För all del..." mumlade jag och reste mig.
"Det var ju tur att jag träffade rätt personer med förtrollningen, men det ser ut som att det gick som det var tänkt", sa jag sedan efter en snabb titt runtom oss.
"Vad var det som hände?" undrade Rons syster.
"Vänta nu... Är hon på vår sida?" frågade Ron.
"Absolut. Devi har varit på vår sida hela tiden", sa Neville glatt.
"Vad gjorde du?" frågade Rons syster igen.
"Lamslagningsbesvärjelse förstås. Men jag körde en mild och spridd variant, så att de inte skulle göra sig illa."
"Men... det är ju omöjligt... Man kan bara lamslå en person i taget och inte flera på det här sättet. Du måste ha gjort något mer", envisades hon.
"Det spelar ingen roll, Ginny. Vi måste iväg. Harry och Hermione är ensamma med Umbridge just nu och de har inga trollstavar. Dom behöver vår hjälp", sa Neville snabbt, vilket jag uppskattade.
Jag ville inte stå där och förklara mig när det fanns viktigare saker att göra.
Sedan var jag inte så sugen på att förklara situationen heller.
Istället tog jag upp Potters trollstav där Draco tappat den och gav den till Neville.
"Jag är visst skyldig dig en till tjänst... Vi är väl uppe i tre nu?" sa han.
"Jag sa ju att du inte behöver göra mig några gentjänster. Gå och hjälp era vänner nu. Jag måste stanna här. När de andra vaknar tänker jag ligga på golvet med dem och påstå att någon av er måste ha haft något i fickan som ni utlöst."
"Är du säker på att du inte kan komma med? Vi kan verkligen behöva någon som dig. Vi kan säga att vi tog dig som gisslan", försökte Neville.
Jag skakade bestämt på huvudet.
"Nej. Det funkar inte. Jag måste bli kvar här. Gå nu. De vaknar snart och ni gör nog bäst i att vara långt härifrån innan dess", sa jag bestämt.
Draco visste att jag hade viss immunitet mot magi. Han skulle inte tro på att någon skulle ha lyckats ta mig som gisslan. Att de haft någon form av fälla på sig som även drabbat mig skulle han nog tro mera på.
Neville suckade djupt, men verkade i alla fall ge med sig.
"Okej. Vi ses väl sen... och lycka till med de här."
Neville gjorde en gest mot alla som låg på golvet.
Jag log lite mot honom och nickade.
Sedan skyndade sig Neville och hans vänner iväg.
Det blev med ens tyst och stilla runt mig, utöver lite mer hörbara andetag från några av killarna.
Jag såg på dem och undrade om jag verkligen borde ligga där på golvet med dem, eller om jag kunde påstå att jag vaknat tidigare än dem och rusat direkt till Serverus. Draco skulle tro på det i alla fall...
Några sekunders betänketid till och sedan var jag iväg. Jag var ändå tvungen att se till att Serverus förstått Potters meddelande och att de som behövde varnas hade blivit varnade.

Han öppnade en kort stund efter min knackning och släppte in mig.
"Jag antar att du förstod Potters varning?" frågade jag så snart Serverus stängt dörren efter mig.
"Ja. Fenixorden är kontaktad och jag antar att de skyndar sig att ta sig till Ministeriet så snabbt de kan... Hur gick det i Umbridges kontor efter att jag gått?"
Jag tog ett djupt andetag och återgav sedan så gott jag kunde hur händelseförloppet avlöpt.
När jag förklarade om min lamslagning som fungerat på alla i Inkvistorpatrullen såg han lite imponerad ut.
"Dina förmågor utvecklas snabbt och på sätt som jag inte ens tänkt tanken på. Det ska bli intressant att se vad du blir kapabel till i framtiden då du fått utvecklas till din fulla potential."
Jag log lite och Serverus besvarade mitt leende.
"Nå, du får väl skynda dig tillbaka till Umbridges kontor och se om du antingen hinner slänga dig på golvet och spela medvetslös, eller om du får hjälpa dina kamrater på fötter och hitta på en lögn om vad som hänt."
Jag nickade och lämnade raskt rummet.

Jag kom precis lagom för att hinna se de andra kämpa sig upp på fötter med lätt ostadiga ben.
"Var har du varit?" frågade Warrington irriterat.
"De missade mig nästan när de avlossade vad det nu var de hade, så jag försökte följa efter dem. De slapp undan då jag var för vimmelkantig, så jag gick raka spåret till professor Snape istället. Mycket mer kan vi nog inte göra nu."
De andra verkade köpa min förklaring.
De återhämtade sig snabbt och vi gick tillbaka till elevhemmet då vi ansåg att vi inte hade så mycket mer i Umbridges kontor att göra utan en gisslan att övervaka.
Ville hon oss något så visste hon säkert var hon hittade oss.

Jag var ganska orolig för hur det hade gått när jag gick och lade mig den kvällen. Jag hade inte hört något från varken Umbridge eller någon annan, så jag hade ingen aning om vad som hände.
Ingen misstänkte i alla fall att jag skulle ha haft något att göra med lamslagningen, så det var ju alltid något.
Det var inte lätt att somna, men efter en god stunds tvinnande så lyckades jag till slut.

The Prophets söndags tidning The Sunday Prophet levererade flera sidor med förklaringar, ursäkter och bortförklaringar. Så långt hade jag bara hört lösa rykten, men nu fick jag veta mer om vad som verkligen hade hänt. Nu erkände Ministeriet att Voldemort var tillbaka och sa att de stod helt på Potters sida.
Hjärtat slog snabbare på mig när jag läste alla sidor.
Det var nästan de enda nyheterna i tidningen.
Svar på varför ingen lyssnat på Dumbledore och information om att Dumbledore åter igen var rektor på Hogwarts. Dementorerna hade tydligen gjort uppror och lämnat Azkaban och befarades vara i Voldemorts tjänst och sist, men inte minst fanns intervjun som Potter tidigare gett till Sett och hört. Vad jag hade hört hade Dumbledore ensam gått in i skogen och hämtat Umbridge, som tydligen hamnat i kentaurernas våld.
Det fanns säkert hur mycket som helst som hörde till historien, men jag antog att jag fick vänta tills jag hade en chans att höra Neville berätta för mig.
Morgonen tog sedan en obehaglig vändning när Draco fick ett brev från Narcissa.
Lucius hade blivit skickat till Azkaban.
För ett ögonblick satt Draco bara stilla med blicken på brevet utan att röra sig, innan han sedan knycklade ihop det och satte eld på det. Jag undrade om det fanns något jag kunde säga, men jag kunde inte komma på något vettigt. Istället lade jag min hand på hans arm i ett försök att trösta. Draco fnös till och ryckte undan armen innan han reste sig. Utan ett ord stegade han iväg med långa kliv.
Han kände det säkert som att hela salen tittade på honom och han hade sett upp till sin pappa så mycket att han nog kände sig väldigt vilsen nu. Jag tog inte illa vid mig när han ryckt sig undan. Det var trots allt väldigt känslosamt nu. Han ville nog bara vara ifred en stund.
På tal om det så kunde jag gärna ta mig en stund i ensamhet själv. Det var länge sedan nu.

Jag lämnade Stora Salen och sökte mig upp till sjunde våningen.
Nu när DA inte hade några möten där så var Vid-behov-rummet ledigt och ingen skulle ha ärende dit nu.
Ju närmare korridoren jag kom ju mer såg jag fram emot det. Jag hade verkligen saknat mitt absoluta favoritrum och en ny energi byggdes upp i mig. Den senaste tiden hade varit tung och jag behövde verkligen få tömma huvudet och bara vara.
Bilden av rummet var helt klar i mitt huvud medan jag stegade fram och tillbaka.
Det dröjde inte länge innan den bekanta känslan av magi kittlade mig i ryggen och jag vände mig om med ett litet leende.
Där var den.
Dörren som inte så många i slottet kände till.
Jag tog ett djupt andetag och gick fram till den.